Lång tråd och jag har varit borta från forumet, så jag orkar inte läsa igenom allt. Eftersom jag har ett lite eget perspektiv på rollspel så utgår jag helt sonika ifrån att ingen skrivit det jag kommer att skriva.
Min prio i rollspel är det kreativa samspelet mellan olika människor och berättandet av en historia. Jag är inte så intresserad av karaktärsimmersion och bleed är inget jag vanligtvis söker efter i rollspel. Vad innebär det för mina preferenser med fysiskt spel?
En viss grundvnivå tycker jag är odelat positivt. Det är ungefär på den nivån en ensam historieberättare lägger sig. Ansiktsutrryck och gester.
Större och yvigare saker, att ställa sig upp, gå runt, slå näven i bordet och hytta åt varandra ger enegri åt spelet och energi i spelet är nästan alltid bra.
Att tangera gränserna för vad folk är bekväma med kan ibland ge energi till spelet, men att överträda dem är nästan alltid förödande för spelets flow. Här föredrar jag att närma mig gränserna men se till att jag håller mig inom vad jag tror att folk är bekväma med och vad jag är bekväm med (jag är inte bekväm med att kyssa folk på munnen, liksom). Man får känna av stämningen, men att ta folk i hand, göra en liten smekande rörelse på armen och så vidare är oftast inga problem. Neutrala kroppsområden (armarna, axlarna) är oftast oproblematiska och i många situationer är semineutrala områden (hjässan, knäet) också inga problem.
I rätt situation kan saker som kramar, att smeka någons hår eller fejkslå någon i magen bidra till en scens styrka, men jag tycker att man ska undvika att anta att så alltid är fallet. Ibland kan en enkelt konstaderad handling ("Han slår dig.") vara otroligt stark i sin nakenhet. Ibland (ofta) kan en bra beskrivning ge mycket mer än ett ansiktsuttryck eller en fysisk handling. Att fysiskt krama någon ger lite extra närvaro av handlingen, men med en beskrivning kan man säga precis hur kramen ska tolkas. Kramar hon dig som om hon var rädd att du skulle försvinna om hon släppte taget? Kramar hon dig med en darrande nervositet som om hon inte kunde tro att det var verkligt? Kramar hon dig som en moder kramar sitt barn, som ett barn kramar sin leksak eller som en nära vän som inte sett dig på länge? Jag tycker att många typer av scener blir bättre om man tänker på det som berättande eller litteratur istället för som teater eller film.