Hur får man en intressant rollperson?

[ceruleanfive]

Vad tycker du gör en rollperson intressant och varför? Både för spelaren i fråga och för medspelarna? Vilka verktyg finns det för att hjälpa spelare att skapa intressanta rollpersoner? Vilka spel upplever du har bra track record när det kommer till att generera intressanta rollpersoner? Andra tankar?

 

[Ulfgeir]

Ett par snabba tankar på saker som ger intressanta rollpersonen. De varierar naturligtvis lite om man tänker sig en lång kampanj eller en kort one-shot. I den sistnämda kan man komma undan med att bryta mot en del av dessa punkter som en kul effekt, eller som en övning i att rollspela något specifikt. I längre kampanjer blir de dock oftast tråkiga.

• Möjligheten att göra något som gör att rollpersonen sticker ut när det gäller användbara färdigheter/förmågor. Inget kul att spela clone trooper #547 om de andra i gruppen också är clone troopers.
• Rollpersonen måste fungera i den tänkta miljön, så de kan röra sig och interagera med settingen. Någon som är sängliggande och inte kan vara med och göra saker är inte intressant.
• Rollpersonen behöver ha ett mål som de vill uppnå.
• Rollpersonen behöver ha en personlighet som gör att de interagerar med andra rollpersonenr och med omgivningen. Den sure ensamvargen som vägrar ha med folk att göra överhuvudtaget är inte så fungerande i många sammanhang. Såvida man nu inte spelar man en typisk Norén-pjäs.
• Rollpersonen har möjlighet att förändras.
• Finns det något som utmanar rollpersonen?

Så här beror ju mycket på settingen och vilka förväntningar man har på det man spelar.

 

[God45]

1: En bra estetik. En visuell krok som fångar folk. Det kan vara konstigt eller inte, men du måste minnas det. En spelare i en D&D 5e kampanj jag spelade i hade en karaktär vars vänstra hand var tatuerad helt röd och varje gång hon fick en ny rustning såg hon till att få vänster handske målad röd. Det är subtilt men du kan också gå ”Robot trollkarl med en dum mössa” eller ”Snubben med ett cigarett paket i sin upprullade skjortärm”.

2: En ideologi. Är din karaktär en liberterian eller en kommunist? Är hon kristen eller satanist? Tror hon på att vara en kul vampyr eller en ansvarstagande vampyr? Gör ett enda relevant politiskt statement. Tro mig, det kommer göra karaktären mer intressant.

3: Våga gå till de emotionella ställena som är mest intressanta! Spela sårbart och hårt. Efter ett tag blir karaktären intressant.

4: Spela karaktären ett tag. Karaktärer vi följer ett tag blir alltid intressanta av sig själv utan att du gör något. Jag har blivit ledsen när ett @ i Nethack dött.

 

[EvilSpook]

Vad tycker du gör en rollperson intressant och varför?

Med risk för att upprepa mig så tycker jag en intressant rollperson är någon som gör intressanta saker med de andra rollpersonerna.

Jag blir aldrig särskilt intresserad av en rollperson innan den hamnat i spel. Det spelar ingen roll vad som står på formuläret från början. Personligheten och egenskaperna levandegörs för mig först i mötet med gruppen och spelvärlden.

//EvilSpook

 

[Skarpskytten]

Slå 3d6 in order ...

Nä.

Något jag noterat som SL är att spel med ett tydligt inslag av bygg-din-rollfigur, där spelarna har rätt stor/full kontroll över utfallet över hur denna blir och det finns ett stort inslag av nischskydd och/eller möjlighet att göra en snöflinga, tenderar att skapa väldigt starka band mellan spelare och rollfigur. Rent konkret tycker jag detta utmärker Pendragon, DnD5 och Svavelvinter. Och jag tycker också att rollpersoner i sådana spel blir intressanta, som i originella och färgstarka; att systemet genererar detta av sig självt i stor utsträcking. EDIT: även Warhammer 1/2.

 

[BiobunkerVII]

För mig gör Lifepath-system att jag åtminstone har en mycket tydligare bild av vem rollpersonen är - sen om andra tycker det är intressant vet jag inte, men det kanske handlar mer om hur jag förmedlar det?

 

[guldfink]

Jag gillar när RP har tydliga relationer till det äventyret handlar om, och att det mynnar ut i egna agendor. Upsalasviten och framförallt Alien är bra exempel på när detta är färdigskrivet, men det bör gå att få med även i RP-skapande. Har för mig att jag tyckte det funkade väldigt enkelt och bra att fläta ihop RP med spelvärlden i @Lemur s Dimmiga dalar.

 

[Quadrante]

Om vi bortser från att jag håller med om att rollpersoner blir intressant först när de används … så bidrar jag med dessa tre punkter.

• minst en lojalitet som begränsar/påverkar/uppmuntrar-en-till handling.
• minst ett kortsiktigt mål som kan uppnås.
• ett strävansmål (som inte måste vara uppnåbart).

 

[Genesis]

Jag tycker att rollpersoner nästan automatiskt blir intressanta om man petar lite på dem för att undersöka dem. Man kan ha en rollperson som är hur vanlig och tråkig som helst, men sedan sätter man en scen tillsammans med rollpersonens föräldrar, och så spelar man ut lite konflikter där. Man kollar hur rollpersonen har det i sitt förhållande eller, om hen är singel, om hen känner sig ensam. Hur har rollpersonen det på jobbet? Har hen någon sjukdom som gör livet jobbigt, och hur tänker hen om det? Några personer i hens liv med komplicerade förhållanden? Det behöver inte ens vara dåliga förhållanden, men de kan ha jobbiga konsekvenser. Kanske vill rollpersonen gärna flytta till storstaden men kan inte för att hens farmor behöver hen.

Följ Dostojevskij här: Alla lyckliga människor är lika, men alla olyckliga människor är olyckliga på sitt egna, unika vis. Hitta rollpersonens smärta och du hittar vad som gör hen intressant.

Det är såklart inte den enda metoden, men den funkar varje gång. Vill man ha en utmaning så försöker man gestalta en intressant människa som är lycklig. Det är svårare.

 

[luddwig]

Jag tycker att svagheter och nackdelar brukar bidra till att göra en rollperson intressant.

 

[Ulfgeir]

Jag tycker att svagheter och nackdelar brukar bidra till att göra en rollperson intressant.

Det gör den åtminstone mer levande.

 

[Oscar Silferstjerna]

Ett sätt att göra en rollperson (eller SLP) intressant är att ge honom eller henne en personlig hemlighet. Kanske en dold identitet eller ett mörkt förflutet. Spelaren kan sedan välja om detta ska döljas i spel eller avslöjas helt eller delvis. SL kan låta det hemliga fungera som både resurs och som problem.

 

[Quadrante]

Ett sätt att göra en rollperson (eller SLP) intressant är att ge honom eller henne en personlig hemlighet.

Detta har jag alltid trott vara sant, men tappade tron på det. Att det inte liksom funkar så bra och dessutom tappar luft när det är avslöjat. Men ni som får detta att lyfta, vad är tricket?

 

[rollspelspiraten]

För min del är det för- och nackdelar som spelas ut, det tycker jag gör en karaktär mer intressant. Sen skadar aldrig en genomtänkt bakgrundshistoria som sakta men säkert nystas ut ju mer man spelar. De få gånger då jag har agerat SL har jag valt att slänga in återkommande NPC'er där samtliga har sin egen bakgrundshistoria, målsättning och såklart för- och nackdelar.

En karaktär i min spelgrupp som inte reder ut att bege sig ut i vattnet för att undkomma ett vildsint vildsvin blir ju helt klart intressant då hela gruppen blir tvungna att agera utefter detta på ett eller annat sätt. När anledningen till varför karaktären inte kunde hoppa i plurret sedan kommer fram går ju både karaktären samt relationen till just den karaktären djupare. ...iallafall i min bok. =)

 

[Genesis]

Detta har jag alltid trott vara sant, men tappade tron på det. Att det inte liksom funkar så bra och dessutom tappar luft när det är avslöjat. Men ni som får detta att lyfta, vad är tricket?

Att se till att alla runt bordet är medvetna om hemligheten, och bygger sina egna rollpersoner på sätt som gör att hemligheten är relevant för dem också. Så om din hemlighet är att du har mördat en snubbe, så spelar jag kanske någon som är släkt med den snubben, till exempel. Det gör den intressantare att spela på.

 

[God45]

Att se till att alla runt bordet är medvetna om hemligheten, och bygger sina egna rollpersoner på sätt som gör att hemligheten är relevant för dem också. Så om din hemlighet är att du har mördat en snubbe, så spelar jag kanske någon som är släkt med den snubben, till exempel. Det gör den intressantare att spela på.

100% medhåll. Karaktärerna behöver inte veta, men spelarna ska veta så att man kan spela upp hemlighete!

 

[krank]

Detta har jag alltid trott vara sant, men tappade tron på det. Att det inte liksom funkar så bra och dessutom tappar luft när det är avslöjat. Men ni som får detta att lyfta, vad är tricket?

Den viktigaste insikten är att hemligheten inte är till för att göra rollpersonen mer intressant för andra spelare, utan för dig. Att sitta och hålla på en hemlighet och att försöka låta bli att avslöja den är spännande! Det ger en annan upplevelse än att bara spela en rollperson straight-up. Men det är självklart så att ingen annan rimligen bryr sig om din hemlighet – ingen annan spelare gräver i den, ingen blir impad när den avslöjas, ingen gillar när fokus dras från rollspelandet huvudfokus till att handla om hemligheten.

Sedan är det absolut så att luften går ur hemligheten när de andra vet och rollpersonen tagit sitt straff eller vad det nu handlar om. En bra hemlighet har ju reella konsekvenser för rollpersonen när den avslöjas. Kanske måste rollpersonen till och med pensioneras! Det är ju sånt som är bra för att bygga stakes. Men efteråt? Nä, en hemlighet är sällan speciellt intresseskapande efteråt. Att spela en rollperson som haft en hemlighet är ju inte så intressant.

En bra hemlighet, ur det här perspektivet, tänker jag alltså…

• …Tvingar inte andra spelare att bry sig eller göra något aktivt.
• …Fuckar inte upp för hela spelgruppen om/när den avslöjas. Får inte hela kampanjen att spinna ur, så att säga.
• …Har tydliga stakes; negativa effekter när den avslöjas.
  • …Som inte förstör hela kampanjen.
• …Kan utmanas…
  • …Utan att det fuckar med andras spelande eller tar onödigt fokus från utredningen eller inbrottet eller vad det nu är man pysslar med.

Jag har några gånger spelat en rollperson som har någon form av krafter från en hemlig källa. Varje gång man använder kraften finns risken att man avslöjas, och ganska snart måste man hitta på någon form av ljug som förklarar kraften utan att avslöja den egentliga källan. Och ljug kan ju alltid utmanas, det finns SLP:er som kan utpressa en för att de räknat ut sanningen, etc.

Ovanstående är såklart 100% utifrån min föredragna tradspelstil, där man kombinerar problemlösarfokus och Klara Äventyret™ med att spela ut och känna inlevelse i sin rollperson, fattar diegetiska beslut och så vidare.

 

[krank]

Jag har varit med om några gånger att mina medspelare, när det avslöjats att jag min rollperson i själva verket var en kättare eller whatever, mest suckat och sagt något i stil med "ja, jo, det var ju inte så svårt att räkna ut. Det fattade vi typ första spelmötet…"

Och det är ju inte så kul att höra, såklart. Men det är också inte så förvånande. Som sagt är det inte rimligt att förvänta sig att de andra spelarna blir lika investerade i ens rollperson och dess hemlisar som man själv är. Mina medspelare tyckte mest det var lite jobbigt att hemligheten avslöjades så att de nu var tvungna att hantera situationen. Det var alltså inte intressant för dem, utan upplevdes mer som en derailing av vad vi faktiskt höll på med. Och det är såklart också sant. Det ÄR svårt att bygga en hemlighet som inte bara resulterar i djupa suckar från andra spelare när den avslöjas.

Å andra sidan betyder ju det att man är extra investerad i att inte avslöja hemligheten – vem vill vara till besvär? Om de andra spelarna nu redan räknat ut hemligheten men antingen in eller out of character låtsas som det regnar så länge det inte blir explicit avslöjats – kör på!

Det blir lite "Moster Märta och hennes bästa kompis Gunhild bodde ihop i 30 år. De var verkligen nära vänner och rumskompisar!" över det hela. =) Och det kan ju fortfarande finnas reella hot från resten av spelvärlden, SLP:er och så.

Bäst därför att välja en hemlighet som de andra rollpersonerna rimligen kan ignorera. Så inte spela kättare i en grupp där det finns en Brödraskapare, med andra ord.

 

[Rickard]

Jag tycker att svagheter och nackdelar brukar bidra till att göra en rollperson intressant.

Ja, det brukar vara dessa som skapar mest särprägel hos en rollperson.

 

[JohanL]

Mitt första steg när jag gör rollperson är alltid att försöka förstå premissen för spelet och göra en rollperson som passar in mot den. Det gör att rollpersonen på en gång är försänkt gentemot världen och kampanjen. Det spelar ingen roll om du gjort världens bästa rollperson om den inte matchar premissen.