Nekromanti Hur gestaltar ni triviala saker?

[Lindenius]

Alltså, strider i all ära, men hur gör ni för att gestalta mer triviala saker som till exempel att äta mat?

För min del är matändandet något skiljer sig mellan olika spelvärldar. I Star Wars är matätandet i skymundan trots att man ofta besöker restauranter och kantinor. I Pendragon däremot är det ett större fokus på vad som dukas på borden. I min hemagjorda kampanj var maten till och med en väsentlig del av handlingen i ett av äventyren.

//erik. glorfs

 

[Johan K]

Tror tyvärr att just ätandebeskrivningarna faller lite mellan stolarna när man lirar..
För min del så blir det väll mest att man går in på värdshustt, beställer vad som finns & sedan käkar upp det hela.. Allts´, igen större beskrivningar där..

Men visst, mat är ju trevligt & kanske borde få en större roll när man spelar..

 

[Rising]

Vardagligt matätande (ätande för att stilla ens hunger under odramatiska former): Fast forward. Jag poopar i det. Samma sak med toalettbesök, skötsel av utrustning, handel av kläder, vardagligt arbete för att få ihop brödfödan och en massa annat.

När det däremot blir något annat; när matätandet hör ihop med etableringen av en spelledarperson, när rollpersonerna får göra ett statement (typ bjuda laget runt, äta på ett särskilt fint ställe eller när det är viktigt för rollpersonen att synas i de rätta sociala tillställningarna) eller när det finns ett dramatiskt element med på ett hörn (såsom, "Finkelstein får absolut inte fatta några misstankar om att det är vi som försökt lönnmörda honom!") så använder jag typ samma spelledartankar som gäller i alla andra sammanhang också:

1. Alla spelare skall kunna känna sig deltaktiga i handlingen.
2. Om det finns utmaningar åt spelarna så skall de vara både engagerande och påhittiga.
3. Beskrivningarna skall både vara praktiskt instruerande och tala om hur det är för oss alla samt vara fantasifullt inspirerande så att alla spelare kan bygga upp varsin egen bild i sina huvuden.

Typ.

 

[GrottrolletNaug]

De sant triviala sakerna får i absolut bästa fall en plats i bakgrunden. I värsta fall så får dom ingen plats alls.

Exempelvis så kan min karaktär sitta och småäta på en brödbit under en konversation, men längre så tas aldrig det triviala matätandet. En festmåltid däremot blir aldrig trivial, det är ett högst aktuellt tillfälle att spela ut det sociala sammanhanget (men man får se till att det händer någonting mer än bara ätande och kallprat om man ska hänge någon längre tid åt det).

Så, liksom. Triviala saker är triviala, och vi lägger väldigt lite tid på dom. När en trivial sak slutar vara trivial (när t.ex. ätande går från enkel frukost till stor fest) så spelas det ut enligt konstens alla regler.


/Naug, känner på sig att han missförstått frågan

 

[Kozech]

Re: Beror på dagens humör i gruppen

Har varit med om att inhandlandet av en styck hatt har inneburit rollspelande som toppat spelargruppens "Best of..."-lista och tog en hel spelkväll.

Andra gånger kan det lösas med spelledaren säger "Ni fyllde på förråden i staden och är nu på väg igen"

Beror på humöret och kan inte avgöras innan man börjar spela.

 

[Pom]

En glimt av den lokala matkulturen är ett enkelt sätt att etablera lokalfärg. Så när rollpersoner kommer till en ny ort, eller till ett helt annat sammanhang på samma ort, brukar jag försöka få med någon liten matbeskrivning.

Det kan ge ledtrådar om traktens huvudnäring, vilka andra orter man handlar med, hur jäktad atmosfären är, hur man ser på främlingar som kommer och vill ha mat, lokala fejder ("Svinåkraöl? Så'n skit serverar vi inte här."), främmande arters matvanor, konstigheter (inga fiskrätter serveras på fiskestadens tavernor) och annat man vill etablera.

En udda matvana är också lätt att minnas för spelarna - det är sällan smaken får vara med i rollspel och även om spelarna själva inte käkar samma sak som rollpersonerna kopplar hjärnan lätt in smaklökarna i det hela.

Och som andra nämnt kan måltider vara utmärkta sociala arenor.

Men visst håller jag med Rising att vardagliga måltider gör sig bäst i snabbspolningsform. Det tycker jag även gäller oavsett vad för slags mat rollpersonen behöver.

 

[Muggas]

Om man i sin kampanj ska etablera en främmande civilisation som rollpersonerna inte besökt tidigare är matkulturen lika viktig att bekriva som något annat. I vår spelgrupp kör vi inte så mycket enligt "scene-framing" tänkandet, utan de flesta händelser och detaljer får ta plats. Kör man en kampanj på det sättet är det viktigt att man är noga förberedd, då det ibland kan vara långa avstånd mellan de stora och viktigaste händelserna (eller scenerna). Kör man cineastiskt är detaljerna mindre viktiga och storslagna skeenden avlöser varandra. Men efter ett tag så vänjer man sig och måste hela tiden överträffa tidigare scenarion för att få stimulans. Jag uppskattar spel med toppar och dalar, eftersom när det väl börjar hända saker så blir det mer speciellt. Detta behöver i och för sig inte nödvändigtvis innebära att man måste beskriva varenda harjävel som rollpersonerna grillar vid lägerelden. Men om just ätandet är huvudaktiviteten i en "scen", så varför inte snabbt väva in den i handlingen (även om vissa kanske skulle välja att stryka den helt)? En spelledare som kan läsa av stämningen i gruppen är en fördel i anknytning till detta. Ibland vill spelarna/rollpersonerna att det händer saker hela tiden (då är vissa detaljer överflödiga) och andra gånger vill de varva ner och få veta hur lyxmåltiden smakar (utan att det egentligen är nödvändigt) innan de får nästa smäll på käften av sina ärkefiender.

Själv är jag mer av en scene-framingkille, men jag uppskattar när en spelledare kan hantera detaljbeskrivningar över "onödiga" skeenden, utan att tråka ut spelarna.

 

[Rickard]

I förbigående eller inte alls

"Alltså, strider i all ära, men hur gör ni för att gestalta mer triviala saker /.../ I Star Wars är matätandet i skymundan trots att man ofta besöker restauranter och kantinor. I Pendragon däremot är det ett större fokus på vad som dukas på borden."
Jag tycker att du svarar på din egen fråga.. Det hela beror på var någonstans rollspelet lägger sitt fokus.. Eller scenariot i alla fall.. För om du inte minns, så blir Leia och gänget eskorterad till en middag i andra (fjärde) filmen för att äta och samtala..

Själv vill jag baka in de triviala sakerna som en del i bakgrunden.. En maffioso kan exempelvis sitta och äta när rollpersonerna möter denne eller så kan någon rollperson möta en annan SLP när denne är och pissar under en krogrunda.. I regel måste jag dock tänka ut dessa händelser i förväg, för när jag väl sitter där och kör så har jag svårt att tänka ut saker som händer "vid sidan om" (historien)..

Fast det är ju inte det som är problemet med vardagshändelser, eller tycker du det är ett problem att du saknar sådana saker? I så fall borde du tänka ut lite saker som man kan göra i förbigående.. Exempelvis så kan krigaren vid lägerelden bryna svärdet medan de pratar.. En annan kan laga mat.. En tredje kan läsa en bok.. En fjärde kan laga sina kläder.. En femte kan spela på sin mobiltelefon..

Se till att baka in detta i förbigående så kanske dina spelare hänger på och börjar göra samma saker.. Om det inte får någon effekt så påpeka det för dem eller "tvinga" in dem i olika händelser, typ påpeka hur jäkla trist de har och försök få dem att sysselsätta sig för att hålla borta tristessen..

Som skrivet.. Detta tycker jag inte är något problem.. Själv så saknar jag det inte.. Det jag däremot tycker är svårt är att försöka binda en viktig händelse till en vardagssak.. För om man sätter fokus på något element i historien så tror spelarna direkt att det är något viktigt med den händelsen.. Säg att man beskriver en rollpersons dröm.. Direkt så tror spelarna att det är en ledtråd - något som har med scenariot att göra - just för att spelledaren inte beskriver drömmar annars..

I DoD-äventyret "I skuggan av en ros" så ska en rollperson gå på toan för att en viktig händelse ska inträffa.. Det känns rätt dumt att säga till en spelare "Du känner dig kissnödig", för det är något jag normalt inte skulle säga under ett speltillfälle.. Och jag antar att de flesta varit med om hur dumt det känns att exempelvis avbryta en snabbspolad resa för att slänga in ett bakhåll? "Jaha, nu kommer det förväntade bakhållet" är ju alltid responsen man får..

Vissa brukar lösa detta genom att spela varje resa dag för dag men jag gillar inte den lösningen.. Särskilt eftersom det har en tendens att ta tid från det som scenariot är tänkt att handla om.. Särskilt som jag oftast har skittråkigt under restillfällen (hur mycket min rollperson än spelar på mobiltelefonen)..

Likadant med drömmar.. Man kan undvika det genom att ha med drömmar under det föregående scenariot för att vänja spelarna vid det och få dem att sluta upp med misstankarna om att det är en ledtråd.. Också det är en dålig lösning, enligt mig.. Så hur ska man då knyta samman viktiga händelser till en vardagssak? Ja, jag vet faktiskt inte.. Helst så undviker jag det..

/Han som ibland har satt fokus på ett element i berättelsen för att lura spelarna att tro det är viktigt

 

[Basenanji]

Ungefär så där gör jag med, men ibland kan det bli lite uppenbart för spelarna att de har chans att gå vidare i äventyret (genom att ägna sig åt triviala saker).

Därför kan jag plåga mina spelare med att rollspela triviala händelser bara för att "finta" dem sas.

Min intention är att spelarna aldrig ska veta när det är på allvar och när det inte är det.

Ett konkret exempel:

Skaffa riddjur.
Ok, rp har lite stålar och blir helt plötsligt jagade. Nu vill de ha ett snabbt riddjur/fordon. Om man då rollspelar den "triviala" händelsen att köpa/skaffa sig det här fordonet/riddjuret kan det bli lite hetare stämning än om man bara stryker 100 guldmynt och antecknar "häst, normalstor" på karaktärsbladet. Speciellt om spelarna uppfattar stallmästaren/bilhandlaren som lite mystisk.

En gång blev en felsägning från min sida den perfekta ingrediensen i en jakt undan Shagul i "Oraklets Fyra Ögon" Två (2) av rollpersonerna går till en stallmästare för att köpa riddjur (gruppen består av fyra personer). "Tja, ni har en otrolig tur, för jag råkar ha precis fyra hästar, redo att säljas här!" Spelarna tittar på varandra, varpå jag inser min blunder, men spelar vidare. "För ni är väl fyra? Egentligen?!" låter jag stallmästaren väsa fram varpå spelarna blir ännu mer paranoida och verkligen inte köper riddjur.

Äsch, dåligt exempel men jag hoppas att du fattar vad jag menar.

/Basenanji

 

[Storuggla]

"En gång blev en felsägning från min sida den perfekta ingrediensen i en jakt undan Shagul i "Oraklets Fyra Ögon" Två (2) av rollpersonerna går till en stallmästare för att köpa riddjur (gruppen består av fyra personer). "Tja, ni har en otrolig tur, för jag råkar ha precis fyra hästar, redo att säljas här!" Spelarna tittar på varandra, varpå jag inser min blunder, men spelar vidare. "För ni är väl fyra? Egentligen?!" låter jag stallmästaren väsa fram varpå spelarna blir ännu mer paranoida och verkligen inte köper riddjur."

Haha, det där råkade jag ut för en gång. En rollperson ville ringa till en snubbe som han aldrig träffat förut men tyvärr hans telefon var kaputt, så han gick ut till en telefonkiosk och för att ringa upp. Han slår nuffrorna, snubben sekreterare svarar.
"Ja, tjena, jag skulle vilja snacka med Direktör Bannister."
"Naturligvis mister Hogan, ett ögonblick så ska jag koppla er."
Nu går det tio sekunder innan spelaren uppfattar vad jag just sa och tittar upp mot mig. "Sa jag mitt namn?" frågar han de andra spelarna. De skakar på huvudet.
Spelarna får panik. Direktör Bannister har koll på dem, han förföljer dem och han ligger bakom allt som händer dem. För hans sekreterare kunde ju deras namn.

Det kunde ju aldrig vara så att spelledaren bara sa fel?


Storuggla, ibland blir det tjockpannkaka

 

[Rising]

Min intention är att spelarna aldrig ska veta när det är på allvar och när det inte är det.

Jo, jag fattar. Under resor brukar jag plötsligt göra avbrott ibland, när rollpersonerna kommer fram till broar, stenpassager, och liknande. De flesta spelare brukar direkt tänka "bakhåll!" när sådant händer, och bete sig jättemisstänksamt; skickar ut scouter och spejare, använder magi, tar på sig rustningar, häller ner bensindunkar i håligheter och tänder eld på dem (fråga inte. Det värsta var att jag faktiskt hade ett monster gömt i just den håligheten), osv.

De blir bara mer och mer misstänksamma ju mindre hotbilden ter sig. När de inte hittar någonsting alls, det är då de blir som räddast. Så... helt tomma platser som verkar hotfulla kan vara mycket mer stämningsskapande än planerande bakhåll och random encounters.

Nå, jag älskar kallprat i mina rollspel (särskilt i Chronopia) men min spelledarteknik handlar alltså egentligen inte om att försöka beskriva vardagligheter på så vis att de blir uthärdliga att spela, utan mer om att göra vardagligheterna viktiga på sätt och vis. Liksom, ett hårt sammanbitet äventyrargäng som skall förbereda mat inför dagen... det kan vara tråkigt att spela, för det kan vara rutin för rollpersonerna. Men om de reser i sällskap med en dam (eller herre) som de blivit förtjusta i, då kan det plötsligt bli skitroligt att spela igenom minsta lilla middagsförberedelse: Alla tävlar med varandra om spelledarpersonens gunst, flörtar, smickrar, förtalar och försöker imponera efter förmåga. Då blir det verkligen roligt.

(Det är också en bra metod för den som vill skicka ett bakhåll på rollpersonerna som tar dem med garden nere; för när de är upptagna med att prata och agera med varandra så är de inte lika beredda på plötsliga avbrott.)

 

[Ymir]

Re: Stickprov; Ymirs patentlösning

Jag brukar lösa problemet du tar upp genom en spelledarstil där jag ofta men långt ifrån alltid beskriver detaljer som vad som ätes runt lägerelden, etc. Det blir meningsfullt på grund av en karaktärs- och relationsfokuserad spelstil; interaktionen olika personer emellan vid middagsbordet, lägerelden eller i kön till hemlighuset kan helt enkelt vara intressant för ståryn. Det kan också vad särskilda karaktärer gör när de inte har något bättre för sig. I en kampanj jag spelleder nyligen fann tex en av rollpersonerna sedan gänget slagit läger för natten att den stenhårda pseudomongolen Töreg gick ned till stranden och satt där och tittade ut över havet. En oviktig detalj kan tyckas, men den sade egentligen en hel del om vad som rör sig i Töregs huvud - saker som senare kommer att spela roll för kampanjen.

Vad jag gör är att ta en detaljrollspelande stickprov på händelser under ett skeende som annars hoppas över, till exempel en resa; för att ge spelarna en känsla för och uppfattning om vad som händer runtomkring dem. Det är extra viktigt ju mer centrala karaktärer som är med på resan, men det kan också handla om att till spelarna förmedla (viktiga eller oviktiga) detaljer i miljöerna som passeras - eller, som många redan sagt -, att förmedla en ny kultur. (Här får gärna finnas lite 'Sense of wonder' också - "nu kommer ni till Tar-öknen, den värsta och mest ödsliga delen av det väldiga Koshan, där spöklika klippformationer reser sig mot skyn och skrumpna tamarisker kantar uttorkade flodfåror som löper likt ormar mot en dallrande horisontlinje").

En resas första dag kan tex spelas i relativt stor detalj, sedan hoppar vi några dagar <insert landskapsbeskrivning och övergripande beskrivning av övrigt av intresse>, sedan rollspelar vi en måhända trivial, måhända relevant, kväll runt lägerelden som åtminstone tjänar till att cementera eller komplicera karaktärer en smula, sedan hoppar vi en vecka <insert landskapsbeskrivning och övergripande beskrivning av övrigt av intresse>, sedan händer kanske något som är av stor handlingsmässig vikt, men eftersom jag tidigare gjort andra stopp i tidshoppet så känns det aktuella stoppet inte lika abrupt, utan blir mer en del i ett naturligt flöde av tidshopp-stickprov-tidshopp-stickprov. Det är en metod som funkar bra för mig. (Jag hoppas det ur allt mitt svammel framgick vad jag menade).

- Ymir, svammlig

 

[MongoMan]

Men hur gör du avbrotten? Säger du bara:
"Ni kommer fram till en bro."
Och så är det inget mer med det, då är det väl bara för dem att säga "vi går väl vidare då"?
Eller har jag fel?

För övrigt förespråkar jag magokrati i Sverige med Lars Ohly som Ärkemagiker.

 

[Rising]

Men hur gör du avbrotten? Säger du bara:
"Ni kommer fram till en bro."

Nä, jag säger något i stil med:

"Efter ungefär fyra timmars vandring tar vägen slut vid ett stort stup, ungefär hundra meter brett. Genom den virvlande snöstormen kan ni vagt skymta bergväggen på andra sidan som en ljusblå yta. Från en punkt ungefär trettio meter ovan er så reser sig en välvd stenbro över klyftan till andra sidan, och från dess sidor så hänger det ner grova vajrar av vad som ser ut som ljusgrön gammal koppar dinglandes, som håller upp ett sextiotal grova, men fuktskadade, träplattor som bildar en provisorisk gång över stupet till andra sidan. Plankorna är dessutom surrade vid varandra, så de tycks förhållandevis stabila även i denna nyckfulla snöblåst."

Vad spelarna gör i det här läget är förmodligen att först undersöka möjligheten att klättra uppför bergväggen och gå över bron ovan dem. Om inte det går så börjar de väl misstänka att något flygande djur skall angripa dem när de befinner sig i mitten på bron, eller att vajrarna skall huggas av medan de går på plankorna, eller att träplankorna är så fuktskadade att de kommer knäckas när man går på dem, whatever, så de kommer förmodligen att binda ihop sig med varandra så att de kan rädda den som eventuellt faller ned. Förmodligen kommer de att gå över en i taget, också. Kanske kommer de att först vänta och hålla ögon och öron öppna för att se om det finns några varelser som patrullerar eller reser på bron ovan dem. De kan göra massor av dumma saker. Ju mindre som faktiskt inträffar, ju mer spännande kommer det att bli.

 

[cogitare]

Är det riktigt trivialt så inte alls. Om det är en middag där något händer så kan man väl ta med den. Det kan ju leda till en del intressant rollspelande.

Men oftast har man ju som fokus att föra någon form av handling framåt och att spela ut hur RP:n går och shoppar sin veckoshopping, duschar och rakar sig när han vaknat på morgonen osv. är troligtvis inte så intressant att spela ut.

Ett annat alternativ är att man spelar igenom triviala saker som man ändå har för avsikt att leda till någon viktig händelse i ditt äventyr i ren berättarform. Dvs. att du som SL mer eller mindre dikterar vad som händer med ett minimum av input från spelare så du kan försätta honom eller henne i den situation du vill via dessa triviala händelser.

Men som sagt grundpelaren är att inte göra det alls eftersom det inte är så intressant...

C.

 

[cogitare]

Måste bara fråga hur du skulle låta mat få en större roll i rollspelandet? Det känns rätt smalt

Fast det har ju å andra sidan gjorts filmer med mat som huvudtema, eller i varje fall godis. Tänker på "Chocolat" eller vad den nu heter.

C.

 

[Troberg]

Måste bara fråga hur du skulle låta mat få en större roll i rollspelandet? Det känns rätt smalt

Kannibalism?

 

[cogitare]

Jo, jag kan tänka mig tillfällen då mat och ätande kan ha en lite mer framskjuten roll. Men att generellt ge det mer utrymme i spelet har jag lite svårt att se nyttan av?!

 

[fattigjon]

Jag tycker nog att jag spelleder lite som Jordan Skriver i Sagan om WoT
Jag har mer eller mindre de triviala sakerna som fokus och storyn ligger nästan helt i bakgrunden tills det helt plötsligt händer något som byter perspektivet.

Körde en moddad variant av Neverwhere för nån vecka sen varav de stötte på Door nästan precis i början men sen spelade vi bara helt vanligt vardagsliv i typ 4 timmar innan de blev kontaktade av Vandermar och den andre (som jag alltid glömmer namnet på).
För mig betyder det oxå att när det kommer reaktioner på saker som händer så är karaktären så pass etablerad som person att reaktionen blir utefter karaktären och inte spelaren.
Det är iaf så jag har upplevt det.

Blev rätt rörigt det där