Nekromanti Hur har ert rollspelande förändrats över tid?

morkbollen_UBBT

Warrior
Joined
12 Mar 2005
Messages
263
Location
Stockholm
Jag tänkte redogöra lite mer nogrannt av min rollspels historia, men insåg att det var ganska tråkigt, så jag går in på det som har förändrats istället.

Det som har varit en gemensam nämnar under alla våra rollspelsår har varit tre viktiga saker. Kampanjer, tiden mellan kampanjer och att dom aldrig slutförs. Jo, faktiskt har vi slutfört två kampanjer, men det är just bara dessa. Lite tragiskt när vi faktiskt spelat runt 7 kampanjer som alla varat en bra stund...

Så vad har förändrat? Som MrG sa så har det blivit en stor administrativ ändring. Ingen tid gör att det kräver stor planering och då folk flyttar så medför det ju också problem. Annars är det nog sättet att tänka på. Tidigare när jag skrev mina äventyr och kampanjer så fanns inte tanken bakom allt. Jag skrev vad som föll mig in och gjorde det som inspirerade mig. Ibland gick det bra, men många gånger inte så bra. Nu på senare år egentligen efter vi avslutade den femte konfluxen och började läsa lite här på forumen har vi fått upp ögonen om att man faktiskt kan "tänka" på rollspel, alltså försöka förbättra det och hitta vissa saker som underlättar och hjälper skapandet av det.

Det tråkiga som det medfört är att jag många gånger ägnar mer tid åt att tänka på rollspel än att bara skriva och spela det...lite tragiskt måste jag säga. Annars har det visserligen skapat ett mycket bättre sätt att se på rollspelandet, så nu gäller det väl bara att använda all denna nyvunna kunskap för att skapa lite bra äventyr och kampanjer. När jag ändå säger nått om att skapa äventyr så var tyckte jag tidigare att det var mycket coolare att skapa egna saker, nästan som att det var lite fult att köra färdiga saker. Dessa dumheter har jag blivit av med nu, mest för att jag verkligen inte har tid att skriva lika mycket som jag gjorde tidigare.

Det är väl som det ser ut nu. Vi är mellan kampanjer, inget verkar hända, men snart kanske vi kan börja köra igen. Hoppas det!!! :zeppelinare:
 

entomophobiac

Low Prep High Play
Joined
6 Sep 2000
Messages
8,949
Location
Uppsala
Hmm. Riktigt intressant fråga.

Tror aldrig jag varit intresserad av regler, egentligen, mer än de första trevande spelomgångarnas skadetärningar ackompanjerade av Beavis & Butthead skrattet som vi nördar ofta lider av i infantila stadier...

Vissa slutar aldrig, måste väl tilläggas. Ibland kommer "höhö" tillbaka när man bläddrar i de gamla böckerna. Kan vara förknippat med någon sorts giftbestrykning av de gamla Äventyrsspel böckerna... Vem vet?

Efter det där handlade det mest om Storytelling och som spelare. Framförallt Werewolf, men också en dos Vampire. Spelade AD&D 2nd Edition samtidigt, vilket egentligen är lite intressant... Men vilket spel som helst kan göra vad som helst, så länge gruppen finns för att stödja spelsättet.

Hur som helst så spelar jag idag rollspel, eller framförallt spelleder, för att få ut något av det. Det är social samvaro och underhållning i ett, liksom. Oftast med betoning på antingen intriger och skräck eller på ren och skär action. Lite olika.

Men fisktanken är kung, och fristående scenarier är de vanligaste. Flyttar runt för mycket för att spela så mycket mer än så, eftersom jag hela tiden upptäcker att jag saknar den gamla spelgruppen när jag försöker skapa en ny... Kanske hemtam? Vem vet.

Något jag också lärde mig uppskatta för att sedan helt lägga ned var konvent. Konvent är intressanta. Men de ger mig verkligen ingenting längre, och jag kan ärligt inte förklara varför. Jag känner mig som en besökare i en främmande värld, trots att jag är minst lika mycket nörd som de flest andra... Det är helt enkelt bara märkligt.

Men, men.

Från action till action, kan man nog summera det hela.
 

Lindenius

Swashbuckler
Joined
10 Jun 2003
Messages
1,896
Location
Umeå
Från sällskapsspel till…

Började vid typ 10-årsåldern med att vi lirade lite rollspel på dagarna. Vi satt i någons kök lirade i två timmar och sedan gick vi ut och spelade fotboll. Själva spelandet var inte så mycket rollspelande som det var spelande. Det vill säga, det var inte karaktärsspelande, utan snarare hur man kan få maximalt ut av de färdigheter och förmågor man hade.

Nuförtiden blir det mer och mer dockskåp. Jag älskar att skapa kringgrejor, bakgrundshistorier, korta noveller, krönikor. Spelgruppen som sådan använder sig av både forum och wiki för att administrera allt mellan spelmötena.
På spelmöten är det mer fokus på karaktärsspelet. Vi spelar också längre tid nu (4-5 timmar), även om det för några år sedan (när vi var 25+ och studenter snarare än 30+ och knegare) var betydligt längre .

Sammanfattning
Från början. Mer likt sällskapsspel
Nu: karaktärsdrivet med mycket bakgrundsfakta

//erik. har en bra spelgrupp indeed
 

Gordeg

Hero
Joined
22 Jul 2004
Messages
1,796
Location
Västervik
(snipp) idéen om organiserade spelhelger där folk kommer till stan för att äta gott och spela rollspel en helg (snipp)
Så gör vi också! Fast bara det "gamla" spelgänget från min hemstad. På slutet av 90-talet spridde vi ut oss över södra Sverige, men vi ville fortsätta träffas både för socialt umgänge och rollspel. Vi har använt spelhelger i nästan 10 år nu, fast ibland i ojämna intervall.

Gordeg
 
Joined
25 Jun 2000
Messages
1,243
Location
Stockholm,Svearike, Tellus, Vintergatan
Uppvaknadet - Mellanstadiet

Det hela började med att jag fick testa rollspel (Nya mutant) för första gången och jag blev alldeles lyrisk. Efter det så tog jag varje möjlighet att spela rollspel som jag kunde. Men jag försökte aldrig att starta egna spel. Jag spelade mest för actionens och interaktivitetens skull, det var ungefär som att spela ett dataspel, fast på flera sätt coolare.

De första försöken - Sent på mellanstadiet till tidigt på högstadiet

Efter ett tag så började jag läsa på min brorsas gamla böcker och startade egna äventyr. De var mest stereotypa fantasy Drakar och demoner äventyr och "rampage" mutant äventyr där spelarna var våldsamma brottslingar som rände runt i staden.

Spelen utvecklas, men inte spelstilen Högstadiet

Chock introduceras plus några nya spelare kommer in i gruppen. Vi byter även ut den gamla versionen utav DoD mot nyare versioner. Först Expert och sedan så byter vi till Chronopia. Spelstilen förändras inte mycket förutom i Chock där den blir helt annorlunda och mer seriös. Det är endast i Chock vi har haft samma rollpersoner i någon längre tid.

Den seriösa(re) tiden Sen högstadie ålder till tidigt gymnasie ålder

DoD 91 införskaffas och försök till att vara mer seriösa görs, speciellt från mitt håll. Chronopia anses för töntigt och konstigt, så det skrotas. Vi fortsätter att spela Nya mutant och Chock på samma sätt vi spelade förut.

Konventsåldern Större delen av Gymnasiet tills nu

Jag börjar trötta på att spelleda, något som jag gjort större delen utav min "spelkarriär". Sedan så börjar spelgruppen att falla sönder. På grund av tids och intressebrist så blir det knappt några spelmöten och när det sker så blev det bara flams. Jag upptäcker konventen och börjar att gå på dem för att få en liten dos rollspel varje år. Mitt intresse för själva ROLLspelandet ökar med varje konvent och jag blir inspererad av spelare och spelledare jag möter.

Nyvaknadet ca 1 år sen fram till nu

Försöker vid flera tillfällen att skapa en ny grupp, oberoende utav min gamla, ointresserade spelgrupp, men har misslyckats än så länge. Senast så har jag försökt att skapa en Call of Cthulhu grupp och är nu inne på andra försöket. Fortsätter att försöka skapa detaljerade karaktärer och faktiskt spela dem på ett "bra" sätt som på konventen. Även om jag känner ett viss oro att spelleda eftersom jag känner mig så ringrostig.
 

Hjalle

Swashbuckler
Joined
29 May 2004
Messages
1,867
Location
Stockholm
Spel

men så mycket spelande blev det faktiskt inte. Spelgruppen hade ännu inte börjat rollspela på riktigt
...med vilket jag förstås menade spelgruppen Tokons Tokar, vilken bildades vid denna tid.

-Hjalle, som förövrigt är mycket generad över den goda kritiken och ödmjukt konstaterar att det var rätt mycket internbabbel om själva spelgruppen.
 

Wilmer

Hero
Joined
9 Jan 2005
Messages
1,086
Location
Grindmaiden
Re: Rätt krokigt

Det började med att jag och en polare "uppfann" rollspel när vi lirat klart Full Throttle och Monkey Island spelen. Det var solospel och nästan klinisk problemlösning som gällde. En scoutledare hörde när vi satt och lirade under en hajk. "Spelar ni rollspel?" "Va!?" tänkte vi, vad är rollspel? Han erbjöd sig att spelleda ett extremt kort friformat äventyr som än är mitt starkast rollspelsminne även om det enda som hände var att vi fick spö av några troll och hittade en ring i en affär som kanske var magisk.

Jag började spelleda friformade äventyr (för friform var det enda jag kände till) för en växande skara klasskompisar (mellanstadiet). Det var väldigt oestetiskt med en värld som var Midgård/Final Fantasy IX/Everquest med någon sorts övergripande handling om elementardemoner. Tyvärr kunde jag inte balansera ekonomin eller rättvisan i spelet för 5 öre så efter några månader blev det grinigt och lades ned.

Några år i högstadiet rollspelade jag på chatten langtrue och hade jävligt kul några sessioner. Där lärde jag mig uppskatta intriger och karaktärsgestaltning samt grundmurade mitt MVG i svenska tack vare konsten att skriva 500 ord utan att föra handlingen frammåt.

Sedan var det dött några år tills ovan mända polare köpte Eon 2 och drog igång en spelgrupp med de lokala nördarna. Jag spellede några korta kampanjer och lärde mig hata färdigskrivna världar, nyligen tog eonägaren över spelledandet och jag kunde ägna mig åt karaktärsgestaltning som varade i mer än 5 minuter. han spelleder också bättre eftersom han inte hänger upp sig på stilrenheten. Filar på en kampanj som jag nog behöver leta en ny spelgrupp till.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,317
Location
Helsingborg
<table cellpadding="5" cellspacing="0"><tr><td class="darktable" align="center" style="border-top: solid 1px">
</td><td valign="top" style="border-top: solid 1px">Här är jag innan jag blivit rollspelare. Se hur oskyldig jag ser ut, lyckligt ovetandes om vad som ska hända med mig i framtiden.</td><td class="darktable"></td></tr><tr><td class="darktable"></td><td valign="top" style="border-top: solid 1px">Runt sju års ålder så spelar min bror Drakar och Demoner med mig. Det jag gillade främst var att upptäcka nya världar. Allting var så spännande. Så nytt... Man kan tycka sig ana ett litet större leende där än den föregående bilden. Och ni kan även se vad 80-talsmodet har gjort med mig.</td><td class="darktable" align="center" style="border-top: solid 1px">
</td></tr><tr><td class="darktable" style="border-top: solid 1px">
</td><td valign="top" style="border-top: solid 1px">Jag sitter med högar av egenskapade gubbar, som Spindelmannen och andra spektaktulära gubbar. Det fenomenala Drakar och Demoner har förbättrats ytterligare. De har ersatt T100:an med T20, vilket är mycket enklare. Dessutom så finns det fler vapen och häftiga hjälteförmågor. Brorsan slänger till mig en bok och säger "Läs den här". Det är boken Bilbo - en hobbits äventyr. En fascination har väckts.</td><td class="darktable"></td></tr><tr><td class="darktable"></td><td valign="top" style="border-top: solid 1px">Efter den boken upptäckte jag att det fanns flera. Till min besvikelse handlade inte boken om Bilbo, utan om hans brorson Frodo. Lite besviket läste jag vidare men fängslades av berättelsen. Fotot är taget efter jag läst klart hela bokserien och trots leendet så finns sorg inuti. Jag grät när jag läste klart boken, för jag visste att jag aldrig skulle läsa en bättre bok. Elva år gammal och har en sådan grym vetskap. Själva epilogen i sista boken läste jag så långsamt jag kunde, för att boken inte skulle ta slut. I övrigt så fortsätter jag göra gubbar och slåss med dem mot monster i Monsterboken.</td><td class="darktable" align="center" style="border-top: solid 1px">
</td></tr><tr><td class="darktable" align="center" style="border-top: solid 1px">
</td><td valign="top" style="border-top: solid 1px">Här har jag tydligen skaffat mig en vettig frisyr. Jag kör på stort och spelleder just nu igenom hela Svavelvinter... med mig själv, med fyra rollpersoner som jag skapat. Tror jag spelade med gubbar som köptes med 800-1500 erfarenhetspoäng eller något. Väldigt bra var de i alla fall. Slog sig igenom hela Svavelvinter och klarade fällorna galant. Jag vet bara en till som har lyckats med den bedriften.</td><td class="darktable"></td></tr><tr><td class="darktable"></td><td valign="top" style="border-top: solid 1px">När jag var fjorton så skaffade jag mig en spelgrupp med jämngamla. Innan hade jag spelat med brorsan och hans vänner ett fåtal gånger. DoD var det som gällde med grottröj och allt. Jag blev också spelledare. Man ser det på hur seriös jag blivit på fotot, jämfört med tidigare. Jag påbörjade också att skriva mitt första rollspel - Dark Soldiers. Det baserades på något som brorsan improviserade ihop under en spelkväll.</td><td class="darktable" align="center" style="border-top: solid 1px">
</td></tr><tr><td class="darktable" align="center" style="border-top: solid 1px">
</td><td valign="top" style="border-top: solid 1px">Åren av rollspelande har gjort mig till en dekadent säck potatis. Numera orkar jag inte spelleda system, för jag tycker de är för detaljistiska. Istället skriver jag om dem för att passa min spelledarstil. Jag orkar inte skriva scenarier, utan istället hittar jag på en (eller flera) grundplott(er) och improviserar utifrån det. De än gång ljusa världarna jag sökte mig till har förvandlats till gothpunk i stil med SLA Industries och Degenesis.

Och från vad jag vet, så ligger jag där än idag.</td><td class="darktable"></td></tr></table>
/Han som nu installerat skannern
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,317
Location
Helsingborg
Vändpunkter

Rising tog upp en bra grej. Vändpunkter. Själv kan jag komma ihåg vissa saker i livet som har varit vändpunkter för hur jag tänker och hur jag är. Här är vändpunkterna för mig som rollspelare.

Högstadiet
Här började frågor om moral komma in. Kunde alvkvinnan verkligen skära av halsen på en sovande person? Kunde hon döda ett orchbarn? Motståndarna började också att ge upp eller fly, vilket förvisso inte hindrade oss från att jaga ikapp och slå ihjäl dem. Vi började också att spela Shadowrun, så att vi varierade oss från DoD:andet. Gruppen slogs dessutom ihop med en annan grupp, så att vi fick in nya influenser i spelandet - Stjärnornas Krig äntrade mitt liv.

Forumet
När jag var 22 så märkte jag att jag hade avancerat från övriga gruppen, bara efter två år på forumet. Det som de fortfarande accepterade tyckte jag var helbäng. Forumet har förändrat otroligt mycket mitt system-
tänkande. Förut hade jag inga som helst problem med att dividera under spelets gång (är bra i huvud-
räkning), att ha förkortningar tyckte jag var praktiskt och träfftabeller och övriga detaljregler var nödvändigt. Allt detta har jag lagt bakom mig. Dessutom har, nu på senare tid, även sättet att skriva äventyr förändrats.

Feng Shui
Deadlands, som jag skaffade under gymnasiet, introducerade en del smarta grejer när det kommer till systemtänkandet, men Feng Shui förändrade min syn i hur man spelar ett rollspel. Hade jag... jag vet inte... Spelet är så genialiskt upplagt. Reglerna är maskerade spelledartips. Ett otroligt genialt påhitt.

/Han som delade upp inlägget, för annars orkar folk inte läsa det
 

Balderk

Swashbuckler
Joined
27 Apr 2002
Messages
2,723
Location
Umeå
Jag började, som väldigt många andra med DoD och höll på med det hyffsat länge innan jag gick vidare till spel såsom Kult, WFRP, D&D och Call of Cathulu. På högstadiet var det väldigt mycket WFRP, i början av gymnasiet väldigt mycket D&D (beroende på olika spelledare med olika spel, typ) och en del Kult och Mutant Chronicles och sånt.

I slutet av gymnasiet lessnade vi ganska bra på D&D och började spela mer friform efter att vi börjat besöka konvent. Nu spelade vi även mer Kult och MC och andra spel där vi oftast sket i reglerna, eller i alla fall använde dem väldigt måttligt. Runt den här tiden så blev det inte hellerå värst mycket rollspel, tillskillnad från våra D&D dagar när vi spelade flera gånger i veckan kanske vi spelade någon gång i månaden eller ännu mer sällan. Många spel rann även ut i sanden och så, det var sällan vi avslutade något. På senare tid har vi börjat spela mer igen och nu är det helt klart indierollspel som gäller, mycket The forge spel blir det som Primtime Adventures, Digs in the Vineyard, In A Wicked Age, Polaris mfl. Men vi har även börjat med en ny D&D kampanj! Så vi blandar nya intressen med våra rötter.

Genrer och sådant har aldrig riktigt spelat någon roll för mig, jag har gillat allt. Men i början var det såklart mycket fantasy, och det gillar jag fortfarande även om det inte spelas i samma utsträckning.

/Balderk
 

walium

Ganska töntig, faktiskt
Joined
8 Apr 2001
Messages
8,460
Location
Linköping
Du såg ju ut som en ond Spock när du var liten!

Som tur är så finns alla mina skolbilder i trygg förvar i Skåne. :gremlaugh:
 

haltageten

Dum inuti huvudet
Joined
11 Apr 2004
Messages
578
Location
Stockholm
Re: Spel

Ah, du tänker så. Jag är dum som skumläser så mycket.

- Jocke, fick just cheeseburgare i näsan.
 

Jambu

Swordsman
Joined
17 Feb 2005
Messages
433
Location
Rättvik
Ett annat sätt...

...att undvika saker man borde göra är att konstruera komplicerade bilder till wrnu! :gremlaugh:

Jag har aldrig gillat när rollspel har fler/mer komplicerade regler än Vägen (ni lär lista ut varför). Realism och detaljer har aldrig varit något mitt hjärta bultat för, utan snarare så handlade det från början om att uppleva äventyr och att spela äventyrare och har gått över till att uppleva scenarion och att spela varierade roller.

För mig började det när jag var väldigt ung och besökte ett konfirmationsläger där det spelades Vägen. Just då var jag väl så ung att min mamma följde med (och förövrigt spelade alv) men jag ryser fortfarande av nostalgi när jag tänker på det.

Sen så tog det många år innan jag spelade igen.

Runt 7:an upptäckte jag ”Må bra Dagarna” i skolan, där man väljer någon aktivitet och kör på den i tre dagar. Jag skrev till ”Rollspel” på listan, då jag just fått tag i en kopia av Vägen. Med skakiga händer spelledde jag en av de häftigaste sessionerna någonsin. Det var rälsat och med en total brist på något faktiskt spelande, men jädrans vad kul det var!

Senare började jag och några av de kompisar som var med spela. Det hela var väldigt generiskt och jag kan inte åminna mig en enda gång vi spelade nåt annat än fantasy under den tiden. Först så använde vi Vägens karaktärsblad, men snart växlade vi till att göra egna, vilket med tid ledde till att vårt spel blev mer varierat.

Det eskalerade.

Det fungerade ofta så att jag och Herr W ritade ihop ett ”gubbpapper” på torsdag (på NO lektionen oftast), sen stack jag hem och gjorde om det datorn. Upprepar man detta varje vecka så får man en hel hög karaktärsblad av mycket varierande form.

Här är då några av de jag kunde hitta, i behändigt 1024*768 format:



Så följde en lång period då vi köpte och försökte spela ”riktiga” rollspel, som Eon och DoD. Fungerade väl sådär, men då och då föll vi tillbaka till något av de äldre, hemkokta spelen, och i mig är det ingen tvekan om vad som var roligast.

När jag får som jag vill nu så är det friform som gäller, vilket jag tycker är optimalt för mig då det tillåter ohämnat karaktärsspelande (med tanke på att jag ofta hamnar som SL blir det extra ohämnat för mig). Här är som exempel ett av Anders (som förövrigt får mig att vilja förinta mitt Elfwood galleri) karaktärsblad. Gissa vad vi spelade den gången? (det var nedrans kul i alla fall)

<center>
</center>

Nedsättande kommentarer om mina gubbpapper?
Analyser av min överproduktivitet?
Hjalle – känner du dig utmanad än? :gremtongue:

/Jakob.
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
Möh, jag började med att spelleda de äventyr som följde med rollspelen i sig. Sen fanns det inga fler i böckerna eller boxarna, så då fick folk hitta på själva. «Vad gör nu?» var min vanligaste fråga och sedan reagerade spelvärlden på rollpersonernas handlingar. Det fanns inga äventyr, det var bara... total jävla improvisation. Det är först nu på senare år jag faktiskt börjat skissa på plotlines i förväg, men de spöas upp så att de passar rollpersonerna bättre hela tiden, så fan vet om det räknas.

Annars lirade jag mest fantasy, tills jag fann Mutant Chronicles och började spela deckaräventyr i det. Jag har valt mitt gift.

Den enda riktiga färändringen jag kan påminna mig om är att mina spelledarpersoner är mer konstiga nuförtiden.


Storuggla, för fet hud
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Åh åh åh åh åh åh åh *overload*

Puckodum! Discworld! The Rage of the 2 Dimensions (med det coolaste fältet för utseende någonsin genom hela rollspelshistorien) Zelda-rollspelet! Och en massa annat jättekonstigt och jättehäftigt!

Drakögat såg väldigt ambitiöst ut, och att mäta Stridskraft i ett Dragonballspel med samma skala som i rollspelet? (Vad har Pool? Det ser ut som 4820. Det är ganska superpowered. Och använde man siffran spelmässigt? Så många frågor...) Och jag gillade tabellen mellan grundegenskaper och färdigheter på Gubbpapper. Ashäftigt, allting.

Fast du... Zeldarollspelet har tre förmågor; Power, Intelligence och Magic. Men Trifocens krafter är ju Power, Wisdom och Courage. Det var en bra idé, i vilket fall som helst.
 

Rickard

Urverk speldesign
Joined
15 Oct 2000
Messages
18,317
Location
Helsingborg
Spelglädje! Åh, vilken spelglädje det utstrålar NT

/Han som gillade 2d-bildrutan på Rage of the two dimension och då främst bilden på bomben
 

Balderk

Swashbuckler
Joined
27 Apr 2002
Messages
2,723
Location
Umeå
Deckaräventyr i Mutant Chronicles är en riktig klassiker. Jag har själv spelat ett antalråhäftiga sådana.

/Jonas
 

Jambu

Swordsman
Joined
17 Feb 2005
Messages
433
Location
Rättvik
Diverse info om några av spelen [för lång]

...eller ”I can’t believe he wrote a follow-up inlägg”

Fastän det inte syns på pappret så finns det på botten av Zelda-bladen en massa hjärtan och gröna rutor som naturligtvis var hur vi mätte liv respektive magi. Ang. grundvärdena (det var förresten de enda värdena) så hade du helt rätt, som jag själv upptäckte ett tag efter skapandet; det borde naturligtvis vara Power, Wisdom och Courage. Synd bara att jag vid det laget hade skrivit ut rejält många kopior. Min allmänna respons skulle ha varit att ändra och skriva ut igen (vilket har lett till att jag har mängder av variationer på liknande blad) men vid det laget misstänkte jag att jag kunde använda de papper jag hade ändå, utan att någon märkte – och tur det, med tanke på att alla 10 papper sitter oifyllda i en ”oanvända gubbpapper” pärm i min bastanta bokhylla).

I samma bokhylla finns en pärm fylld med regler och kuriosa till Dragonball spelet, allt skrivet av mig.(1) Dragonball var väl undantaget från den generella inspireras-skapa-spela-tröttna cykeln (där vi ibland, som i Zelda, hoppade vi över ”spela” delen). Otroligt nog så var Dragonball den mest episka kampanj jag någonsin har och förmodligen kommer att delta i. Det blir diffust efter så här lång tid, men minst 20 spelmöten sträckte sig över flera år. Och då överdriver jag inte ens.

Jag tror aldrig det hade hållit så länge om det inte var så att, trots att det började som enbart Dragonball så muterades det till något underligt neo-surrealistiskt rymdäventyr spel med inslag från såväl Liftarens Guide till Galaxen som Dr. Who och en Världsomsegling Under Havet, beroende på vad jag som spelledare mest nyligen blivit inspirerad av.

Skalan på stridskraft var lite fluktuerande, men genomgående försökte vi hålla det relativt till serien. Efter ungefär två tredjedelar av spelet insåg jag att den starkaste spelaren med sina hundratusental i SK kunde göra energiattacker som utplånade solsystem. Vi modifierade lite och hans stridskraft åkte ner till 5000, trots diverse invändningar.

Stridskraften användes endast när man ville göra Energi attacker, så som Kamehameha, Oblivion of Fire, och I Don’t like you! (den sista är uppfunnen av en spelare och gjorde mer skada än de andra sammanlagda). På en stridsrunda kunde man ladda upp sig så mycket som man hade i ”Uppladdning,” och max så mycket som man hade i stridskraft. När man laddat upp så mycket man hade i SK, även om man inte var på sitt maxvärde, så var man tvungen att vänta en tid innan man kunde ladda om energin. Fungerade skitbra. :gremsmile: Sen så kunde man förstås bränna poängen på attacker som i mitt 2.0 regelsystem gjorde så mycket skada att vem som helst kunde rosta vem som helst, och det var bra att alltid ha kvar nog med energi för en sköld.

Och så är ”Pool” naturligtvis inte Pool, utan en varelse vid namn Xoh från Pools okända hemplanet! Med så många twists och utomjordingar i mangan verkade det inget annat än troligt att Pool egentligen kom från en planet som hette Alpha 63 där alla var katter som krigade emot hundarna på grannplaneten och reste runt i golfbollsskepp. :gremtongue:

Puckodum... Spelet var egentligen bara en del i en serie av produkter. Redan i fyran ritade jag och en kompis serier med titeln ”Puckodum” som var mindre en pokemon parodi än det var en episk (Fyrtio böcker eller så. I’m not kidding; they’re all in the attic.) serie berättelser om en älg vid namn älgen Moose. Han var psykopatisk och dödade smådjur och andra älgar. Han hatade verkligen åsnor och dödade vid ett tillfälle hundratusen stycken. Åsnor spydde alltid blod när de dog. Jag minns inte varför. I was a screwed up kid. (2)

Puckodum spelet var kul i alla fall, med statlig korruption och tidsresor, och innan vi slutade fanns det över 100 puckodum man kunde fånga och böja efter sin vilja.

The Rage of the Two Dimensions, eller TROT2D, hade ett skönt koncept: Någon har stulit den tredje dimensionen! Det är upp till er att återfinna den! Synd att vi bara spelade det någon gång, då flera spelare hade stora problem med att föreställa sig spelvärlden.

Drakögat var väldans komplicerat (jag förstod själv inte vissa delar) så det var inte mycket de pappren användes. Men det ser imponerande ut, inte sant?


(1) Förutom vissa av planeterna, som var uppfunna av spelare. Ett exempel är Bearx7 där folket är antro-björnar som har namn som Bamse, Björne och Puh, och där allt cirkulerar kring det heliga bilbatteriet. Jag gjorde t.om. papper för inmatning av planeter och rymdskepp (de var nästan totalt rippade från det engelska dragonball spelet, fast modifierade för att möta våra behov).
Exempel: (eftersom jag inte kan få nog av denna nostalgikick):


<center>
</center>

(2) Jag tror jag gjorde ett gäng långa flashfilmer om honom också...


Attans vad mycket fritid jag måste ha haft.
Och fortfarande har, tydligen...
/Jakob, skriv gärna frågor. Jag har tydligen inget bättre för mig än att svara.
 
Top