DeBracy
Eventuellt helt fantastisk
- Joined
- 21 May 2003
- Messages
- 5,856
Jag tänkte dela med mig av något som hände när vi spelade Usagi Yojimbo, den första varianten med förenklade Fuzion-regler och taktikval i strid (Offensiv, Försiktig, Defensiv, Fly).
Egentligen inte alls något spel som knyter an värst hårt till rollspelandet eller världen utan är ganska standard men just den här gången var en såndär då saker och ting föll på plats.
Två av mina spelare hade redan äventyrat en del tillsammans vill jag minnas. Den ena var en kringströvande krigare som bemästra svärdets konst, den siste av sin skola. Den andre hade kommit från fjärran (Kina) och livnärde sig som livvakt, alltjämt i hopp om att en dag vara nog stark för att återvända och besegra sin forna herre. Den tredje fick knyta ihop upplägget: han var en av shoguns agenter, utsänd för att spionera på falskmyntare. Han hade fått tag i de bevis som krävdes men var nu jagat efter att ha blivit upptäckt.
Givetvis slår de tre följe och vi spelar ut delar av resan, bland annat ett besök på ett värdshus där en blind kvinna spelar shamisen för småpengar. Det visar sig att hon är en kringvandrande underhållare på väg åt samma håll som rollpersonerna. Det faller sig som så att han som spelar livvakten nappar på mina beskrivningar av kvinnans skönhet och utrstårlning så visst tycke uppstår.
I själva verket är hon naturligtvis en lönnmördare, sänd för att dräpa shoguns agent och får när nog chansen då agenten skadas senare under resan: de har försökt söka skydd i en by som plågas av rövare och tar självmant på sig att hjälpa till att försvara byn när rövarna dyker upp. Agenten blir sårad och tar sig tillbaka till kvarnen där han blir ensam med kvinnan som erbjuder sig att förbinda såret. Hon drogar honom och ska till att sätta kniven i honom just som de andra två kommer tillbaka, givetvis som segrare.
Nästa dag reser de vidare under tystnad och mitt på en lång raksträcka av vägen, mellan två stora fält med högt gräs, stannar agenten plötsligt. Släpper helt sitt antagna uppträdande (tidigare har han betett sig lite som en pajas eller galning för att ingen skulle ana hans syfte). Han konfronterar kvinnan och säger åt henne att utföra det dåd hon har kommit för. Livvakten känner sig helt ställd och förstår först inte vad som sker men kastar sig direkt framför sin nuvarande uppdragsgivare när kvinnan fäller ut sitt spjut, listigt förklätt som en vandringsstav.
Striden blir otroligt kort. Kvinnan får första handlingen och anfaller agenten (hon hade tidigare utmanövrerat livvakten och svärdsmästaren) men... livvakten har en förmåga som gör att han får möta anfallet ("Claim the blow", det är ju hans uppdragsgivare som är i fara). Sagt och gjort, kvinnan och livvakten väljer varsin taktik. Båda väljer Offensiv. Det pirrar till lite i magen när vi inser att den som förlorar kommer ta dubbel skada och med all sannolikhet dö direkt. Tärninga rullas... exakt lika. Vi kring bordet tittar på varandra och vet inte riktigt vad vi ska säga... men så säger livvaktens spelare "Uh... jag har den här förmågan som ger +3 på ett slag... skulle den passa in här?"
Förmågan han syftar på heter "Pride"; eftersom Usagi Yojimbo innehåller idel animorfa rollpersoner och spelaren ville spela tiger så tog vi och använde samma värden och förmågor som för lejon. Och... när hans stolthet är på spel så får han tillgodoräkna sig +3. Vi funderar lite kort över saken tillsammans: han var den som bjöd in henne i gruppen. Hon är där för att döda hans uppdragsgivare. Jo... vi kom överens om att stolheten nog stod på spel.
+3 bryter dödläget, han rasslar iväg dubbla antalet skadetärningar och jag tror inte ens vi räknade ihop dem. Hon var så död så... Men! Först måste hon ju få ta några sista flämtande andetag och stryka handen längs hans kind...! De hade ju trots allt fattat tycker för varandra.
Och så slutade det. Shoguns agent red iväg utan ett ord och lämnade svärdsmästaren och livvakten att begrava kvinnan. Livvakten skar en fläta av hennes hår att behålla som minne (vilket han gjorde en jättesnygg grej med i nästa äventyr vi spelade) och jag... ja... jag hade för andra gången smakat på hur det kändes att få spela ut en riktigt snygg story. Och slutet hade aldrig blivit sådär bra utan det där tärningsslaget då vi nästan satte i halsen kombinerat med taktikkorten. Hade han bara huggit ner henne på två stridsrundor så hade inte scenen alls fått samma tyngd.
Egentligen inte alls något spel som knyter an värst hårt till rollspelandet eller världen utan är ganska standard men just den här gången var en såndär då saker och ting föll på plats.
Två av mina spelare hade redan äventyrat en del tillsammans vill jag minnas. Den ena var en kringströvande krigare som bemästra svärdets konst, den siste av sin skola. Den andre hade kommit från fjärran (Kina) och livnärde sig som livvakt, alltjämt i hopp om att en dag vara nog stark för att återvända och besegra sin forna herre. Den tredje fick knyta ihop upplägget: han var en av shoguns agenter, utsänd för att spionera på falskmyntare. Han hade fått tag i de bevis som krävdes men var nu jagat efter att ha blivit upptäckt.
Givetvis slår de tre följe och vi spelar ut delar av resan, bland annat ett besök på ett värdshus där en blind kvinna spelar shamisen för småpengar. Det visar sig att hon är en kringvandrande underhållare på väg åt samma håll som rollpersonerna. Det faller sig som så att han som spelar livvakten nappar på mina beskrivningar av kvinnans skönhet och utrstårlning så visst tycke uppstår.
I själva verket är hon naturligtvis en lönnmördare, sänd för att dräpa shoguns agent och får när nog chansen då agenten skadas senare under resan: de har försökt söka skydd i en by som plågas av rövare och tar självmant på sig att hjälpa till att försvara byn när rövarna dyker upp. Agenten blir sårad och tar sig tillbaka till kvarnen där han blir ensam med kvinnan som erbjuder sig att förbinda såret. Hon drogar honom och ska till att sätta kniven i honom just som de andra två kommer tillbaka, givetvis som segrare.
Nästa dag reser de vidare under tystnad och mitt på en lång raksträcka av vägen, mellan två stora fält med högt gräs, stannar agenten plötsligt. Släpper helt sitt antagna uppträdande (tidigare har han betett sig lite som en pajas eller galning för att ingen skulle ana hans syfte). Han konfronterar kvinnan och säger åt henne att utföra det dåd hon har kommit för. Livvakten känner sig helt ställd och förstår först inte vad som sker men kastar sig direkt framför sin nuvarande uppdragsgivare när kvinnan fäller ut sitt spjut, listigt förklätt som en vandringsstav.
Striden blir otroligt kort. Kvinnan får första handlingen och anfaller agenten (hon hade tidigare utmanövrerat livvakten och svärdsmästaren) men... livvakten har en förmåga som gör att han får möta anfallet ("Claim the blow", det är ju hans uppdragsgivare som är i fara). Sagt och gjort, kvinnan och livvakten väljer varsin taktik. Båda väljer Offensiv. Det pirrar till lite i magen när vi inser att den som förlorar kommer ta dubbel skada och med all sannolikhet dö direkt. Tärninga rullas... exakt lika. Vi kring bordet tittar på varandra och vet inte riktigt vad vi ska säga... men så säger livvaktens spelare "Uh... jag har den här förmågan som ger +3 på ett slag... skulle den passa in här?"
Förmågan han syftar på heter "Pride"; eftersom Usagi Yojimbo innehåller idel animorfa rollpersoner och spelaren ville spela tiger så tog vi och använde samma värden och förmågor som för lejon. Och... när hans stolthet är på spel så får han tillgodoräkna sig +3. Vi funderar lite kort över saken tillsammans: han var den som bjöd in henne i gruppen. Hon är där för att döda hans uppdragsgivare. Jo... vi kom överens om att stolheten nog stod på spel.
+3 bryter dödläget, han rasslar iväg dubbla antalet skadetärningar och jag tror inte ens vi räknade ihop dem. Hon var så död så... Men! Först måste hon ju få ta några sista flämtande andetag och stryka handen längs hans kind...! De hade ju trots allt fattat tycker för varandra.
Och så slutade det. Shoguns agent red iväg utan ett ord och lämnade svärdsmästaren och livvakten att begrava kvinnan. Livvakten skar en fläta av hennes hår att behålla som minne (vilket han gjorde en jättesnygg grej med i nästa äventyr vi spelade) och jag... ja... jag hade för andra gången smakat på hur det kändes att få spela ut en riktigt snygg story. Och slutet hade aldrig blivit sådär bra utan det där tärningsslaget då vi nästan satte i halsen kombinerat med taktikkorten. Hade han bara huggit ner henne på två stridsrundor så hade inte scenen alls fått samma tyngd.
