wilper
Gubevars en rätt produktiv människa.
Kortversion: Om du har för vana att spelleda i form av rena scener, snarare än det "klassiska" flytandet från scen till scen, hur hårt styr du klippen, när klipper du och hur vet du när du skall klippa?
Långversion: Med mig i mitt nuvarande bagage har jag Bläck, där man spelar fem akter, och varje akt innehåller i sig max en handfull scener, där man får följa rollpersonerna, mellan akterna så kan tid och rum ha ändrats rätt godtyckligt.
Jag har också vår TSOY-kampanj (skrytforumet) där jag har klippt ner något som i traditionellt rollspel skulle ha tagit 60 spelmöten till något intensivt och kort på under tio. Klippningen har främst drabbat administrativa sysslor som köpslående med handelsmän (rollpersonerna har inte ens någon utrustning), samt sådant som vakthållning om nätter, matlagning, skötsel av transportdjur osv osv. Istället hoppar vi från russin till russin i rollspelets kaka och spelar bara de saker som är viktiga.
Men hur hårt kan man driva detta klippande utan att "förstöra" känslan för rollpersonerna? Jag sitter med en ny kampanj i skrivboken, mindre än den förra, men ändå runt 20 "traditionella spelmöten". Men i slutändan är ändå dessa tjugo möten från min sida mer eller mindre tydlig rälsning mellan blott en handfull scener där jag lägger fram handlingens kärnpunkter. Skall jag ta dessa punkter, skrota kampanjen och göra en enkvällare av den där rollpersonerna lotsas genom dessa "bästa av det bästa" scener. Spelar vi fortfarande rollspel då? Rollpersonernas utveckling blir ju mindre och mindre en faktor av spelarens spelande av rollen och mer och mer resultatet av dikterade introduktioner till varje scen.
Någon mer som tänkt i liknande banor, och kommit fram till någon slutsats?
Långversion: Med mig i mitt nuvarande bagage har jag Bläck, där man spelar fem akter, och varje akt innehåller i sig max en handfull scener, där man får följa rollpersonerna, mellan akterna så kan tid och rum ha ändrats rätt godtyckligt.
Jag har också vår TSOY-kampanj (skrytforumet) där jag har klippt ner något som i traditionellt rollspel skulle ha tagit 60 spelmöten till något intensivt och kort på under tio. Klippningen har främst drabbat administrativa sysslor som köpslående med handelsmän (rollpersonerna har inte ens någon utrustning), samt sådant som vakthållning om nätter, matlagning, skötsel av transportdjur osv osv. Istället hoppar vi från russin till russin i rollspelets kaka och spelar bara de saker som är viktiga.
Men hur hårt kan man driva detta klippande utan att "förstöra" känslan för rollpersonerna? Jag sitter med en ny kampanj i skrivboken, mindre än den förra, men ändå runt 20 "traditionella spelmöten". Men i slutändan är ändå dessa tjugo möten från min sida mer eller mindre tydlig rälsning mellan blott en handfull scener där jag lägger fram handlingens kärnpunkter. Skall jag ta dessa punkter, skrota kampanjen och göra en enkvällare av den där rollpersonerna lotsas genom dessa "bästa av det bästa" scener. Spelar vi fortfarande rollspel då? Rollpersonernas utveckling blir ju mindre och mindre en faktor av spelarens spelande av rollen och mer och mer resultatet av dikterade introduktioner till varje scen.
Någon mer som tänkt i liknande banor, och kommit fram till någon slutsats?