Nekromanti Hur fysiska är ni beredda att vara?

[RasmusL]

Anonym enkät vs öppen diskussion, se mitt svar till solvebring för lite förtydligande.

 

[Recca]

Mina gränser går nog vid våld som orsakar fysisk smärta. Jag kan alltså tänka mig ett mer teaterdrivet rollspel där även det eventuellt kan vara okay med lite tuffa tag självklart med gränsen för smärta. Jag vill liksom inte bli dragen i håret eller dra någon annan i håret. Jag vill inte ta någon på kuken heller. Det kan nog vara svårt att hålla de grejerna inom rollspelets ramar eftersom såna saker lätt passerar över vissa integriteter. Skulle någon smeka min kind eller krama mig vore det helt okay, men jag skulle inte vilja att någon tog mig på brösten.

I min nuvarande grupp är jag helt tillfreds med att vi sitter kring bordet och berättar vad våra rollpersoner gör.

 

[ripperdoc]

Jag är okej med det som hade varit okej annars ("på krogen", etc som det sagts), men om det inte alls är förväntat så är det risk att förvåningen eller konstigheten snarare får en att lämna inlevelsen. Så ska det göras så ska det verkligen vara försiktigt och med fingertoppskänsla. När vi spelar har vi dock mycket sällan fysisk kontakt av två skäl - dels har vi ingen tradition av det, dels har vi inte plats.

Och detta med plats är hyfsat viktigt, rent praktiskt. Vi sitter alltid i ett rum och är kanske 6 personer samtidigt. Det finns bord, pappershögar, kaffekoppar, etc. Det skulle inte vara möjligt ens om vi ville att vara uppe och hoppa eller stå. Hade vi haft mer utrymme så tror jag en av barriärerna hade varit mindre. Jag tror inte det hade varit mer kontakt, men det hade åtminstone gett gott om möjlighet att använda hela kroppen för att gestalta vissa SLPer. Detta är en fördel på konvent, där man oftast har ett helt klassrum för sig. På konvent har jag därför sett och gjort betydligt mer gestaltande med hela kroppen.

 

[StreetBushido_UBBT]

Som SL har jag mest kört med gester, grimaser och tillställda röster. Jag stör mig lite på att jag har fler röster att tillgå på engelska än på svenska.

Några gånger har jag ställt mig upp och mimat vissa händelser

 

[w176]

Jag tyckte den här diskussionen var så bra så jag snodde frågan och ställde den på G+ med:

https://plus.google.com/u/0/113570059682207504673/posts/1usvBWSY9HG

 

[RasmusL]

Jag tyckte den här diskussionen var så bra så jag snodde frågan och ställde den på G+ med:

https://plus.google.com/u/0/113570059682207504673/posts/1usvBWSY9HG

Kul att läsa!

 

[Erik_N]

Om jag får välja, inget av ovanstående. Föredrar att alla sitter ner på sin plats och beskriver muntligt vad de gör. Det finns en anledning att jag inte spelar improv teater, för att slippa att folk hoppar runt, skriker och gråter.

Om någon verkligen behöver tydliggöra med gester eller en pose vad de gör är väl det okej, men jag har inget behov av att "tro på" din gestaltning, din förmåga att "gå i roll". Helt ointressant för min del. Berätta vad du gör, säg vad du säger. Det räcker.

 

[IcarusDream]

Om jag får välja, inget av ovanstående. Föredrar att alla sitter ner på sin plats och beskriver muntligt vad de gör. Det finns en anledning att jag inte spelar improv teater, för att slippa att folk hoppar runt, skriker och gråter.

Håller helt med. Jag vill slippa folk som spelar över och försöker vinna genom att vara mer obekväm än de andra spelarna.

 

[w176]

Jag vill slippa folk som spelar över och försöker vinna genom att vara mer obekväm än de andra spelarna.

Fasy det är ju i regel inte det man handlar om. Oftast är bara det folk har olika bakgrund och preferencer med hur fysiska det känns rätt att vara vid spelbordet.

När man är en grupp med blandade preferenser gäller det att hitta ett sätt att spela alla är bekväm med. Det finns i och för sig alltid folk i alla grupper som är dåliga på det här med hänsyn, eller att känna in vad andra är bekväm med. Och det finns en och annan skitstövel som skiter i vad andra är bekcäm med, men de flesta människor är inte skitstövlar.

I regel när någon har en annan spelstil än en själv är det sällan för att djävlas, utan att man vara har olika preferenser och olika bakgrund.

 

[krank]

Jag vill slippa folk som spelar över och försöker vinna genom att vara mer obekväm än de andra spelarna.

Jag tycker att det här omdömet om spelare som gillar att gestikulera eller gå omkring känns ungefär lika nyanserat som om jag skulle börja hävda att jag "inte vill ha spelare som sitter stilla som robotar och bara berättar med entonig röst ur tredje person vad deras rollperson gör".

Den enes överspel kan vara den andres underspel...

 

[Recca]

Om jag får välja, inget av ovanstående. Föredrar att alla sitter ner på sin plats och beskriver muntligt vad de gör. Det finns en anledning att jag inte spelar improv teater, för att slippa att folk hoppar runt, skriker och gråter.

Om "sitta stilla och beskriva saker" är längst ner på skalan över fysiskt rollspel och "hoppa runt, skrika och gråta" är längst upp på den skalan så finns det väldigt mycket rum för olika sätt att agera på mellan de aktiviteterna.

 

[IcarusDream]

När man är en grupp med blandade preferenser gäller det att hitta ett sätt att spela alla är bekväm med. Det finns i och för sig alltid folk i alla grupper som är dåliga på det här med hänsyn, eller att känna in vad andra är bekväm med. Och det finns en och annan skitstövel som skiter i vad andra är bekcäm med, men de flesta människor är inte skitstövlar.

Det är ju just de som är "skitstövlar" som du skriver som är problemet. De som inte bryr sig om sina medspelare utan är som en social munchkin.

Det är ju upp till varje grupp att spela som de vill, är det en grupp där alla är med på det så får de göra det. Jag personligen gillar inte folk som medvetet springer över allas gränser för att få övertag.

 

[RasmusL]

Spela inte med idioter, check.

Det sociala kontraktet och "överenskommelser" i gruppen pratas en del om men detta är inget som existerar externt från spelarna och det är alltid beroende av individens tolkning.

Hur kan vi formalisera metoder för att i så stor grad få de enskilda tolkningarna att konvergera maximalt. Jag tänker mig att olika metoder för att göra de enskilda åsikterna synliga för alla är en väg, att centralt bestämma vad åsikterna bör vara en annan. Fler? Pros, cons? Erfarenheter och/eller teoretiska funderingar?

 

[Brokk]

Det tristaste som finns (enligt mig då) är de som endast säger: min karaktär gör. Min karaktär säger att...osv
Det måste inte va gråt och skrik, som tidigare sagt.

 

[Recca]

Det tristaste som finns (enligt mig då) är de som endast säger: min karaktär gör. Min karaktär säger att...osv
Det måste inte va gråt och skrik, som tidigare sagt.

Jag önskar att det vore lag att en åtminstone gjorde ett ärligt försök att prata (agerade) som om en vore sin rollperson. Det enda undantaget jag kan komma på just nu är när SL just berättat om nåt för hela gruppen som bara en person är med om (för att man spelar med transparens). Då är det okay för den personen att säga: "Jag berättar om det som precis hände." Det är ju trist att repetera något som alla vet, såvida det inte handlar om något som spelaren anser påverkat karaktären emotionellt, för då ser jag gärna skådespel kring bordet.

I min spelgrupp är det vissa som inte är helt bekväma med att rollspela karaktären på det viset utan hellre bara berättar vad rollpersonen gör. Det är ju inte så mycket att göra åt, och det är inget (hoppas jag) som jag straffar spelarna för (SL, som jag är ). Samtidigt vill jag ju gärna uppmuntra så mycket jag kan att spelarna uttrycker sig som vore de sina respektive karaktärer.

 

[w176]

Jag tror på kommunikation, men att kommunikation är något man kontinueligt håller i gång. Både icke verbalt (Känna in stämningen, testa sig fram, osv) och verbalt.

Jag tror att det enklast är att börjar spela, känner in stämningen, och småpratar osv och efter hand utvecklar det sociala kontraktet.

"Jag har köp chips. Jag tänkte att allt godis man ställer mitt på bordet får alla ta av."

Och bit för bit utvecklar ett socialt kontrakt folk är införståffa med. Mycket av kontraktet kan man komma överrens o m utan att man behöver prata om det i detalj.

När man känner att man behöver det, tex när man verkar tycka olika, lyfter man det till en explicit diskussion.

"Hörrni. Alltså, jag är inte riktig van eller bekväm med hur mycket folk håller på att spela ut väldigt fysisk just nu. Jag är mer van och bekväm med att alla sitter ner. Hur känner ni i frågan?"

 

[Genesis]

Lång tråd och jag har varit borta från forumet, så jag orkar inte läsa igenom allt. Eftersom jag har ett lite eget perspektiv på rollspel så utgår jag helt sonika ifrån att ingen skrivit det jag kommer att skriva.

Min prio i rollspel är det kreativa samspelet mellan olika människor och berättandet av en historia. Jag är inte så intresserad av karaktärsimmersion och bleed är inget jag vanligtvis söker efter i rollspel. Vad innebär det för mina preferenser med fysiskt spel?

En viss grundvnivå tycker jag är odelat positivt. Det är ungefär på den nivån en ensam historieberättare lägger sig. Ansiktsutrryck och gester.

Större och yvigare saker, att ställa sig upp, gå runt, slå näven i bordet och hytta åt varandra ger enegri åt spelet och energi i spelet är nästan alltid bra.

Att tangera gränserna för vad folk är bekväma med kan ibland ge energi till spelet, men att överträda dem är nästan alltid förödande för spelets flow. Här föredrar jag att närma mig gränserna men se till att jag håller mig inom vad jag tror att folk är bekväma med och vad jag är bekväm med (jag är inte bekväm med att kyssa folk på munnen, liksom). Man får känna av stämningen, men att ta folk i hand, göra en liten smekande rörelse på armen och så vidare är oftast inga problem. Neutrala kroppsområden (armarna, axlarna) är oftast oproblematiska och i många situationer är semineutrala områden (hjässan, knäet) också inga problem.

I rätt situation kan saker som kramar, att smeka någons hår eller fejkslå någon i magen bidra till en scens styrka, men jag tycker att man ska undvika att anta att så alltid är fallet. Ibland kan en enkelt konstaderad handling ("Han slår dig.") vara otroligt stark i sin nakenhet. Ibland (ofta) kan en bra beskrivning ge mycket mer än ett ansiktsuttryck eller en fysisk handling. Att fysiskt krama någon ger lite extra närvaro av handlingen, men med en beskrivning kan man säga precis hur kramen ska tolkas. Kramar hon dig som om hon var rädd att du skulle försvinna om hon släppte taget? Kramar hon dig med en darrande nervositet som om hon inte kunde tro att det var verkligt? Kramar hon dig som en moder kramar sitt barn, som ett barn kramar sin leksak eller som en nära vän som inte sett dig på länge? Jag tycker att många typer av scener blir bättre om man tänker på det som berättande eller litteratur istället för som teater eller film.

 

[RasmusL]

"Jag har köp chips. Jag tänkte att allt godis man ställer mitt på bordet får alla ta av."

"Hörrni. Alltså, jag är inte riktig van eller bekväm med hur mycket folk håller på att spela ut väldigt fysisk just nu. Jag är mer van och bekväm med att alla sitter ner. Hur känner ni i frågan?"

Lite tankar som poppade upp:

Jag tänker mig att båda dessa är exempel där man går in och sätter en agenda för diskussionen. Genom att föreslå en lösning har man i princip "gått in och bestämt" hur det sociala kontraktet ska formas, åtminstone fram tills dess att någon öppet protesterar eller kontraktet muterar (förändras över längre tid till följd av att deltagare handlar annorlunda än den explicita överenskommelsen). I en redan etablerad grupp där deltagarna är trygga nog att vara något så när ärliga (jag tycker detta är assvårt att uppnå, i den lajvgrupp jag brukar åka med har jag i flera års tid fokuserat på att få bort "artigheten" till förmån för "sanningen" när vi kritiserar varandra efter avslutade spel men fortfarande är det svårt att få raka svar) fungerar detta säkert bra, folk kan protestera om de inte är nöjda med förslaget, men i exempelvis en konventsgrupp tänker jag mig att de diskussioner, den kännedom och den tid som är nödvändig för att folk ska våga säga vad de tycker inte kommer att infinna sig innan passet är över. Är det bättre med ett dåligt konsensus (någon har gått in och sagt "Alla måste ha ett finger i näsan när de pratar in character, det är regeln) än helt ostyrt spel? Lekledare/spelledare formar det sociala kontraktet med sin auktoritet efter eget huvud, är detta sunt? Är det kanske en idé att samla den kunskap som ackumulerats hos erfarna och duktiga lekledare och formulera lite riktlinjer? Eller kanske att, som jag pratade om ovan, forma det sociala kontraktet efter deltagarnas anonyma åsikter genom någon form av enkät eller liknande?

Hur som helst, spännande!

 

[Erik_N]

Visst gör det det. Och det bildar en gradvis skala över hur obekväm jag är med det. Det finns inget rätt och fel i detta, bara personliga preferenser. Min är att folk INTE spelar teater när vi försöker spela rollspel. Alls.

 

[krank]

Min är att folk INTE spelar teater när vi försöker spela rollspel. Alls.

Så du föredrar att man t.ex aldrig ger en SLP en röst eller talar som sin rollperson? Bara "min rollperson gör", "min rollperson säger", "min rollperson försöker övertala honom att..."?