Den andra är att om du gör lite i taget i tio år så kommer du förmodligen bli rätt hyfsad, så du måste inte göra hela resan redan nu.
En av de saker som verkar hjälpa mig ganska mycket är tanken att
lite är bättre än inget. Det hjälper mig dels att hantera stressiga stora projekt som jag har svårt att ta tag i, och dels få in vanor som annars vore svåra. Det är bättre att ha ritat en streckgubbe än att inte ha ritat en streckgubbe. Det är bättre att ha gjort en armhävning än att inte ha gjort en armhävning. Och så vidare. Vissa dagar pallar jag kanske inte att göra så mycket som jag skulle vilja eller skulle behöva – oavsett om det gäller fysisk aktivitet (som är den vana jag just nu försöker bygga) eller att ta itu med ett ofantligt berg av elevuppgifter som ska rättas.
Min lillebror köpte mig en julkalender till min födelsedag förra året. En
sådan här. Man får alltså varje dag tre fysiska övningar att välja mellan. Man behöver bara göra en. Den har funkat bra för mig – jag har kört den hela december och sedan varje månad sedan dess. Lite varje dag, och även om jag nu skulle orka lite färre armhävningar en gång än en annan gång så tänker jag att det inte spelar så stor roll – lite är bättre än inget, och min kropp mår antagligen långsiktigt bättre av att jag gjorde 10 armhävningar även om det nu inte blev 15 den här gången. Det är ju inte
göra armhävningar jag vill bli bra på; jag vill att min kropp ska må bättre. Det jag framför allt har som mätsticka på framgång är inte resultatet utan att något blir gjort.
Ibland fallerar jag. Då försöker jag förlåta mig själv och tänka att det är OK, att varje dag är ny. OK, jag bröt mitt streak (jag bokför just nu streaks på
Everyday) men det är ju bara att påbörja ett
nytt streak.
(Jag har alltid haft svårt att upprätthålla vanor som har med hälsa och fysisk aktivitet att göra. Historiskt har jag typ skaffat en ny manick, använt den kanske 2-3 månader, och sen börjat slacka av och hoppa över tillfällen etc. Just det här "liten grej varje dag" har åtminstone hittills hjälpt mig hålla vanan vid liv, och jag har precis nyss tagit mig ur en dipp då jag fallerade flera dagar.)
En annan grej som hjälper mig är att man i allmänhet
inte kan låta bli att bli bättre på det man repeterar. Ritar man en streckgubbe om dagen i tio år så kommer man att vara bättre på att rita streckgubbar i slutet än i början. Spelar man Counterstrike en match om dagen så kommer man förr eller senare att bli bättre på det. Även om den enskilda streckgubben inte blir så snygg, eller ens mätbart snyggare än den förra, så är man ändå lite, lite säkrare. Det här har jag sett hos tillräckligt många elever (och, tack och lov, upplevt tillräckligt många gånger själv) för att ha internaliserat det. Jag spelar spel varje vecka inom Speltimmen-trådarna, där jag ibland spelar spel som jag är ruskigt dålig på och dör i hela tidn. Dör och dör och dör och dör. Men jag intalar mig själv att det inte spelar någon roll för målet är inte att bli bra eller vinna eller klara spelet, utan att
spela en timme. Och generellt brukar jag känna att jag är åtminstone lite, lite bättre på spelet i slutet av timmen än i början. Jag har lite bättre koll på kontrollerna, jag har lite bättre strategier.
Men då vet jag att jag är en rätt strukturerad person också, som kan motiveras av att sätta kryss i listor och sådär. Så väldigt mycket YMMV.