Vi var i slutet av äventyret.. när vi skulle söka upp fursten i Fangora, som staden hette... men sen när vi hade hittat honom och skulle ta hans liv.. och återvända med den magiska ringen som han stulit från en bondflicka så försvann stämningen totalt
Om jag förstår spelomgången rätt så hade ni bra stämning först, men att den totaldog efter att ni hade spöat fursten.
Då kan lösningen på ditt problem vara att skriva mer dramatiska äventyr. Jag gissar att dina spelare tappade känslan för att de kände att de hade "spöat bossen" - att de hade klarat det de ville klara. Kanske kan man likna ditt äventyr som en badboll; fin från utsidan, men så fort man tagit sig igenom det yttre laget så märker man att det är helt tomt innuti.
Riktigt bra berättare brukar säga att de lägger upp sina handlingar som en
lök istället. Tittar man på en lök så kan man se ungefär ett par av de yttersta lagren. Skalar man bort det första lagret så framstår de inre lagren tydligare, och man kan se längre och längre in mot lökens kärna. Det blir aldrig tomt som innuti en badboll.
Hur gör man då detta i ett rollspel? Jo, tänk exempelvis om rollpersonerna i ditt äventyr hade kommit in till furstens borg i Fangora och sett en massa rester efter vad som såg ut att vara magiska ritualer: Nedbrända stearinljus, altare besudlade med blod som ännu inte levrat, rester efter stort sällskap som samlats i borgen för att sedan ha lämnat platsen... Det hade väckt rollpersonernas intresse. Tänk om de, när de dödat fursten, hade fått höra honom väsa med sina sista ord i livet "ni fick mig... men... ringen... är på väg mot... Demonberget... Fullfölja ritualen... Evigt mörker..." - då hade rollpersonerna direkt haft något nytt att göra. De hade alltså skalat bort Furste-lagret på löken, men haft kvar ett nytt och ännu häftigare äventyrs-lager på löken att skala.
Det viktiga är att man alltid slutar med ett s.k.
klimax; en höjdpunkt. Det sista man gör skall vara det häftigaste i hela äventyret, och det skall inte komma någon lång, seg, transportsträcka efter det. Det är okej att läsa om hur två hober reser över hela världen för att bekämpa ondskan, men att läsa hur de går tillbaka hela vägen igen, det vore inget lattjo.
Därför brukar jag undvika äventyr i stil med "ni ska hämta den här grejen och sedan gå tillbaka hela vägen igen." Antingen så snabbspolar jag igenom hela tillbakaresan, eller så ser jag till att det fortsätter vara spännande på hela tillbakaresan, exempelvis genom att det blir en kapplöpning mot fienderna då båda försöker komma hem först och att det är där den -verkliga- slutstriden skall utspelas.
Nu vet jag iofs inte med säkerhet att det här är tips som kan hjälpa dig, men efter att ha läst vad du skrev så verkade det som att du hade förberett dig ordentligt och att det bara var i själva äventyret som det fanns stämningsmässiga brister. Men hoppa upp i sadeln igen, vi har alla ibland misslyckats med att få en riktigt tät stämning.
