Hur fungerar era hjärnor?

[Dilandau]

Om någon säger ”I en stor slottssal står fyra statyer föreställande ankor” till min fru, så skapas en 4K VR-upplevelse i hennes hjärna där hon kan gå runt i salen och kolla. Hon kan liksom kliva in i bilden i huvudet. Hjärnan fyller även i alla detaljer: hur golvet ser ut, var dörrarna finns, arkitektorisk stil, hur många fönster, vilka färger allt har, hur ankorna ser ut (spoiler: De har riddarrustningar på sig), etc.

Om någon säger samma till mig, ser jag ingenting i huvudet. Möjligen flimrar en blek urvattnad svartvit 2d-bild av random detalj förbi, men oftast inte ens det. Min hjärna fungerar mer som, jag vet inte, en ständigt blåsande vind av ord, meningar och symboler. Vissa delar av vinden blåser liksom... närmre... och skapar en ständigt pågående monolog i huvudet.

Sånna här skillnader i hur man tänker måste ju påverka rollspelande jättemycket. Eller? Vad man har för teknik som sl, vad man uppskattar som spelare. Hur man konstruerar äventyr och spel.

Hur tänker ni? Och hur påverkar det ert rollspelande tror ni?

 

[Bolongo]

Det här har varit uppe tidigare i någon annan tråd: att det finns människor som verkar sakna förmågan att visualisera.
Jag minns inte om det presenterades någon data på vad som är vanligast.
Men om jag bara utgår från mig själv och de flesta jag känner är du och din fru båda extremer. Själv skulle jag av den beskrivningen bara föreställa mig generisk slottssal 1A utan värst många detaljer. Om inte jag hade fått mer information om platsen innan - typ sådant som tidsperiod, kultur och så vidare. Säger någon "det ser ut som spegelsalen i Versaille", ja då fyller såklart hjärnan på med fler detaljer.

 

[Björn den gode]

Nu tänkte jag ge ett väldigt tråkigt svar och vill verkligen inte döda diskussionen, men om du inte har missat det så tyckte jag vi hade en superintressant tråd om det jag uppfattar som samma sak för ett tag sen: https://www.rollspel.nu/threads/det-här-med-att-visualisera.67934/ .

Edit: För två och ett halvt år sen, och jag visste direkt både att vi pratat om det och vad jag skulle söka efter, så så dåligt minne som jag hävdade att jag hade i den tråden kanske jag inte har

 

[Daniel]

Jag tillhör den tidigare kategorin. Det baserar sig dessutom på min personliga smak, vad gäller scenerier. Så fort jag läste "en stor slottssal" såg jag omedelbart vinröda gobelänger, en upphängd vapensköld över dörrvalvet och ett schackrutigt golv i tysk expressionistisk stil. Ankstatyerna förankrade jag genast i nån sorts munkestetik, med mejslad kåpbeklädnad. Som spelare visar jag givetvis tillbörlig respekt för SL:s vision och inväntar dennes eventuella detaljer, men kan i brist därav fylla på med egna förslag och visualiserande.

Det går på automatik att fylla ut sådant i mitt huvud. Detsamma gäller skönlitteratur. När jag var yngre kunde jag tycka sämre om författare med ett kargt språk och avsaknad av adjektiv. Då föredrog jag tautologier som "kall, vit snö faller från himlen". Jag kan fortfarande, som SL, falla in i den stilen, men egentligen räcker det ju att säga "det snöar."
Detsamma kan gälla rollfigurer i litteraturen, eller SLP. Jag kan idag tycka att det kan vara överflödigt med ingående utseendebeskrivningar. Jag rollsätter hellre själv i huvudet. "Okej, det känns som att den här SLP:n spelas av typ Anthony Hopkins", kan jag tänka - och ibland föreslå till gruppen. Jag tycker det är effektivt att referera till kända personer, utan att det förtar stämningen eller sammanhanget. "Tänk er en Thorsten Flinck-typ".

Det har uppstått några intressanta exempel vad gäller spelare, där det blir ett samberättande. Som SL sa jag "så ni stannar i de branta höjderna, för att återhämta er." En spelare bidrar då med: "jag sätter mig i ljungen". Plötsligt finns det ljung i landskapet. Det tillägget kom från spelaren.
Detta gillar jag själv att bidra med som spelare, eller det kommer automatiskt. Sedan kan förstås SL korrigera efter sina tänkta förutsättningar. Ett annat fall var när RP befann sig på en stor borggård. En spelare sa: "jag antar att det finns nåt träd jag kan sätta mig under". Då fick jag säga: "nej, det är en helt tom planyta, det finns inga träd här." "Inte ens ett litet träd?" "Nej, inga träd."

 

[Tant Ragnar]

Min hjärna har lätt för att "snäppa" till bekanta bilder. Om du säger "stor sal med långbord och högt i tak" så fyller jag automatiskt in stora salen från Hogwart - exakt den som visas i filmen med, exemeplvis, en massa skolbarn, kandelabrar och spöken (fastän inget sådant ingick i beskrivningen).

För mig är det hjälpsamt i spel att förmedla bilder baserat på någon gemensam referensram, från film eller spel.

"När luckan till ert rymdskepp öppnas brakar helvetet loss, och aliens beskjuter er med tungt plasmaartilleri. Kaos utbryter, tänk landningsscenen från "saving private ryan", höga ljud, lock för öronen, förvirring, vatten och sand och skit i ögonen...."

 

[Bifur]

För egen del funkar jag åt din frus fast inte riktigt så extermt, ju mindre detaljer jag får desto vagare blir min bild och jag fyller liksom i lite oregelbundet.

Jag tror det påverkar rollspelandet jättemycket. God visualiseringsförmåga gör beskrivningar, SLs och andras, mycket mer spännande och bärande, och gör att moment som innehåller ganska lite interaktion kan vara mer intressanta. Eller omvänt blir väl allt detta tråkigare för er som funkar på det andra viset. Sen kan det ju också ställa till problem när deltagare visualiserar saker som inte finns.

Har svårt att sätta fingret på hur det påverkar konstruktionen av spel och äventyr men det gör det säkert.

 

[PhilArt]

Jag tillhör de som lätt visualiserar, men det betyder inte att jag med lätthet kan kommunicera vad jag visualiserar. Jag tycker ofta det är jättesvårt att omsätta mina tankar till ord när det rör fiktion. Dock inte alls i samma grad när det gäller sådant som jag gör i mitt jobb, där jag övat mycket på det. Gissningsvis borde det kunna gå att öva på visualisering, men jag vet inte hur eller om det finns vissa människor som helt enkelt inte kan.

 

[bortom12e]

Jag visualiserar jättelätt. Känner dessutom dofter och får känslor. Samma sak med flera av de jag spelar med. Det kan bli närmast spirituella upplevelser när vi kör mer samberättarstuk. Det är som att vi skapat en hub i medvetandecyberrymden och att vi tillsammans besöker, formger och möblerar det utrymmet
Jag blir väldigt uttråkad om jag inte får utlopp för det. Och jag kan tänka mig att människor som inte visualiserar så lätt blir uttråkade av utlägg om dofter, textur på stenar och andra detaljer. Så det är en viktig sak för mig att hålla koll på när jag letar spelgrupp.

 

[Christoffer]

Helt klart bilder i huvudet, mer eller mindre detaljerade, om en detalj inte visar sig och jag bryr mig om den, eller om jag vet att jag inte har koll på, säg dimensionerna, eller vadå ankor, runequestankor eller bara vanliga ankor?, så frågar jag och bilden kompletteras och målas upp igen och omformas.

Tänker att det måste vara både positivt och kanske även negativt om bilderna som springer iväg med en, jag kanske gör antaganden om slottssalen, mina erfarenheter eller tankar kring en slottssal är inte densamma som någon annans, osv. Men tänker frågor är vad som spikar ner det som gemensamma erfarenheter, hur ser pelarna ut, vad hänger på väggarna, jag ser framför mig stora röda gardiner, schackrutigt golv? ankorna bär rustning och vapen? osv.

 

[Vimes]

Om någon säger samma till mig, ser jag ingenting i huvudet. Möjligen flimrar en blek urvattnad svartvit 2d-bild av random detalj förbi, men oftast inte ens det. Min hjärna fungerar mer som, jag vet inte, en ständigt blåsande vind av ord, meningar och symboler. Vissa delar av vinden blåser liksom... närmre... och skapar en ständigt pågående monolog i huvudet.

Fint beskrivet. Så funkar jag också. "I en stor slottssal står fyra statyer föreställande ankor" kommer jag inte visualisera annat än väldigt skissartat, däremot kommer jag rulla massor av ord, fråga-svar-dialoger, utökade beskrivningar, föreläsningar och abstrakta koncept runt den här meningen.

 

[DanielSchenström]

Jag kan välja nivå när jag spelar, men lite mindre när jag spelleder.

När jag spelar gör jag ibland ett aktivt val om jag vill måla upp en inre bild eller inte, eller till vilken nivå jag gör det. Det väljer jag vanligen utifrån hur spelledaren berättar saker, och hur seriös spelledaren verkar vara med sitt äventyr eller kampanj. Hur bilden är varierar en del. För en del är det som en filmkamera som väljer en vinkel, andra från en slags "gruppens synvinkel" och andra är en slags halvisometrisk vy uppifrån fast med perspektiv. Ju mer taktiskt rollspelsstrider är desto mer avstånd till handlingarna, fast det går att zooma in och ut.

När jag spelleder så kommer bilderna mer av sig själv, så jag har alltid en inre bild, hjälpt av illustrationer från världen/äventyret/kampanjen.

Hur detaljerad bilden är varierar, mest med hur mycket jag sett av världen i illustrationer och sånt.

Det spelar också in när jag spelar, hur mycket jag försöker tänka mig själv i rollpersonens fysiska plats i världen.

Det slår mig när jag skriver detta att jag måste fråga mina spelare hur de ser, och om man kan anpassa sina beskrivningar på ett sätt som gör det bra för dem.

Redigeringstillägg: När jag spelleder tänker jag att jag ska berätta vad RP ser: "Ni öppnar dörren och tittar in i ett litet rum. Där finns några möbler, en bokhylla osv". Andra spelledare kör så här: "Ni öppnar dörren och tittar in ett rum". Sen berättar de inget mer och frågar ingen spelare om vad vi ser i rummet så får vi inte reda på att det är möbler, eller en skatt eller så. Den varianten gillar jag inte.

 

[Mogger]

Efter den där tråden som det länkas till ovan har jag följt upp detta lite, eftersom det är till stor nytta i mitt jobb. Dessvärre visade det sig vara ett relativt nytt fält och väldigt lite forskning finns inom området. Men en grej som jag har funderat på är varför inte rollspelande triggar just denna tankeprocess. Vi vet ju att "hjärngympa" funkar och inre visualisering är sannolikt något som vi borde kunna träna upp. Men om man inte kan träna upp det med typ 30 års rollspelande så vetefan vad som skulle kunna göra det

Iaf är det oerhört intressant.

 

[Minimoni]

Jag visualiserar alltid i väldigt hög detaljrikedom, både som SL och de extremt få gånger jag har varit spelare. Precis som någon nämnde tidigare så kan jag känna både smak, dofter och andra sinnesintryck än rena bildupplevelser. För mig blir det som att bokstavligt talat stiga in i en helt annan värld och uppleva den nästintill på riktigt. Min upplevelse fungerar ungefär likadant när jag läser en bok fast då självklart utan valfrihet om vad som skall hända. Jag tror att min personligt största anledning till att jag älskar rollspel så mycket, just är min ”förmåga” att ”stiga in i” en helt annan värld och uppleva den som om den vore verklig.

 

[Rymdhamster]

Edit: För två och ett halvt år sen

Wow! Jag tänkte precis att "hade vi inte den här diskussionen för bara några månader sedan?".

 

[Sodivra]

Efter den där tråden som det länkas till ovan har jag följt upp detta lite, eftersom det är till stor nytta i mitt jobb. Dessvärre visade det sig vara ett relativt nytt fält och väldigt lite forskning finns inom området. Men en grej som jag har funderat på är varför inte rollspelande triggar just denna tankeprocess. Vi vet ju att "hjärngympa" funkar och inre visualisering är sannolikt något som vi borde kunna träna upp. Men om man inte kan träna upp det med typ 30 års rollspelande så vetefan vad som skulle kunna göra det

Iaf är det oerhört intressant.

Viktigt att komma ihåg att det är skillnad på att utföra och att träna. En konsertpianist behöver ägna sig åt målmedveten träning i 10 000 timmar för att bli en expert, inte åt 10 000 timmar av att ge konserter.

Om man "bara" spelar rollspel i 10 000 timmar utan målsättningen att bli bättre på att visualisera så är det egentligen ingenting som säger att man kommer bli bättre på att visualisera. Men om man däremot målmedvetet vill träna upp sin visualiseringsförmåga kanske det är en annan femma...

 

[Rymdhamster]

Hur tänker ni? Och hur påverkar det ert rollspelande tror ni?

Jag hamnar någonstans mellan dig och din fru. Jag målar upp en bild i mitt huvud, men den bilden ser ofta ut som sånna där sketcher när folk börjar rita en bild på datorn: du har alla outlines, och sen har du liksom grovt ditkladdade färger som inte håller sig inom linjerna. Och inga detaljer och sånt.

Det är delvis ett aktivt val av mig, för jag har märkt att om man gör bilden allt för detaljerad så fyller man oundvikligen i med en massa detaljer själv. Och det kan senare vara väldigt svårt att skilja mina detaljer från SLs detaljer, och kan ha svårt att anpassa bilden om det dyker upp ny information som inte passar med mina påhitt.

Så att hålla det lite löst hjälper mig att anpassa mig.

Men det beror också helt på hur jag mår för stunden. Ibland är jag så disträ eller slutkörd i huvudet att det är omöjligt för mig att ta in informationen och måla upp en bild. Då plitar jag ner en lista istället; "Fyrkantigt rum, skrivbord, säng, bokhylla, matta".

 

[krank]

Jag visualiserar också mycket, dock kanske inte riktigt lika mycket som det beskrivna "extremfallet".

Och ju mer jag visualiserar, desto mindre märker jag av min "faktiska omgivning".

Det här är hur jag läser böcker – när jag läser något som verkligen greppar mig och som jag sjunker in i så ser jag det som händer i boken mer än jag ser det som är omkring mig. Det här har jag alltid kunnat, och har alltid upplevt som något njutbart – en nästan bokstavlig verklighetsflykt om man så vill.

För mig var det en riktig mind=blown-grej när jag för några år sedan kom i kontakt med "aphantasia" och hela den grejen – att det fanns folk som överhuvudtaget inte såg de där inre bilderna och inte kunde sjunka in på det sätt jag gör. För mig är det ju inte bara något jag "kan" utan liksom en viktig del i min identitet, i den jag är. Jag har ingen aning om vem jag skulle vara om jag skulle vakna en dag och inte kunna visualisera. Jag gör det ju i andra sammanhang också, t.ex. när jag programmerar så visualiserar jag strukturerna och målet och en massa annat, och glömmer bort resten av världen.

Det här har givetvis också format mig som rollspelare. Bland mina första gräl här på forumet handlade ju just om "inlevelse" och "djupimmersion" och så. För mig har det alltid varit en viktig del av målet med mitt rollspelande. Jag har samlat på mig tekniker för att underlätta det och tenderar att välja bort regelsystem eftersom de tvingar mig att sluta visualisera och istället kolla på en bit plast och lite siffror vid det där ytterst fysiska bordet.

 

[Henke]

Det här hänger nog också ihop lite med den HÄR diskussionen om vilket perspektiv man ser utifrån (första person, tredje person eller kanske inte visualiserar alls).

Jag ser en någorlunda visuell bild och känner inte ens att jag behöver blunda för att göra det. Även om jag tycker det visualiserande är en trevlig egenskap så tänker jag ibland att den också gör det lättare att man svävar iväg, dagdrömmer och har svårare att hålla fullt fokus.

 

[Genesis]

Jag, jag startade ju den där andra tråden, och jag har, som jag skrev där, i princip ingen visualiseringsförmåga alls. Det här med att se bilder i huvudet verkar helt sjukt; ni är ju inte kloka.

För mig innebär det att språket i rollspel är otroligt viktigt. Det är en oerhörd skillnad i upplevelse mellan att någon säger "Det är en stor ravin" och att någon säger "Landskapet delas av en monstruös spricka, som om något vidunder slitit det itu med enorma klor." Av denna anledning gillar jag också spel som sätter regler för hur man pratar.

 

[rollspelspiraten]

Jag fungerar nog ganska likadant som din fru. Jag har inga som helt problem att visualisera fantasier när jag rollspelar eller drömmer eller what not. Däremot har jag toksvårt att visualisera när min fru beskriver hur hon ska inreda en fastighet (hon driver en inredningsbyrå), eller hur hon ska utforma den. Detta för att det helt plötsligt inte finns utrymme för eventuella ändringar eller utsvävningar då hennes visualisering med största säkerhet kommer att realiseras. När jag spelar rollspel, skriver mina texter eller drömmer så finns där alltid utrymme för ändring samt utsvävning vilket är helt ok. Jag har tänkt på det en del.

Jag har även väldigt svårt att rent praktiskt visualisera mina visioner på ett papper. Det är precis som att min visualisering blir suddig så fort jag fattar pennan för att teckna. Otroligt frustrerande.