Nekromanti Hur är ångest vackert?

[Krille]

Den här tråden skrämmer mig. Inte så mycket att Marco berördes och mådde dåligt av rollspelet, utan alla positiva kommentarer om det.

Nu spolar jag tillbaka klockan drygt tio år: jag ligger på Jubileumskliniken på Sahlgrenska med central venkateter som droppar in närmare fem liter cellgift varje dag i en vecka. Jag har fått cancer, den har opererats bort, och för säkerhets skull så har jag fått en kur med cytostatika också. Jag mår fullkomligt skit av de här gifterna som i princip har ihjäl allt i kroppen som växer snabbt, inklusive cancerceller, benmärg och tarmludd. Jag kan knappt äta något mer avancerat än ärtpuré, jag har ingen ork att göra någonting över huvud taget, och att öppna ögonen ger mig huvudvärk. Marco kan förmodligen intyga rätt bra hur kasst jag mådde den veckan.

Jag klarade av det. Jag överlevde och är numera friskförklarad. Men vad som hände därefter... till en början var tredje månad, sedan var fjärde, var sjätte och slutligen en gång om året så var det dags för återkontroller med lungröntgen, datortomografi och blodprover - och varje gång den här huggande, förlamande känslan i bröstkorgen: tänk om det är positivt den här gången?

En av orsakerna till att jag inte ångestrollspelar är just den där kopplingen till cancern och ångesten och cellgiftsterapin. Jag har varit där. Jag har mått så jävla dåligt man kan må. Varje gång som påhittad och fantiserad ångest kommer fram så känner jag ett hugg av det där, och jag vill inte dit igen. Så jag stänger av.

Därför ställer jag mig helt frågande till sådana där "ångestspelare", dvs rollspelare som tycker att ångest är bra. Jag har nånstans en fördom om att sådana spelare inte har råkat ut för något som kan liknas vid ångest utan bara fantiserar om det, lite på samma sätt som våldtäktsfantasier kan vara upphetsande. Men det är säkert bara en fördom - ni har säkert haft era personliga tragedier i era historier.

Så gör ett försök. Försök att förklara för mig vad som gör ångest så vackert. Vad är det som gör att vissa personer aktivt försöker uppleva det?

 

[Big Marco]

Jo, du såg inte ut som den spralligaste av Krillar jag har sett. Jag har varit i verkliga skeenden som har klassats som högsta nivån av ångestskapande människan förmår uppleva och verkligen ångest baserat på ens livssituation är inget jag vill ge min värste fiende - för det finns inget bra med det.

Däremot tror jag att ångest är en ganska tacksam väg att gå för att nå en kick. Och människan gillar kickar.

Sedan kan finnas de som använder den säkra omgivningen ett rollspelsmöte är för att närma sig ångest för att träna sig på att ta kontroll över den, då man känner ångest för andra saker i ens liv. Denna koppling behöver inte ens vara medveten, men är en naturlig del i lärandet. Ungefär som fobi-träning.

 

[krank]

Nu kan jag, såklart, bara svara för mig själv.

Jag kan säga att jodå - visst har jag haft personliga tragedier, även om jag inte känner för att fläka ut dem på ett forum just nu. Jag spenderar dessutom en relativt stor del av min vakna tid med svagare ångest över allt som är på väg att gå åt helvete, mina skulder, etc etc.

Ångest i rollspel blir då nästan förlösande. Det blir en möjlighet att släppa ut den ångest som finns inuti, vädra den, och sedan kunna släppa den.

Så för mig är inte ångest i rollsspel så mycket ett återbesök i något otrevligt, som ett sätt att bearbeta det hela.

Min inställning till mina egna personliga och psykiska problem (jodå, jag har sådana också) är att det enda sättet för mig att i längden bli en bättre människa är att bearbeta dem. Mitt mål är att utvecklas, att lära mig leva med mig själv och älska mig själv. Då måste jag våga titta i de mörka vrårna, se min egen ångest och djävlighet i vitögat. Visst mår jag förbannat dåligt ibland, men jag har tränat mig (och tränar mig, presens) i att överleva sådant, att se det som en lärorik upplevelse.

 

[Rising]

Så gör ett försök. Försök att förklara för mig vad som gör ångest så vackert. Vad är det som gör att vissa personer aktivt försöker uppleva det?

Det är väl lite som med våld, katastrofer eller skräck. Man vill inte vara med om det i verkligheten, men det är underhållande med dramatik när det är på låtsas. Jag har ingen principiell motvilja mot att rollspela ens våldtäkter, det enda jag har en principiell motvilja mot att rollspela är tristess. Det går inte att dramatisera tristess (inte utan att tristessen går förlorad).

Jag har haft depressioner i verkligheten, men känner inte samma olustiga känslor inför dessa perioder såsom du gör med din sjukdom. Jag läser mina suicidala dikter från gymnasietiden med ett vemodigt leende på läpparna, och kan skämta om tiden då jag var tvungen att bädda in mig i en kokong om nätterna för att inte skalbaggarna i min lägenhet skulle landa på mitt ansikte.

Jag gör ingen jämförelse mellan din cancer och mina depressioner, jag säger bara att jag haft turen av att ha mått dåligt fastän ändå kunna skratta åt mig själv efteråt. Känslorna av uppgivenhet och nervositet tycker jag om att uppleva i kultur och i spel, för dels sker det då under kontrollerade former - och det är skönt att ha kontroll - och dels finns det också ett sorts osentimentalt vemod i vissa yttringar av ångest som jag tycker om rent stilistiskt. Berny Pålssons "Vingklippt Ängel" har exempelvis en väldigt vacker och stark prosa som jag gillar.

Det är väl lite som med blues.

---

Slutsats: Så det jag uppskattar är väl en blandning av att ha distans till det jobbiga, samtidigt som jag också upplever en närhet till en del av mig själv som jag inte skäms för och som jag - till skillnad från dig - inte enbart associerar med olustiga känslor.

Jag klandrar dig inte det minsta för att du inte vill spela den typen av sessioner.

 

[Troberg]

Jag håller med, just ångest är en känsla jag gärna slipper, simulerad eller verklig.

Jag tror att fascinationen för ångest i spel är ungefär densamma som när vi tittar på en skräckfilm eller en krigsfilm. Det är inte för att vi vill uppleva skräck eller krig på riktigt, det är ett sätt att i en säker miljö närma sig de känslorna och därmed behandla sin egen skräck inför dem. De som upplevt verklig ångest, skräck eller krig är sällan längre intresserade av att simulera det.

Å andra sidan så tror jag att man, genom att simulera på detta sätt, kan förbereda sig för den dag då man drabbas av den verkliga känslan. Visst, det är inte samma sak och den verkliga känslan är så mycket värre, men vi är i alla fall på något sätt redo för en smäll, även om den inte är av den kalibern.

Jag skriver om just detta i det här inlägget (i mitt tycke det i särklass bästa inlägg jag skrivit någonsin) och senare även här.

 

[Arfert]

Jag reagerade också på den tråden...

Nu spekulerar jag: tror att de som söker ångestupplevelser i ett rollspel är ute efter en kick (som andra redan skrivit i tråden), i ett säkert, organiserat sammanhang. Ungefär som att åka berg-och-dalbana... vi pratar alltså inte om äkta ångest utan om självsuggetion. Som iofs kan kännas nog så äkta.

...men att jaga äkta ångest/depression är bara vansinnigt, om nån är ute efter det. Det är inget vackert. Depression är en sjukdom, som cancer. Och dödlig, som jag vet från min nära omgivning. Don´t go there.

Jag avskyr förhärligande av sånt. Det bygger på nån unken romantisk bild om den lidande konstnären och liknade idéer... det är bullshit.

 

[Lindenius]

Jag tror jag vet vad du menar och har själv varit inne på liknande resonemang förut. Men vad jag förstår så går det liksom inte jämföra the real deal med the unreal deal. Vi kan tycka att pirret när vi ser en romantisk film är mysigt och därför söker vi se romantiska filmer som ger just den känslan, det pirret. Vi kan kalla denna känsla för "den romantiska" bilden av kärlek.

Det vi upplever när vi ser på en kärleksfilm är (enligt min erfarenhet) ingenting mot att verkligen vara kär i någon: ont i magen, pirr, bekräftelse, trygghet etc etc. Vi kallar denna känsla "den krassa" känslan av kärlek.

Det här får två olika konsekvenser. Folk som får starka känslomässiga upplevelser i sitt rollspel gör det med det register av känslor som de kan frammana, det vill säga har upplevt förut. Den första konsekvensen är således att man frammanar de "romantiska känslorna". De romantiska känslorna är säkra och ofarliga, för vi kan kontrollera dem. Vi kan skaka av oss dem en stund efter vi sett filmen/spelat klart.

Den andra möjliga konsekvensen är att man hamnar i kontakt med "de krassa" känslorna. De här känslorna är farliga, eller åtminstone inte sunda att känna vid rollspel på samma sätt som de inte är sunda att känna vid film. Det är inte bra att bli förälskad på riktigt i en skådespelare, karaktär eller annan fiktiv person – det är inte bra för det trubbar av vårt känsloliv och gör oss till oberäkneliga människor. "Krassa känslor" är till för att kunna hantera verkligheten runt omkring oss (riktiga sorger, riktiga trauman, riktiga människor).

Så, när de flesta rollspelare talar om ångest så tror (hoppas) jag att de talar om den romantiska bilden av ångest. Jag tror också att människor som upplevt mindre ångest i sina liv, lättare kan gå längre i sin strävan inom den romantiska ångsetsidan eftersom de inte har några krassa känslor som hotar att ta över.

Jag kan inte se något problem med att folk utforskar sin "romantiska del" av sitt känsloregister. Problemet som uppstår vid mötesplatser som detta forum är att vi alla närvarande bär med oss olika mycket bagage av "krassa" upplevelser. Som lite äldre forumiter kan man tänka oss att vi hunnit uppleva en större andel krassa känslor – både positiva och negativa.
Detta ger oss rätten att ibland säga åt yngre (eller ibland äldre) människor att "ta det försiktigt" med sina känslor. Men det ger oss också skyldigheten att glädjas eller våndas med de yngre (och ibland äldre) som har förmånen att få uppleva ett "romantiskt" känsloregister som man själv inte längre kan ha. Annars kommer vi förvandlas till cyniska gamla gubbar och gummor (och det vill inte jag).

//erik. patetisk, i retorisk bemärkelse

 

[Ackerfors]

Som en svart ros...

Och svarta rosor är inte mina favoritrosor direkt.
Jag brukar skoja, med ett visst uns av allvar, att "jag har så mycket ångest, så varför skulle jag vilja rollspela ångest?" så jag stämmer väl till viss del in i din fördom, även om det vore att generalisera och marginalisera folks erfarenheter.
Det jag i så fall har svårast att förstå är ångest för ångestens skull. Att man vill rollspela med känslor, förstår jag. Det är "tufft" att vara jätteglad, jätteledsen, jättearg för att ens rollperson är det, men väldigt ofta verkar det vara ångesten som är det man vill uppnå. Jag spelade tidigare en del skräck, och det var ju knappast för ångestens skull jag gjorde det.

Och slutligen en bild:

 

[MrG]

Olika smaker på ångest

Jag reagerade lite som du i början av den tråden, tills w176 vidgade begreppet. Ångest är olika brett för olika personer, ett studenikost baksmälle scenario kan vara kul, eller ett japansk skoldrama om ångesten över att vara olykligt kär i sin hyresvärdinna... Men sjukdomsförfarande eller överlag ångest som träffar för nära egna öppna sår är saker man nog ska undvika.

På Marcos beskrivning av vad de spelade har jag dock inte fått det intrycket, utan att han fick en för sig inte egenupplevd ångset som han kunde beröras av. Sånt kan kännas coolt, nya känslor kan vara spännande.

Men ångset som är självupplevd och fortfarande gör sig påmind, det är skarj stuff som jag tror man ska undvika.

 

[MrG]

Mer tankar om ångest

Jag har haft med folk i kampanjer med en mängd olika ångsetar och andra saker som de hållit på att bearbetat. En spelare har t.o.m en gång berättat för mig hur skönt rollspelet var för att han kunde fly från sina probelm i vardagen. Det kan vara en klurig sak att spela och spelleda, men trots det kan jag bara kommit på en gång som jag gjort ett traverklamp (vad jag vet och en gång är en gång för mycket). Men det är lättare att säga ifrån i den lilla sociala rollspelsgruppen än många andra sociala sammanhang.

Hade rätt kul diskutioner i en kampanj, där flera höll på att springa in i väggen, hade psykopatchefer med fler problem och en av spelarna var psykolog till vardags. Vi hade rätt intressanta snack om exapism och dess nytta.

Så för att försöka svara på din fråga "Försök att förklara för mig vad som gör ångest så vackert. Vad är det som gör att vissa personer aktivt försöker uppleva det?" utan att flumma allt för mycket. Andras ångset kan vara vackert och att låna någons känslor kan vara skönt då man för en stund slipper sina egna. Så medan mitt liv varit mörk har det kunna kännas bedövand på ett bra sätt att sjunka in i någon annans mörker. Plus att det är enklare att få en förlösning från ångesten i spelet än från den man har i livet och den kick man får från sånt är en nyttig sak och framförallt skön att få genom spelet när man desperat trängtar efter den i vardagen.

-Gunnar (ska sluta svamla nu)

 

[Johan K]

Well, jag vet inte varför man vill spela ångest..
En helt okvalificierad gissning kansek kan vara att man vill vara framem & nosa lite på ångesten.
Dock så ärdet inget som jag är vidare sugen på att testa, som sagt. Kalrar mig ganska bra utan at ha varit på den vägen..=/

 

[Saxifrage]

Ett litet inlägg om ångest

Beträffande vacker ångest så skulle jag säga att vemod kan vara vackert. Och om ens egna erfarenheter av verklig ångest är begränsade så är det kanske inte så konstigt att man extrapolerar det vackra vemodet till att inkludera mer än bara John Bauer-teckningar och Ior-dysterhet.

Jag gissar att mottagarens förförståelse spelar stor roll för tolkningen av "den vackra ångesten". Till skillnad från trådstartaren har jag varit förskonad från starka personliga ångestupplevelser, och jag kan därför tycka att Pär Lagerkvists versrad "min ångest är som en risig skog" besitter en säregen skönhet: jag associerar ju med vemod, och inte med några egna mörker. För den som på allvar upplevt personlig ångest verkar dylik poesi få en mycket mörkare betydelse.

En annan faktor som spelar in kan vara folks vilja att uppleva sådant som, med Lars Winnerbäcks ord, "inte är Ikea, inte har lösningen i kanten". Alltså någon slags törst efter att komma i kontakt med hela sitt känsloregister, ända ut i de mörka hörnen av själen. Vilket kanske är förståeligt, men man kan nog lugnt anta att en sådan vilja bara kan existera hos den som aldrig på allvar varit nere på botten (med tanke på trådstartarens inledning). Å andra sidan är motsatsen inte alltid så tilltalande heller: de flesta har nog mött människor som helt saknar känsla för att livet är större än deras bomullstillvaro, och som inte kan förstå att det finns större motgångar än att tappa bort ett örhänge. Hur som helst, den där generella längtan efter allt som är "äkta" och "autentiskt" tror jag är en förklaring till att man ofta idealiserar ångesttillstånd. På samma sätt känns det betydligt mer hudnära med en författare som skriver av sig sin ångest för att inte explodera, än en som knackar ihop historier mest som en kul grej. Varför det nu är så. Blir man lättare tagen på allvar om man är ångestfylld? Liknande mekanismer verkar ibland synas i samhällsdebatten, författarinnan Unni Drougge menade att det bästa sättet att göra sig hörd är att vara mycket oroad över världens tillstånd. På samma sätt kanske det kulturella angstandet ibland blir en genväg till att bli betraktad som genuin? I Pär Lagerkvists eller Berny Pålsons fall tror jag inte det, men kanske finns det andra?

/Sax, teoretiserar

 

[w176]

Angstkaninerna anfaller

Ångest kan vara vackert och rörande skildrad, det kan liksom vänskap, romantiska scener eller heroiska scener beröra och få en att känna och tänka.

Bara för en scen eller något innehåller ångest förlorar den inte förmågan att beröra.

Och ångest är ett känslospektrum man kan ha smak för att beröras av konstnärligt.

---


Men.

Att hävda att alla som gillar ångest i rollspel bara gillar de för att de inte upplevt det och idealiserar det, är som att säga ”Att alla som spelar på ilska i rollspel gör de bara för att de aldrig varit arg på riktigt, för ilska är inte något fint”.

Jag tycker du har tokfel i föreställningen om att alla som gillar ångest konstnärliga medium är wannabe-emo ungar som aldrig upplevt riktigt ångest. De människor jag känner som mår allra sämst är rollspelare som verkligen inte drar sig för att spela ångesttyngda scener.

Som jag redan argumentera för kan utrycka och uppleva ångest i ett konstärligt medium vara att kanalisera ångest och oro man känner på något vettigt, och sedan släppa det. På samma sätt som när man är arg och frustrerad över något kan ta och kanalisera ut det på en löprunda eller skriva en ragemetalsång och sedan släppa det.

Jag har inte varit döende men haft min bit av ångest. Och jag gillade ångest i kreativa medium både före, efter och under tiden då jag var riktigt sjuk i ångest. Ett sätt och hantera hur jag mådde var att få släppa å locket lite ibland och frossa i filmer som Mysterious skin, Lilja forever och Hero, eller djupdyka ner i rollspelsångest.

Men som sagt, egentligen gillar jag det mest för ångest har en kraft att beröra som skapa om en och ge en kick och en upplevelse. Jag har haft panikångest och det är ju verkligen fruktansvärt men jag skulle tänka mig någon gång att faktiskt gå in i en roll och få det av rollspels/inlajvskäl igen bara för att det skulle ge en djävla kick och dels säkert också skulle vara ett sätt och behandla mina upplevelser. För en rollspelsupplevelse kan man släppa och ha distans till och ta ett steg tillbaka ur om man vill det.

Men som sagt. Att gilla ångest handlar ju inte bara om att man kan göra de för att man gör dåligt. Liksom man kan ju lika gärna må bra men tyckas om att beröras känslomässigt även av känlsor som är obehagliga.

 

[Sanjuro]

Medhåll.

Jag kunde inte hålla med mera. Riktig ångest är inte vacker, romantisk, vemodig eller nostalgisk.

Den är sjuk, ful, elak, lila, blek, stickande, obarmhärtig.

Jag är glad för att andra har det så lätt för att komma överens med sina personliga demoner (eller fan, så jävla glad är jag väl inte). Jag har det däremot inte och precis som du så styr jag undan från dem i rollspel. Jag har precis samma fördom som du också (för det är väl en fördom): om man likställer ångest med någonting vemodigt, vackert så har man inte mått dåligt på riktigt. Nej, jag menar på riktigt.

Fast jag har långsamt börjat inse att det snarare har att göra med att de här personerna som tycker att sin ångest är vacker är starka personer som kan hantera sina demoner på ett bra sätt, ett bättre sätt än jag klarar av att hantera dem på. Det här tror jag faktiskt är kärnan i det hela: den personliga styrkan, inte hur svårt trauma man drabbats av.

Jag kan väl säga att när jag mådde som sämst så var mer ångest det sista jag ville uppleva i mitt rollspelande. Tror absolut inte på att använda socialt rollspelande som någon slags terapiverksamhet (vilket ibland dyker upp på amerikanska rollspelsforum).

Däremot var just den sociala samvaron med mina vänner i rollspelandet en god hjälp för mig - det var en chans att få göra något normalt som för ett kort tag kunde förleda tankarna bort från att jag skulle dö, nu, snart, direkt. Lila illamående, ligger i magen och fräter, förgiftar... ja, det är svårt att beskriva. Det låter jävligt banalt när man sätter ord på det.

När jag tänker på ångest i rollspel så är det den romantiska, tragiska biten som jag tänker på. Den har nästan ingenting alls gemensamt med riktig ångest, och det är väl just det som gör att jag inte har något emot att stöta på den när jag rollspelar. Men att sträva efter att må som jag gjorde när det var som sämst... näe. (Och då är jag inte ens speciellt illa drabbad - jag har t.ex. aldrig ätit tabletter eller annan sån skit)

 

[Nightowl]

Medhåll, Resurrection Day

(Och då är jag inte ens speciellt illa drabbad - jag har t.ex. aldrig ätit tabletter eller annan sån skit)

Det har jag. (Det gör jag för övrigt varje dag. Det är så jag kan gå till jobbet.) Jag har också ganska svårt för fiktiv ångest. Å andra sidan är inte ens låtsasångesten underlägsen annan melodram. Och jag tycker ju fysiskt våld är spännande, så jag har egentligen ingenting att anklaga den för som tycker det är romantiskt med att överväga självmord varje morgon och drömma mardrömmar varje natt. Det är ju knappast roligare att bli skjuten i skallen eller få knäskålarna krossade... Så det är egentligen hyckleri om jag ser ned på eller blir arg på den som finner fiktiv ångest intressant.

Erik

 

[Nightowl]

Inte medhåll

Vilket kanske är förståeligt, men man kan nog lugnt anta att en sådan vilja bara kan existera hos den som aldrig på allvar varit nere på botten (med tanke på trådstartarens inledning).

Inte nödvändigtvis - många som skapar konst av olika slag som berör ämnet har ju uppenbarligen mått tjyvens på riktigt. Och egentligen ska man väl dra sig för att fälla kategoriska omdömen om människor man inte vet så mycket mer om än deras smak för viss poesi. (På samma sätt anser jag det ganska irriterande om man anser att den som inte vill spela självmordskandidat i Kult automatiskt måste vara svagare än den som vill det. Jag har jobbat mig upp från att begå självmord på riktigt, tack så mycket. )

Erik

 

[Sanjuro]

Re: Medhåll, Resurrection Day

Jo precis, visst är det hyckleri att tycka som jag gör, men det var ju lite det som jag försökte säga i mitt inlägg också. Jag känner som jag gör eftersom jag inte är stark nog att skaffa distans till mina egna demoner (eller vad man nu vill kalla det för) och se på det med samma romantiska blick som jag ser på sånt som jag själv inte drabbats av.

Vore jag en starkare människa så kanske jag inte vore lika motsägelsefull.

 

[Nightowl]

Motsägelsefulla uppmuntrande tillrop

Sluta tycka att du inte är stark, din klenis!

Erik, som mest menade att han själv hycklade. Självförnedring ftw!

 

[Sanjuro]

Re: Motsägelsefulla uppmuntrande tillrop

Ja, jag har det på ganska tillförlitliga källor att självförnedring is the shizzle for rizzle.

 

[Bunny]

Re: Medhåll.

"det var en chans att få göra något normalt som för ett kort tag kunde förleda tankarna bort från att jag skulle dö, nu, snart, direkt. Lila illamående, ligger i magen och fräter, förgiftar... ja, det är svårt att beskriva. Det låter jävligt banalt när man sätter ord på det."

Oavsett vilka ord du sätter på det, tycker jag det är otroligt starkt det du lyckas beskriva här. Du, Krille och Nightowl är alla tre mycket välartikulerade, och har förmågan att förmedla de demoner och trauman ni bär med er. Paradoxalt nog tror jag - tyvärr - att redogörelser som dessa ger just den fix som forumets ångeststrävare eftertraktar.

Jag tycker det är otroligt viktigt att, om rollspelandet känns obehagligt, förmedla detta och att det är en del av känslospektrat man helst låter vara. Ganska självklart, egentligen, men om vi inte ska dömma ut djuplodande och gränslöst rollspel helt tror jag det är enda möjligheten. Jag respekterar och förstår båda sidor av det här.

För liksom andra skribenter i tråden har jag stött på rollspelare som verkligen varit nere i skiten, vilka inte drar sig för att återigen utforska liknande känslor igen via rollspel. Åter andra har gränser och ser till att förmedla dem.