Nekromanti Hur dödar man RPs snyggt

[lijat]

Jag har hitills varit väldigt restriktiv med att ha ihjäl spelares karaktärer. Men har insett att det ibland kan leda till bättre stämning eller rollspelande om handlingar får alvarliga konsekvenser. (har en spelare som testar gränser)

Så nu till min fråga om en splear karaktär gör något som logiskt sett borde leda till att någon slår ihjäl honom, (till exempel angriper oskyldiga som har vänner) hur ska jag då göra det på ett berättarmässigt snyggt sätt. (oförklarliga meteorer är inte min grej)

Lijat - tror sig inte ha haft ihjäl någon rollperson än.

 

[Honken]

Jag har hitills varit väldigt restriktiv med att ha ihjäl spelares karaktärer. Men har insett att det ibland kan leda till bättre stämning eller rollspelande om handlingar får alvarliga konsekvenser. (har en spelare som testar gränser)


Så nu till min fråga om en splear karaktär gör något som logiskt sett borde leda till att någon slår ihjäl honom, (till exempel angriper oskyldiga som har vänner) hur ska jag då göra det på ett berättarmässigt snyggt sätt. (oförklarliga meteorer är inte min grej)

Som jag ser det så finns det inga lätt sätt att ta ihjäl en spelarkaraktär. Helst då man dessutom vet att spelaren fäst sig vid karaktären, men ibland, för att uprätthålla den illusion att spelarna bara är en bricka i ett större spel så måste man ibland ta fram slaktkniven.

Jag tror nog att bästa sättet att göra det är nog antingen att den får försvinna på ett naturligt sätt, som en del i handlingen. Till exempel att karaktären när han slog ihjäl den oskyldige hade minst ett 20 tal vittnen som alla kommer att vittna. Spelar du i modern tid, eller framtid så går det ju dessutom ta fram DNA. Låt honom spela så länge du känner att det är relevant för storyn. När han är åtalad och inburad på San Quentin fängelset så kanske han inte längre är relevant för ståryn, även om karaktären inte dött än.

Det går kanske bryta tidigare. När hans flykt från lagen för honom ifrån den väg som de andra karaktärerna kommer att ta... eller nått i den stilen. Allt behöver kanske inte leda till karaktärsdödande heller.

/Honken

/Honken

 

[lijat]

Som jag ser det så finns det inga lätt sätt att ta ihjäl en spelarkaraktär. Helst då man dessutom vet att spelaren fäst sig vid karaktären, men ibland, för att uprätthålla den illusion att spelarna bara är en bricka i ett större spel så måste man ibland ta fram slaktkniven.

Jag tror nog att bästa sättet att göra det är nog antingen att den får försvinna på ett naturligt sätt, som en del i handlingen. Till exempel att karaktären när han slog ihjäl den oskyldige hade minst ett 20 tal vittnen som alla kommer att vittna.

Skälvklart ska det ske på ett naturligt sätt men vad spelaren gjprt till exempel är att:

anfalla ett relativt välbeväpnatt gäng och ha ihjäl flera medlemmar.

det logiska här vore att det som är kvar av gänget dödar honnom ur backhåll men det käns på något sätt fel att inte ge honom några försvarsmöjligheter.

Lijat - vill få det att se dramatiskt ut även om det bara sker för att en besvärlig karaktär provocerat världen.

ps: jag spelar vampire the requim (stavas det så)

 

[Robert Jonsson]

Gör det inte...

...på ett snyggt sätt. Låt RP till slut lära sig att handlingar har konsekvenser och döda RP på det mest skitiga och grisiga sätt du kan komma att tänka på.

Är RP bra på att slåss och slår ihjäl en person och hans vänner inte har en chans att slå ihjäl honom? Låt han då några dagar senare dö i en bilbomb eller något liknande? Eller låta RP dö inför den mängd folk som är närvarande och vill hämnas sin väns död - är de tillräckligt många rä det kört för RP? Eller är fienden bra på att slåss, spela ut striden och låt inte dig skydda RP.

Du behöver inga speciella sätt att döda RP på, utan låt det istället bli en naturlig del av förloppet och sluta mixtra med tärningar och utgångar av chansen för överlevnad.

 

[Frixeray]

Viktigt är att alltid ge rollpersonen en chans. Även om det nu är så att han testar sina gränser till max så finns det alltid en grundläggande möjlighet att klara av det. Sedan kan det visserligen uppstå situationer som rollspersonen bara inte kan ta sig ur levande (eller tja, du spelar ju visserligen Vampire, men ändå...) men isf måste han ha gjort fel handlingar till att börja med, som t.e.x. låtit det hus han befinner sig i blivit omringat och sedan stormat av militären. Ge honom chanser, skulle han inte vara beredd att ta dem får han stå sitt kast.

Sedan är det inte alltid man behöver döda av RPs på ett snyggt eller stilfullt sätt. Ibland dör de liksom bara (har alldeles för bra erfarenhet av det här), så fäst dig inte för mycket vid det, såvida du inte planerar på att låta en lång kampanj sluta med rollpersonernas död. Då kan ett spektakulärt slut vara att rekommendera.

 

[_-olle-_]

I de flesta kampanjer som jag spelleder så är jag oerhört restriktiv med att "rädda" eller "döda" spelare. Om du har skapat antingen en dymanisk värld eller ett välbearbetat äventyr så tycker jag att spelvärlden ska klara av att reglera sig själv. Om en spelare bestämmer sig för att råna en bank så uppstår naturligvis en rad problem och konsekvenser vilka alla är ganska svåra att hantera, men det är inte omöjligt att spelaren klarar av att lösa situationen. Å andra sidan kanske han blir skjuten av en bankvakt, men då har jag som SL inte tagit ett beslut om hurvida spelaren har "tänjt på gränser" eller ej utan bara testat spelarens handlingar mot spelvärlden...
I bland så överlever självmordsbenägna karaktärer ett helt äventyr med ganska spektakulära och oanade konsekvenser och i bland så stryker dom med efter deras första vansinnesdåd...

 

[Rising]

Killing me softly

Jag var länge rädd för att ha ihjäl någon rollperson. Det gjorde att spelarna inte riktigt tog antagonisterna eller farligheterna i spelet på allvar.

Nå, följande riktlinjer kör jag på när det gäller att döda rollpersoner:

1. Om rollpersonerna agerar dumt, och om spelarna borde förstå hur dumt rollpersonerna agerar, då går jag in i ett iskallt "nu får du klara dig själv"-spelledarläge. Tärningarna och reglerna får tala, och jag varken hjälper till eller försöker motarbeta rollpersonen i det läget. Jag försöker inte elda upp någon särskild stämning heller, utan låter också beskrivningarna vara neutrala. Oavsett om rollpersonen dör en snöplig död eller överlever mirakulöst så fyller jag inte beskrivningarna med någon särskild känsla, utan jag överlåter allt det åt spelaren.

2. Om det är en häftig situation, och rollpersonen väljer att offra sig själv (eller bara sätta sitt liv på spel) för att uppnå något stort, då lirar jag tvärtemot istället: Då ser jag till att det hela blir så dramatiskt som möjligt och eldar igång beskrivningarna ordentligt. Om det rollpersonen vill göra är helt omöjligt - då kan jag tweaka det så att han åndå får en chans att lyckas. Om det rollpersonen vill göra i själva verket är enklare än vad han tror, då går jag åt andra hållet istället och gör det lite svårare bara för att situationen skall leva upp till spelarens förväntningar.

3. Om spelaren har lyckats hamna i en livshotande situation tidigt i rollspelet, på ett ospännande sätt, då dödar jag inte rollpersonen. Well, jag gör det ogärna, i vart fall. Hellre ser jag till att rollpersonen förlorar något oersättligt som kan sparka igång äventyret på allvar istället; såsom Sylvester Stallone i början på Cliffhanger. Om han missar sitt klättraslag så låter jag alltså det gå ut över tjejen istället för honom själv. Andra idéer kan vara att låta rollpersonen förlora en kroppsdel eller lägga en förbannelse över honom på något vis. Kanske kan han bli fredlös? Det finns många varianter.

4. Om spelaren har agerat på ett sätt som både stör stämningen i sessionen och som samtidigt inte skulle vara hälsosamt i rollspelets verklighet; då anser jag att döden är en alltför lindrig väg att slippa undan på. Jag låter hellre konsekvenserna få bli något värre, som rollpersonen får leva med. Se ovan för förslag.

5. Om rollpersonen har levt länge och uppnått det mesta han velat göra, och om jag gissar att spelaren har börjat tröttna på rollpersonen, då kan jag vara elakare och börja sätta upp en utgångspunkt där rollpersonen kan komma att dö utan att i förväg ha blivit varnad och utan att jag ger rollpersonen en rimlig chans att klara sig bara för sakens skull. Till exempel så kan det vara så att rollpersonerna råkar reta upp någon mäktig person utan att veta det, och se till att de i gengäld drar på sig en lönnmördare som förgiftar någon av rollpersonernas mat. Det här är ett grymt snöpligt sätt att dö på i ett rollspel. Det känns rent utav orättvist. Men det kan ändå vara en väldigt rimlig och trovärdig utgång. Rollpersonerna hade otur som retade upp bossen innan de kunde få någon ledtråd om hur farlig han var. Synd, sedan dog de på ett sätt som de knappast kunde skydda sig ifrån. Jag dödar aldrig en nyskapad rollperson på det här viset, men det kan skaka liv i spelarna om det händer med rolleprsoner som de redan har spelat "färdigt" med.

 

[GrottrolletNaug]

Spelarsamtycke och skyddsgaranti

"Jag har hitills varit väldigt restriktiv med att ha ihjäl spelares karaktärer."

Jag med. I den speltypen som vi brukar köra (längre kampanjer med fokus på spelarnas karaktärer) så passar det sig helt enkelt inte att ha ihjäl dom. Och det är med den spelstilen i åtanke som det är inlägget är skrivet.

Vi har mer eller mindre en överenskommelse om att spelledaren inte dödar spelarna, så länge de inte gör någonting rakt ut skitkorkat (man skulle säkert kunna kalla det för "testa gränser"). Liksom. Går man upp till Den Onda Ärkemagikern och börjar markera ut sitt revir medelst urinstänk på hans purpurfärgade magiska kappa +2 så får man räkna med att gå upp i rök på sin rena och skära dumhet. Men man ska dock i stort sett vara garanterad att man inte kommer att dö av något slumpat möte längs länsvägen från punkt A till punkt B. Detta skydd sträcker sig dock endast till dödsfall. Klantar man sig eller bara har ren otur med tärningarna så kan man fortfarande bli tillfångatagen, lemlästad, styckad, torterad, utsatt för svenskt dansband, tvångsmatad med broccolli eller annan likvärdig handling. Så det finns fortfarande ett visst incitament att inte göra bort sig i strid. Detta förutsätter dock att spelaren värnar om sin karaktärs liv och ve.

Att döda rollpersonerna då. Ja, med denna modell så verkar det ju onekligen svårt för rollpersonerna att dö. Och det är tanken med modellen, så på så vis så fyller den sitt jobb. Är dom odödliga då då? Nej, det är dom inte. Men generellt sett, om inte spelvärldens trovärdighet kräver hans dödsfall så kör jag på principen om spelarsamtycke. Spelaren måste med andra ord ge sitt samtycke till att hans karaktär ska avlivas och bör gärna ha lite att säga till om i hur det går till också. Detta med åtanke i att man blir lite "kär" i sin karaktär efter ett halvårs eller ett års spelande med henne/honom. Så det blir ofta viktigt exakt hur hon går under. Så låt det ske under dramatiska "korrekta" omständigheter som alla trivs med. Ta spelaren åt sidan och prata med honom om det är ok och hur han vill ha det. En favorit är "Om du gör det här så kommer du att dö av eftereffekterna. Är du säker på att du vill springa genom reaktorrummet när urankärnan är blottad för att rädda din dotter och din älskare?" Karaktären lyckas göra det hon vill få uträttat, men dör sen tragiskt i sin älskares händer på helikoptern därifrån, eller motsvarande.

Men ja. Du frågade visst om hur du ska hantera en spelare som testar gränser. Jag föreslår att du säger till honom att vi mer eller mindre har en överrenskommelse (även om ni kanske inte tagit orden i mun än, och faktiskt sagt att ni har en?) om att spelarskydd. Förklara under vilka omständigheter den gäller och att den endast gäller om dom är mogna nog att ta ansvaret det innebär. Sen borde saker och ting förhoppningsvis ordna sig


/Naug, skyddad och glad

 

[Pom]

Jag har inte så mycket att tillägga om hur och när spelares rollpersoner bör dö, annat än att det bör vara sällan.

Men det finns ett särskilt dilemma med när rollpersoner tänjer gränserna och gör saker som rimligen borde vara livsfarliga:
i en hel del spel är det deras vardag.

En klok normal person undviker till varje pris många av de situationer som äventyrliga rollpersoner uppmanas att uppsöka: farliga skurkar, strider, monster, fientligt inställda nationer. Att då bedöma vad som rimligen borde sluta med rollpersons död kan vara rätt klurigt.

Det enklaste och rättvisaste (mot spelarna) är att använda regelsystemet och vara hyggligt konsekvent med hur världen är uppbyggd. Är spelet byggt för att härbärgera rollpersoner som är mäktigare än Ollson på gatan får man finna sig i att de klarar av saker som vanliga människor borde ha förstått vore för farligt. Men spelarna får också finna sig i att när de har haft tid att lära känna världen och få mäktiga rollpersoner hamnar mer och mer av ansvaret att kalkylera riskerna på dem själva.

Att planera en rollpersons död är jag emot.
Jag har bara gjort en gång. Planera farliga överraskningar, visst, rätt ofta, men att verkligen noggrant se till att rollperson E inte har en sportslig chans, det har jag undvikit. Undantaget var en gång när jag kände mig provocerad av en spelare som lät sin mycket mäktiga rollperson använda sina krafter till slumpvisa våldsdåd och förnedringar.
Fast jag dödade honom trots allt inte, utan fångade honom på ett sätt som omöjliggjorde rymning (involverande skiljande av huvud från kropp) och för all framtid gjorde honom användbar för en storskurk.
Men det hela bottnade i att spelaren var missnöjd med sin rollperson. När han sedan fick byta till en annan ändrades hans spelstil radikalt till det bättre.
Och jag lärde mig att våld inte är någon ofelbar problemlösare...

 

[chrull]

supernova

En rollperson som verkligen sätter sig själv i skiten förtjänar ibland att dö. Men blixt från klar himmel-historien är ungefär det mest korkade man kan göra.

En spelare som tröttnat på sin rollperson borde prata med spelledaren om det och kanske komma överrens om att rollpersonen drar sig tillbaka. Roligast är ju om han då fortfarande finns med litegrann. I fantasy är det perfekt med äventyraren som tröttnar på allt, tar sin del av gruppens samlade skatter och öppnar ett värdshus. Ett värdshus som de andra rollpersonerna kan komma att besöka både en, två eller massor av gånger senare.

Har en spelare, för att han inte tänkt till ordentligt, satt sin rollperson riktigt ordentligt i skiten, tex genom att slå ihjäl någon på öppen gata framför massor av vittnen, så kan man ju helt enkelt bura in honom. Eller låte honom dö. Men då ska det ske snyggt, eller i alla fall finnas möjlighet till att bli av med honom snyggt.
Gå upp i en supernova eller bara tyna bort?

Låt honom höra polissirenerna, låt honom höra hur insatsstyrkan springer uppför trappen. Försöker han fly kommer de jaga honom. Se från början till att du har lämpliga flyktvägar klara, rita en karta eller något så att du vet vilka vägar som slutar i ett abrupt slut där rollpersonen antingen måste ge upp eller slå sig fri. Ha andra flyktvägar som leder till andra tänkbara, och dramatiska situationer.

Se till att det finns möjlighet för rollpersonen att klara sig på ett eller annat sätt, tärningsmässigt. Han ska aldrig bara råka hamna i en situation där han är helt fast. Låt istället honom välja, om han inte tänker ordentligt kanske det är kört, har han otur med tärningarna är det kört osv.

nu måste jag avbryta för arbete.
chrull

 

[DODswe4]

Varför inte bara låta gänget skjuta ihjäl RPn direct?
Om RPn nu anfaller ett gäng med vapen, får han/hon fanemig stå för sitt eget handlande och bli ihjäl skjuten

 

[Johan K]

humm, svår fråga ja...
Ett sätt som man kan göra är ju att man låter någon lönnmördare "plocka" honom på ett eller annat sätt.
Har nog aldrig råkat ut för direkt nått sådant faktskt..

 

[w176]

Rätten till idiotiska karatärer (halv ot)

På en del ställen i diskussionen kom det upp, bland annat chrulls och Risings inlägg, att om en karaktär gör något sjujäkla korkat så förtjänar den att dö oh får skylla sig själv. Jag kan förstå grundtanken med det, att man inte skall få komma under med hur jäkla dumma idéer från spelarnas håll som helst och komma undan med dem och att folk faktiskt då bara har sig själv att skylla, och spelledaren dessutom får ta ut aggressionerna på korkade spelare som inte gör som SL vill.


Dock, ändå visst, spelarena behöver inte syssla med idiotiska sker i onödan men jag tycker inte att man ska ha ihjäl karaktärer bara för att de råkar vara idioter, jag vill kunna spela en idiot. Jag kan mycket väl förstå det idiotiska med att försöka förhandlas med hjärnsmaskade zombies och veta att det kommer att gå åt helvete, eller låta min arroganta soldat förolämpa the Big Bad genom att spotta på hans skjorta, eller använda eldkastare i ett litet utrymme utan syretillförsel. Jag vill kunna spela karaktärer som gör riktigt idiotiska misstag antingen genom okunskap eller genom brister i egenskaper och personlighet (den stöddiga egentligen ganska veka magikern som tror sig oslagbar till exempel).

Väldigt mycket idioti kan vara resultat av bra rollspelade av en karaktär som råkar vara idiot i något avseende och i sådana fall är det kontraproduktivt och begränsade om man suckar och sedan har ihjäl karaktären för att jag som spelare OFF borde ha vetat bättre. Väljer man medvetet att spela på något idiotiskt vill man troligen ha ut mer av det än att rulla fram en ny karaktär, utan kanske vill man att pacifisten som ville förhandla med zombisarna ska få smaka en dos på hur den verkliga värden att fungerar, att den inte fullt så mäktiga magikern åker på stor spö för sin idiotiska kaxighet eller något annat.

I det flesta spelstilar tror jag att det är mer begränsade än tillförande att införa straff på att spela på idiotiska beslut.

 

[Rising]

Re: Rätten till idiotiska karatärer (halv ot)

Eftersom du bl.a. nämner mig så kan jag förklara hur jag menar:

Väldigt mycket idioti kan vara resultat av bra rollspelade av en karaktär som råkar vara idiot i något avseende och i sådana fall är det kontraproduktivt och begränsade om man suckar och sedan har ihjäl karaktären för att jag som spelare OFF borde ha vetat bättre.

Min första punkt, som handlade om rollspelare som agerade på ett sätt fastän spelarna var fullt medvetna om riskerna det innebar; på den punkten föreslog jag faktiskt inte att man skulle "bestraffa" spelaren genom att döda hennes rollperson. Min lösning var att ställa sig helt neutral som spelledare och låta rollpersonen få "klara sig själv". Går det så går det.

Om du agerar dumdristigt med din dumdristiga rollperson så har du rollgestaltat bra. Dig vill jag inte bestraffa, men jag kan tycka att din rollpersons dumdristighet verkligen ska få framstå som en karaktärsbrist, och då låter jag farliga saker verkligen få vara farliga. Eftersom du vet att rollpersonens dumdristiga manöver är riskfylld så tar jag för givet att du också accepterar ett nederlag. Tärningarna får avgöra, säger jag (om vi inte friformar, då blir det hela lite annorlunda).

Poängen med mina punkter var att man inte skulle avliva en rollperson på ett orättvist sätt; ett sätt som inte rollpersonen hade en rimlig chans att värja sig ifrån eller som får spelaren att känna som om hon förlorat sin rollperson på ett snöpligt sätt i förtid.

Om du väljer att spela som en rollperson med låga överlevnadschanser (pga dumdristighet eller oförsiktighet) så bestraffar jag inte dig, men jag låter din rollpersons karaktärsbrist få straffa sig.

Det är en viktig skillnad.

Men det var bra att du tog upp det här ämnet. Vi utgick kanske för mycket från spelare som försöker spela så framgångsrikt med rollpersonerna som möjligt, och glömde bort rollgestaltarna.

 

[chrull]

Re: Rätten till idiotiska karatärer (halv ot)

Öh.

Nu tolkar du loss lite vilt tror jag. Jag säger ingenstans att det handlar om ett straff. Jag nämner straffet i form av en blix från klar himmel som det dummaste man kan göra...

Jag pratar om att dumma rollpersoner, eller dumma spelare, måste också drabbas av konsekvenserna av sina handlingar.

Exempel:
Din arroganta soldat träffar Skurken under ett tidigt skede i äventyret. En strid är inte aktuell mellan gruppen, mest kanske för att Skurken just nu har ett stort övertag. Det kryllar av hans hantlangare runt omkring, han har dragen pistol och rollpersonerna saknar dessutom klara bevis för att sätta dit honom.
Soldaten spottar honom i ansiktet. Skurken skjuter Soldaten i benet, tärningarna slås och resultatet blir att Soldaten får allvarliga skador. Han kanske tvingas spendera flera månader på sjukhus. Amputera. Gå med krycka resten av livet. Osv.

Det här är inget straff. Det är att leva med konsekvenserna av idiotiskt handlande.

Och inte ens sånt uppmanar jag till. Mina exempel handlar om att någon som begår en vidrig och brottslig handling inför massor av vittnen rimligtvis kan riskera att åka dit för det här. Och ser då till att rollpersonen ska ha en chans att komma undan, samtidigt som spelaren kommer få en dramatisk och spännande scen, där slutet mycket väl kan bli en dramatisk död. Och hela poängen med inlägget är att den dramatiska döden är mycket roligare än att bara bestraffa spelaren genom en fånig blixt från klar himmel.

Och blixt från klar himmel behöver inte vara just en blix från klar himmel. Det kan också vara "du väcks mitt i natten och är omringad av stadsvakter, du binds, förs ut i en vagn och tre dagar senare hänger du i en snara på torget".



En spelare som väljer att rollspela en idiot kommer också få ta konsekvenserna. Bara för att du väljer att spela en våldtäcktsman så betyder inte det att jag kommer låta dig våldta personer till häger och vänster utan någon tanke på att du faktiskt kan åka dit en dag. Om du ser det som att jag bestraffar dig för gott rollspelande så tänker du inte på vilket fruktansvärt dåligt rollspelande det är från spelledarens sida.

chrull

 

[Troberg]

Re: Rätten till idiotiska karatärer (halv ot)

Jag håller med. Jag brukar försöka undvika att straffa spelare som spelar sina karaktärer, tvärtom försöker jag faktiskt belöna en spelare som gör något han vet är dumt för att det är vad karaktären skulle göra. Belöningen kanske inte kommer direkt, men så småningom så kommer det någon kompensation för de sviter karaktären fick.

Jag tror att man ska skilja på idiotiska karaktärer och idiotiska spelare. Karaktären har all rätt att bete sig som en idiot om det är dess natur, men spelaren ska banne mig sköta sig. Jag är fruktansvärt trött på spelare som när de blir trötta blir griniga och på princip börjar ta livet av andra karaktärer eller något liknande dumt. Inte för att det är vad karaktären skulle göra, utan för att de är på ett pissigt humör.

Frågan blir då hur man ska hantera dessa spelare? Jag tror att det är dumt att så att säga straffa karaktären för dess spelares idiotier. Jag misstänker att det bästa är att antingen hantera det utanför spelet eller att spela någon annanstans.

 

[w176]

Re: Rätten till idiotiska karatärer (halv ot)

Idiotiska spelare kan vara ett problem, och ärkeexemplet för mig brukar vara nybörjarlajvare som blir uttråkade och less och därför går ut i skogen för att slakta skogsknytt eller något sånt eller vad som helst. Folk som helt enkelt av någon anledning eller personlig orsak har svårt att hantera vissa situationer på ett moget och bra sätt, vilket finns inom vilken aktivitet som helst.

Att prata off kan hjälpa om folk har nog med självinsikt för att fatta vad de gör fel, men annars om inte att angripa problemet direkt hjälper, är att se till att problem personen i fråga inte blir så frustrerad/uttråkad/hungrig/less eller vad det nu kan vara och därigenom hindra att problemet uppkommer. Vet man att man har en spelare som börjar med idiotsaker så fort till exempel att problem av pusseltyp uppkommer och inte går bra så kanske man ska minska ner sådant när den spelaren är direkt involverad och ge denna något han inte tycker är lika provocerade. Har jag barn när jag instuderar jujustu som inte klarar av att stå i kö för att göra till exempel fall, utan sätter i gång att bruka med övriga ledet så är det för det mesta mer effektivt att se till att inte ordna övningar som inkluderar att man måste stå att vänta i en kö bara för att det helt enkelt är mer effektivt för mig som instruktör att undviker det. Eller att exempel att nybörjarlajvarna i första exemplet har vettiga saker att göra istället för att förstöra lajvet för andra.

 

[w176]

Re: Rätten till idiotiska karatärer (halv ot)

Ah, men det är fortfarande lite samma sak. Stävar man efter mörka realistiska historier så passar det med svåra konsekvenser för dumt handlande, även om det nödvändigtvis inte behöver vara döden, utan till exempel amputation som i ditt exempel. Och visst. Det kan vara mycket väl det man stävar efter, att ens lite naiva karaktär som försöker förhandla med zambierna får ena armen avslitet då det skulle vara logiskt även om man inte direkt dödar den.

Dock fortfarande, det är väl en balans på något sätt. Måhända var inte direkt ens mål att få en arresterad karaktär i exemplet med våldtäkten eller en amputerad krympling, utan ur ett mer berättelsemässigt perspektiv, kanske man ville att den naiva karaktären inte skulle bli en krympling, men däremot kanske bara skrämd och paranoid vilket också är en konsekvens.

Sätter man allt för hårda konsekvenser, oavsett om det är karaktärs död eller annan typ av hård konsekvens så kan det bli en för hård konsekvens. Vet man att man om man spelar en karaktär som på något sätt kommer syssla med dumheter kommer leda till att denna rätt omgående kommer bli stympad/satt i fängelse eller psyket/dödas av spelledaren kommer man inte spela en sådan karaktär, dock får man spela samma karaktär helt utan konsekvenser så försvinner på så sätt hela meningen.

Åker man inte på lagom mycket spö när man förolämpat det stora biffiga trollet så är det inte kul att spela någon som begår det misstaget, dock får man båda ben knäckta och sedan har en karaktär som knappt kan gå under resten av kampanjen så är det inte heller speciellt kul. (Om man nu inte just tycker det är skitkul spela och utforska en karaktär som är krympling och dess möjligheter och psyke)

Alltså för att knyta ihop lite så vill man om man rollspelar en karaktär som gör någon form av idiotiskt val att det ska få konsekvenser, dock så kommer en för hård konsekvens i förhållande till spelaren och resten av spelgruppens tycke knappast vara till gagn utan konsekvensen måste vara lagom (och var lagom ligger är olika från person till person och spelstil till spelstil)

 

[chrull]

Re: Rätten till idiotiska karatärer (halv ot)

Men nu handlade hela den här tråden om hur man tar livet av rollpersoner snyggt.

Jag såg det inte som en fråga om bestraffningar av spelare. Utan kanske lite som bestraffningar av rollpersoner. Eller bara när någon måste dö av en eller annan anledning.

Därför skriver jag som jag gör.

Nu är jag förvirrad.


chrull

 

[Archer]

Det värsta du kan göra

Det värsta du kan göra är att ta död på en spelares rollperson utan att ge honom chansen att försvara sig. Om du gör det på det sättet förlorar du alla spelarnas tillit till dig som SL, och det bådar inte bra för framtida spelande.

Nej, låt honom istället få chansen att försvara sig mot gänget, men låt gänget som kommer vara såpass välbeväpnade, ha kallat in diverse tjänster (deras vänner, och vänners vänner kommer nu med dem för att hämnas), så att oddsen för att rollpersonen ska vinna denna strid, är mycket låg.

Skulle rpn mot all förmodan ändå vinna denna strid (låt honom försöka, och låt reglerna styra, inte din åsikt om att han _ska_ dö), så lär han sig förhoppningsvis att handlingar får konsekvenser.
Om han är såpass trög att han inte fattar det så lär åtminstonde slaktandet av ett helt gäng med människor leda till att myndigheter lägger märke till honom, vilket innebär att fler personer, som är mer välutrustade, försöker stoppa honom, fängsla honom, osv. Dvs, det sker en upptrappning i jakten på rollpersonen. Till slut kommer nog spelaren inse att det är nog inte så kul att spela denna rollperson på detta sättet trots allt...