Som ett första led i mitt försök att komma tillrätta med Eons alver, tänkte jag försöka sätta mig in i vad den psykologiska delen av Förbannelsen egentligen innebär. Mitt försök till en förklaring kommer nedan; kommentera gärna och rätta mig om ni tycker att jag har fått något om bakfoten.
Generella diskussioner om alver undanbedes; det här handlar enbart om Förbannelsens psykologiska effekter (det kommer en till tråd om alver senare)
Först några egna resonemang som krävs för mitt förklaringsförsök.
Jag börjar med ett konstaterande: människor minns IRL "dåliga" händelser bättre och lättare än "bra" händelser. Det här är troligen en del av en evolutionär mekanism som syftar till att hjälpa oss att undvika händelser som är "dåliga".
Jag dristar mig till att anta att samma sak i någon utsträckning gäller för alver.
Jag tolkar också texterna om alvers psyke som att alvers minnen är skarpare än människors (inte samma sak som "bättre"), och i ingen eller liten grad förlorar sin känslomässiga laddning med tiden; minnen kan känslomässigt påverka dem nästan lika starkt som verkligheten (jag tycker inte det här sägs explicit i boken).
Resonemanget
Man är bättre på att minnas dåliga händelser
Alvernas minnen förlorar inte sin känslomässiga laddning med tiden
Alver lever länge
=> Alvernas minnen når förr eller senare en gräns då de innehåller så många dåliga upplevelser att det i grunden börjar påverka deras syn på världen. Deras skarpa minnen och långa liv bidrar båda till att de till sist inte kan hantera detta. Först leder detta till cynism och bitterhet - "lidandet" -, och till sist till djup depression och apati: inåtvändheten.
Har jag förstått det här rätt, eller är jag helt ute och cyklar?
Generella diskussioner om alver undanbedes; det här handlar enbart om Förbannelsens psykologiska effekter (det kommer en till tråd om alver senare)
Först några egna resonemang som krävs för mitt förklaringsförsök.
Jag börjar med ett konstaterande: människor minns IRL "dåliga" händelser bättre och lättare än "bra" händelser. Det här är troligen en del av en evolutionär mekanism som syftar till att hjälpa oss att undvika händelser som är "dåliga".
Jag dristar mig till att anta att samma sak i någon utsträckning gäller för alver.
Jag tolkar också texterna om alvers psyke som att alvers minnen är skarpare än människors (inte samma sak som "bättre"), och i ingen eller liten grad förlorar sin känslomässiga laddning med tiden; minnen kan känslomässigt påverka dem nästan lika starkt som verkligheten (jag tycker inte det här sägs explicit i boken).
Resonemanget
Man är bättre på att minnas dåliga händelser
Alvernas minnen förlorar inte sin känslomässiga laddning med tiden
Alver lever länge
=> Alvernas minnen når förr eller senare en gräns då de innehåller så många dåliga upplevelser att det i grunden börjar påverka deras syn på världen. Deras skarpa minnen och långa liv bidrar båda till att de till sist inte kan hantera detta. Först leder detta till cynism och bitterhet - "lidandet" -, och till sist till djup depression och apati: inåtvändheten.
Har jag förstått det här rätt, eller är jag helt ute och cyklar?