Detta har jag alltid trott vara sant, men tappade tron på det. Att det inte liksom funkar så bra och dessutom tappar luft när det är avslöjat. Men ni som får detta att lyfta, vad är tricket?
Den viktigaste insikten är att hemligheten inte är till för att göra rollpersonen mer intressant för
andra spelare, utan för
dig. Att sitta och hålla på en hemlighet och att försöka låta bli att avslöja den är spännande! Det ger en annan upplevelse än att bara spela en rollperson straight-up. Men det är självklart så att ingen annan rimligen bryr sig om din hemlighet – ingen annan spelare gräver i den, ingen blir impad när den avslöjas, ingen gillar när fokus dras från rollspelandet huvudfokus till att handla om hemligheten.
Sedan är det absolut så att luften går ur hemligheten när de andra vet och rollpersonen tagit sitt straff eller vad det nu handlar om. En bra hemlighet har ju reella konsekvenser för rollpersonen när den avslöjas. Kanske måste rollpersonen till och med pensioneras! Det är ju sånt som är bra för att bygga stakes. Men efteråt? Nä, en hemlighet är sällan speciellt intresseskapande
efteråt. Att spela en rollperson som
haft en hemlighet är ju inte så intressant.
En bra hemlighet, ur det här perspektivet, tänker jag alltså…
- …Tvingar inte andra spelare att bry sig eller göra något aktivt.
- …Fuckar inte upp för hela spelgruppen om/när den avslöjas. Får inte hela kampanjen att spinna ur, så att säga.
- …Har tydliga stakes; negativa effekter när den avslöjas.
- …Som inte förstör hela kampanjen.
- …Kan utmanas…
- …Utan att det fuckar med andras spelande eller tar onödigt fokus från utredningen eller inbrottet eller vad det nu är man pysslar med.
Jag har några gånger spelat en rollperson som har någon form av krafter från en hemlig källa. Varje gång man använder kraften finns risken att man avslöjas, och ganska snart måste man hitta på någon form av ljug som förklarar kraften utan att avslöja den egentliga källan. Och ljug kan ju alltid utmanas, det finns SLP:er som kan utpressa en för att de räknat ut sanningen, etc.
Ovanstående är såklart 100% utifrån min föredragna tradspelstil, där man kombinerar problemlösarfokus och Klara Äventyret™ med att spela ut och känna inlevelse i sin rollperson, fattar diegetiska beslut och så vidare.