Hur blir jag lycklig med 600 000?

[Ymir]

Jag kommer sälja min gamla bostad om några månader, och tjäna en fet bibba pengar som ger mig en unik möjlighet att styra upp mitt liv. Men hur?


Jag är 37, och har aldrig haft ett seriöst jobb i hela mitt liv, utom ~8 månader som narrative designer i datorspelsbranschen. Jag har förgäves försökt få jobb i den branschen igen, men räknar inte med att någonsin lyckas - har aldrig ens fått komma på intervju. Mina enda skills och erfarenheter är en kandidatexamen i historia samt en lång bana som frilansande rollspelsskribent - inte så imponerande på ett CV. Det enda jag är genuint bra på är texthantering, författande, content design, research, allmänbildning och dylika saker relaterade till kultur och media. Jag har också en lång historia av apatisk depression och otroligt svårt att ta tag i saker. För tillfället kämpar jag med att söka tillräckligt många jobb i månaden för att få a-kassa - när tusan deras just nu evighetslånga handläggningstid är över.

Finns det något jobb jag kan söka i en bransch där det öht går att få jobb, som inte kommer kännas kväljande meningslöst för mig?

Finns det öht någon utbildning jag kunnat gå som ger en chans till en meningsfull karriär för någon med mina färdigheter, trots att jag är 37?

Vad gör man för att bli lycklig om man är supernere och utfattig men plötsligt får en klumpsumma på 600 000? Idealiskt utan att sätta sprätt på pengarna direkt.

 

[Gurgeh]

Vad gör man för att bli lycklig om man är supernere och utfattig men plötsligt får en klumpsumma på 600 000? Idealiskt utan att sätta sprätt på pengarna direkt.

Ärligt talat: Sparar pengarna och mår bättre av att veta att man kommer klara sig om a-kassan tar tid eller något annat skiter sig.

 

[Ymir]

Ärligt talat: Sparar pengarna och mår bättre av att veta att man kommer klara sig om a-kassan tar tid eller något annat skiter sig.

Det har jag givetvis tänkt göra med en större del av summan. Men samtidigt har ju nu möjlighet att tex ta oavlönad praktik eller studera igen, något jag inte kunnat innan.

 

[God45]

Om du tror att du orkar studera så är ett alternativ att läsa en utbildning som ger dig ett jobb direkt efter den, som inte är för lång och där jobbet känns meningsfullt för dig. Socionom är ett alternativ: utbildningen är på 3.5 år, den ger goda möjligheter till sommarjobb medan man går den, det finns gott om jobb och det är jobb som känns meningsfulla. Ett annat alternativ är sjuksköterska av samma anledningar. Det är inte karriärer som kommer göra dig rik men det är trygga jobb som är och känns meningsfulla.

 

[Franz]

Jag känner igen mig i vad du skriver, förut satsade jag allt på att bli manusförfattare och serietecknare, båda karriärererna gick åt skogen och samtidigt hackade jag mig fram på jobb som minst sagt var själsdödande. För mig vände det när jag utbildade mig till lärare. Dels är det roligt, men det är samtidigt skönt att ha en examen, att säga "Jag är utbildad till detta, jag är kompetent". Nu menar jag inte att du ska utbilda dig till lärare, om du inte vill förstås, men det finns ju många jobb man kan utbilda sig till som är spännande och där det aldrig råder arbetslöshet. Då skulle ju de 600 000 fungera som extrainkomst utöver studielånen så att du slipper extrajobba.

En annan idé är att investera pengarna, eller en del av dem, i något projekt som du länge velat göra men inte har haft möjlighet till. Något kreativt projekt.

Jag vet inget själv om detta, men jag har en hel del vänner som investerat sina pengar i aktier och det var varit väldigt lönsamt för dem. Kanske något att fundera på, åtminstone för en liten del av summan?

Stort grattis till pengarna i alla fall! Du kommer säkert på något ballt att göra med dem!

 

[Gutte]

Om man gillar att jobba med människor så är vården ett alternativ. Ett mindre traditionellt vård yrke är att jobba med handikappade om man inte vill jobba i hemtjänst etc. Om du jobbar t.ex 80% oregelbundna tider har du en hel tid över för en givande hobby/bisyssla speciellt om du har en bisyssla dom ger lite pengar. På det sättet kan du utveckla dig i saker som du brinner för och sen ha lite jobbar kompisar och ett jobb där du gör nytta. Om du trivs med att jobba med människor hoppa på en utbildning om du vill göra en karriär av det efter ett par år.

 

[Skarpskytten]

Förlagsutbildning, tänker jag utifrån dina intressen, men givet hur mördande konkurrensen är om de jobben är det kanske inte är lönt?

I den akademiska världen kan man vara lovande när man är 50. Ingen frågar hur gammal du är. Ta en master i historia, sök doktorandtjänst. Får du det öppnar en värld av möjligheter upp sig.

Eller ta examen i något som har med arkiv eller bibliotek att göra. Soft utbildning, okej jobb.

 

[Fiktionslek]

Först förstås, sök hjälp med depressionen om du inte redan gjort det!

Kanske fritidspedagog? Det är väl ett bristyrke som aldrig kommer att försvinna, och utbildningen tar 3 år. Jag tänker att med det du berättar ska du kanske inte satsa på ett ensamjobb med eget ansvar för långa deadlines, utan tvärtom på ett jobb där du träffar folk hela tiden och får komma utomhus en del och får en massa input och energi från andra? Som fritidspedagog kan du ju göra allt möjligt, inklusive spel och litteratur, och hitta på roliga projekt med unga människor. Ang. karriär kan du bli rektor, tror jag, om du nu skulle vilja det.

Slantarna skulle jag placera dem i något långsiktigt sparande och bara ha kvar en mindre buffert att dryga ut studiemedlen medan jag pluggade.

Hoppas du hittar något som funkar för dig!

Hälsar

Christian

 

[entomophobiac]

Jag har förgäves försökt få jobb i den branschen igen, men räknar inte med att någonsin lyckas

Det finns flera bra yrkesutbildningar som i det närmaste slussar färdiga elever rakt in i branschen, om än på juniora positioner. I Malmö finns The Game Assembly. I Stockholm finns också The Game Assembly, men också Futuregames. I Falun finns Playground Squad. Jag brukar i allmänhet säga att de mer akademiskt inriktade utbildningarna, som på Gotland eller i Skövde, är mindre värda. För fokuset på de yrkesinriktade utbildningarna är färdigheter som branschen har stort behov av hela tiden--de har en större sannolikhet att faktiskt leda till jobb. Med det sagt så är det gedigna utbildningar. Men det är bra att vara medveten om "risken" med att välja dem.

Brasklappen här är att du inte kommer jobba med narrativ design. Det är en pytteliten nisch. Men om du är villig att lära dig någon del av det praktiska arbetet, från att bygga banor till att göra grafik till att programmera till att jobba med teknisk design etc., så är alla de här utbildningarna väl värda en rekommendation.

 

[Genesis]

4%-regeln säger att om du investerar pengarna i en vanlig diversifierad portfölj, säg 60% Avanza Global och 40% Spiltan räntefond* (eventuellt lite mer aktier eftersom räntan är sjukt låg just nu) så kan du ta ut 4% per år, justera för inflation varje år, och med väldigt hög sannolikhet räcker pengarna minst 30 år. Antagligen har du mer pengar kvar efter 30 år än du började med.

På 600 lax ger det 2000 kr/mån. Inte så att du aldrig behöver oroa dig för pengar igen (om du inte flyttar till Ghana), men kanske kan det göra livet enklare.

Eller använda pengarna för att finansiera dig medan du tar en yrkesförberedande utbildning, om du inte har CSN-stöd kvar att ta. Yrkeshögskolor är nog inte en dålig idé.

* Eller typ Lysa eller Avanza auto så behöver du inte ta något beslut alls.

 

[Henke]

Precis som skrivs ovan så hoppas jag inledningsvis att du söker hjälp för depressionen. Allt är underordnat att må bra.

Jag hade nog aktat mig för att sälja mitt boende om jag äger det själv. Det finns få investeringar som är så säkra som eget boende och så länge du inte blir tvungen att sälja så är det en (iaf så långt jag kan minnas) en ständig värdeökning. Hyr du ditt boende så betalar du hyran till andra, men äger du ditt boende så betalar du ”hyran” till dig själv.

Angående arbete så har jag tyvärr inga direkta tips. Vad som känns meningsfullt är så olika beroende på vem du är och vad just du vill jobba med. Min egen yrkesbana är egentligen helt byggd på arbetserfarenhet och kontakter, så det är viktigt att skanna av vänkretsen för eventuella jobb också. Linkedin är också en bra plattform för att leta jobb. Vet att min tidigare arbetsgivare annonserade primärt där för att det gav ett bättre underlag av sökande.

Till sist så hoppas jag att du snart mår bättre (och att du som sagt får hjälp). När jag läser din inledande post så känns det som du inte tycker själv att du har något att komma med. Med den inställningen blir det svårt att skaffa ett jobb för om du inte tror på dig själv, varför ska en arbetsgivare göra det? Speca ner dina erfarenheter och beskriv dem så positivt som möjligt (på gränsen till överdrift) och tänk på dem på det sättet. Den egna inställningen är viktigare än man tror och för att citera Henry Ford ”oavsett om du tror att du kan, eller tror att du inte kan - så får du rätt”.

 

[luddwig]

Jag har en kompis som är 45 år, som har ett flertal hälsoproblem och som sedan gymnasiet växlat mellan olika arbetsmarknadsåtgärder, sjukskrivningar och att leva på socialbidrag. Nyligen lyckades han dock få ett fast jobb som han både trivs med och är bra på så det finns hopp även för den som har ett inte så imponerande CV.

 

[Svarte Faraonen]

Till sist så hoppas jag att du snart mår bättre (och att du som sagt får hjälp). När jag läser din inledande post så känns det som du inte tycker själv att du har något att komma med. Med den inställningen blir det svårt att skaffa ett jobb för om du inte tror på dig själv, varför ska en arbetsgivare göra det? Speca ner dina erfarenheter och beskriv dem så positivt som möjligt (på gränsen till överdrift) och tänk på dem på det sättet. Den egna inställningen är viktigare än man tror och för att citera Henry Ford ”oavsett om du tror att du kan, eller tror att du inte kan - så får du rätt”.

Att undvika optimism och inte bygga upp sina förhoppningar är en emotionell överlevnadsinstinkt när man blivit besviken tillräckligt många gånger, och att haussa upp sig själv på det viset är en aktivitet som är fullständigt väsensfrämmande för många, och därtill fullständigt orelaterad till ens faktiska kompetens. Jag orkar själv inte längre hysa några förhoppningar vid arbetssökande, då erfarenheten visat mig att det enbart är ett sätt att trigga ångest när (som så oftast sker) avslaget kommer.

 

[Henke]

Att undvika optimism och inte bygga upp sina förhoppningar är en emotionell överlevnadsinstinkt när man blivit besviken tillräckligt många gånger, och att haussa upp sig själv på det viset är en aktivitet som är fullständigt väsensfrämmande för många, och därtill fullständigt orelaterad till ens faktiska kompetens. Jag orkar själv inte längre hysa några förhoppningar vid arbetssökande, då erfarenheten visat mig att det enbart är ett sätt att trigga ångest när (som så oftast sker) avslaget kommer.

Oj, jag känner snarare att överlevnadsinstinkten är att peppa sig själv ännu hårdare. Jag har iofs ingen erfarenhet av långtidsarbetslöshet, men varit varslad+arbetslös i ungefär ett år vid ett tillfälle och var hos varenda rekryteringsföretag i stan vilket gav noll för mig (och troligtvis bra statistik för dem). Inte ens enklare låglönejobb lyckades de leverera och de tre gånger jag var nära att få jobb så drogs tjänsten in i sista sekund. Istället lade jag all tid jag kunde på att plugga digitala kurser (den högskolekurs jag hade tänkt påbörja fick jag inte gå för arbetsförmedlingen), skaffade certifieringar etc.
Jag säger med andra ord inte att det på något sätt är lätt, men det vore helt skrämmande (för mig) att bara lägga mig ner och ge upp.

 

[Dimfrost]

I den akademiska världen kan man vara lovande när man är 50. Ingen frågar hur gammal du är. Ta en master i historia, sök doktorandtjänst. Får du det öppnar en värld av möjligheter upp sig.

Jag vill å det bestämdaste avråda från detta, men det tror jag Ymir redan vet. Om man är högpresterande, stabil och lycklig är risken ändå överhängande att doktorandtillvaron gör en deprimerand, nedbruten och utbränd. Och när man är färdig doktor blir det på många sätt värre (mindre krav, men en oerhört osäkerhet både existentiell och ekonomisk).

 

[Lemur]

Min bror gick nyligen en boot camp för programmering, en termin. Nu jobbar han som junior programmerare. Om du har IT-intresse kan det vara en väg att gå. Hans utbildning kostade typ 100.000 tror jag.

Edit: han är också 37 och har typ aldrig haft ett jobb tidigare.

 

[Man Mountainman]

Jag vill å det bestämdaste avråda från detta, men det tror jag Ymir redan vet. Om man är högpresterande, stabil och lycklig är risken ändå överhängande att doktorandtillvaron gör en deprimerand, nedbruten och utbränd. Och när man är färdig doktor blir det på många sätt värre (mindre krav, men en oerhört osäkerhet både existentiell och ekonomisk).

Verkligen

 

[Svarte Faraonen]

Jag tror det lite beror på om man har de erforderliga emotionella resurserna för att peppa sig själv. De räcker bara så långt, liksom. Med detta sagt skulle jag råda Ymir att göra som jag gjort och söka timvik på bibliotek, gärna i kranskommunerna kring Malmö snarare än i själva staden där konkurrensen är högre. Jag har en väldigt likartad kompetensprofil, och det har gett mig ett jobb, om än inte fast och heltid. I sinom tid ämnar jag utbilda mig till bibliotekarie, men jag har än så länge inte gått vidare på intervjuerna på ABM-mastern i Lund (jag vet av erfarenhet att min självdisciplin inte lämpar sig för distansstudier).

 

[Beastslayer]

Om du kan tänka dig att flytta utomlands så kan jag hjälpa dig ordna jobb inom IT-support. Inga direkta förkunskaper krävs. 2 platser är öppna just nu.

 

[Skarpskytten]

Jag vill å det bestämdaste avråda från detta, men det tror jag Ymir redan vet. Om man är högpresterande, stabil och lycklig är risken ändå överhängande att doktorandtillvaron gör en deprimerand, nedbruten och utbränd. Och när man är färdig doktor blir det på många sätt värre (mindre krav, men en oerhört osäkerhet både existentiell och ekonomisk).

Jag förstår absolut vad du menar. Samtidigt är jag själv varken särskilt högpresterande, stabil eller lycklig och jag har ändå klarat av att både doktorera och sedermera försörja mig själv som historiker i över ett årtionde. Kanske är jag ett offer för Dunning-Kruger effekten här, men själv uppfattar jag mig inte på något sätt som exceptionellt begåvad eller arbetsam (många, men långtifrån alla i akademin är det).

Och det är tufft, det är osäkert, i akademin, och frilansandet som jag också ägnar mig åt. men jag har gjort det valet för att jag får arbeta med något jag älskar och som jag tycker är meningsfullt och ger utlopp för det jag tycker jag är bra på. Jag vill inte råda Ymir att göra varken det ena eller det andra, bara peka på att det finns en väg han kan välja här; givet vad jag vet om honom är jag övertygad om att han har det som krävs rent intellektuellt/färdigjhetsmässigt för att klara sig i akademin och/eller som skribent. Det finns så klart ingen garanti att en genomförd master leder till en doktorandtjänst, och guld och gröna skogar väntar inte en efter disputation: vill Ymir välja en trygg väg ska han så klart varken läsa en master eller gå en doktorandutbildning och det tror jag att han är väl medveten om.