Nekromanti Hur hinna gestalta skurkar?

[Chi]

Re: No mr. Bond, I expect you to Die!

Funderade i liknande banor, med skurkar som har information som spelarna vill åt. Vilket innebär att spelarna kan bli tvungna att lyssna på skurken innan de slår ihjäl honom/henne. Spelarna kan då bli tvungna att smickra skurken eller stå ut med skurkens förolämpningar osv... Efter att ha fått reda på var han gömt den smutsiga bomben eller prinsessan, vem/vilka hans kontakter inom myndigheterna är, eller vem som är hans överordnade i skurk hierarkin är osv. har spelarna möjlighet att ge igen för alla förolämpningar, vilket borde innebära att det blir ännu trevligare att ge honom på nöten.

Detta funkar ju dock inte på alla skurkar, men några kan man nog förlänga livet på.

Problemet är ju bara hur man ska få spelarna så de hamnar i situationen där skurken berättar om sina onda planer. Speciellt då om man vet att spelarna hellre dör än blir tillfångatagna. En möjlighet är ju att man låter spelarna få reda på att skurken gärna pratar lite för mycket och att de då förhoppningsvis inser att en möjlig lösning för deras problem är att sätta sig i en sådan situation där skurken har möjlighet att försäga sig om sina planer, kontakter osv...

 

[MrG]

Re: Min polare skurken

Du tar upp Bond som exempel, och det tycker jag är utmärkt: det som gör Blofeld till oöverträffad Bond-skurk är att Bond och Blofeld känner varandra.

Också en bra lösning, granska spelarnas bakgrunder och gör en skurk av någon som de har en relation till (länge sedan jag körde en sådan).

Har också kört med att skurken inte varit uppenbar, utan fått bjuda på middag och så och sedan under artiga former förmedlat sina hot (också lite Bondeskt)

 

[GrottrolletNaug]

Med risk för att låta fascistisk, men man skaffar bättre spelare. En spelupplevelse är som vi alla vet inte bara spelledarens arbete, utan hela gruppens. Här har vi ett riktigt typexempel på när spelarna ska spela tillsammans med spelledaren och inte emot honom, fast i ditt exempel så gör dom precis tvärtom. Scenen blir helt enkelt misslyckad när SL och spelarna inte kan samsas om dramaturgin. Exakt hur det problemet uppstår är en annan femma och inte riktigt vad du frågade efter, men det kan vara att man befäst en annan stämning i kampanjen hittills, vilket gör det orimligt för spelarna att låta sina karaktärer stå och lyssna.

Jag har länge funderat på ett regeltekniskt system till Exalted där det faktiskt belönar sig för spelare och Läskiga Skurkar att stå och munhuggas lite innan striden börjar, det om borde troligtvis ge något slags incitament att låta skurken tala till punkt och pricka. (För dom som är bekanta med Exalted så var min tanke var att låta både deltagarna i det pre-kombatala munhuggandet aktivera en Simple charm, vilket annars är nästintill omöjligt när man väl är involverad i striden).


Men det viktigaste är nog att ha spelare som kan "läsa spelet" och spela med spelledaren här och där för att bygga en ball historia tillsammans. Spelarna låter spelledarens SLPs göra sitt utan att förstöra och tvärtom.


/Naug, historieberättare?

 

[Krille]

Statistkoefficient

"Jag har länge funderat på ett regeltekniskt system till Exalted där det faktiskt belönar sig för spelare och Läskiga Skurkar att stå och munhuggas lite innan striden börjar, det om borde troligtvis ge något slags incitament att låta skurken tala till punkt och pricka."

Kör man med någon form av satsningssystem så skulle man kunna göra så att man får den där pölen med ploppar att satsa i två delar: dels automagiskt beroende på skurkens statistkoefficient, och dels genom munhuggning. En statist har till exempel hög statistkoefficient och ger därför tokmånga poäng till satsningshögen direkt från början, så han är det bara att ha ihjäl. En Riktig Skurk har låg statistkoefficient och ger därför knappt några poäng till satsningshögen alls. Därför måste man bygga upp satsningshögen genom att munhuggas, dinera med, förföra, tävla med eller vad man nu gör med skurkar när man inte har ihjäl dem.

 

[Rising]

Gör som spidde:

Kör spindelmannenmetoden: Bildrutorna i Spindelmannen kan vissa hur spindelmannen först duckar under ett slag som fullständigt demolerar en buss bakom honom, för att spidde sedan ska sjuta nät i skurkens ögon och liansparka honom. Tre rutor som inte kan ta mycket mer än ett par sekunder i verkligheten, skulle karaktärerna bara säga "raah!" "döö!" "här ska du få!" så skulle replikerna passa till det höga tempot och det skulle se ut som hur en del blodtörstiga spelare lirar.

Men i Spindelmannen så har karaktärerna värsta dialogerna medan de slåss, och spidde hinner dra långa skämt som i rimlighetens namn borde få honom att låta som toastaren Snow i Informer för att han ska hinna med alla ord i actionsekvenserna. Tempot i Spindelmannen lyder alltså under helt egna naturlagar; det tas bland annat för givet att ens prestationsförmåga inte sänks på något vis fastän man pratar.

Då hinner karaktärerna säga vad de behöver säga, och det är samtidigt en metod som passar utmärkt ihop med rollspelsmediet (där strid ju som oftast redan tar lång tid att spela igenom). Spelarna upplever inte pratet som dödtid, utan boffar på i godan ro samtidigt som de får ett samtal med skurken.

---

Man får etablera skurken innan striden på annat sätt, exempelvis via rykten eller möten som rollpersonerna helt enkelt inte kan vinna om de försöker sig på strid. Det har du redan fått tips på.

 

[w176]

"Slå mig" igen

Låt inte skurken stå och hålla i en skylt med texten ”Skut mig”.

Det är relativt onödigt. Lägger du upp ett läge som uppenbart uppbyggd för att slå på skurken så kommer folk försöka göra det, speciellt om man inte fått vara social med skurken innan det så är en skurkmonolog i stil med ”Nu ska jag förklara min hemliga plan och livshistoria” så är den ointressant.

Vill man ha en skurk man ska känna så ska man kunna få göra det i lägen där det mest logiska är att slå på dem, det kan vara bra rollgestaltande att flyga på skurken som våldtog din pappa innan han fått tala klart det är det logiska om karaktärens önskar livet ur han hett. Däremot pratar man i telefon med han så kan man inte flyga på han. Förhandlar man med den onda maffiabossen om något så flyger man inte på han även om han är skurk, speciellt om man blivit kroppsvisiterad av hans två livvakter. Alltså bygga upp lägen där de logiska inte är att anfalla eller avbryta allt för mycket, sedan när de redan känner skurken är det mycket mer troligt att de kan stanna upp innan en strid och tala med han dessutom. Jag skulle någon gång vilja brevväxla med skurken för övrigt.

Sedan så finns det en till aspekt jag tycker är viktig är respekten för karaktärer, och att få spelledarna att förstå att en viktigt SLP ska behandlas med samma spelmässiga respekt som någon av spelarnas karaktärer (även om det innebär att själva karaktärerna behöver respektera denna). Att om spelarna ges utrymme att tala, förhandla osv. så får den för spelkvaliténs skull även göra det till andra. Problemet att skurkarna bara has ihjäl så fort man ser dem finns knappast på lajv, i och med att då har man en inbygg respekt för karaktären redan inbyggd, i och med att det är någon som man vet lagt månaders av förberedelse på rollen och hela dess upplevelse hänger på den så ger man även skurkarna mer utrymme och chanser. Helt enkelt fair play, tuta i spelarna att de måste lämna slps samma respekt som de andra spelarnas karaktärer och som omvärlden ger spelarna. Hår de hålla herosiska brandtal får skurkarna även ta skurktal, ska de få ha vettiga chanser till socialt spel och allt inte bara ska anfalla dem så fort de syns, måste de också vara beredd att ge skurkarna utrymme för att vara sociala osv.

 

[RaskoInikov]

goda hjältar vs onda skurkar

Jag är av erfarenhet övertygad att spelarna aldrig ger sig själva möjlighet att tycka att han är übercool, ety han är a) skurk och b) måltavla för diverse attackspells/färdigheter/feats/bonusar så fort spelarna fattar att han är skurk. Det vill säga, strax efter "Möhöhö..."

Mina spelare gör det oftast. Men det kanske kan bero på att ingen av oss gillar nyanseringen som "goda hjältar - onda skurkar". Är man en god hjälte måste man ju slå ihjäl onda skurkar såfort de börjar fnittra.
Är man bara av olika åsikt är läget inte lika uppgjort.

 

[w176]

Cool och oberörd

Blä *tycker synd om Krille*
Det värsta jag vet är när folk anstränger sig för att vara så coola som möjligt, och så hårda som möjligt och därför måste vara så oberörda som möjligt inför allt. Det här med att ignorera skurktal kan också vara ett utslag av det. Folk vill helt enkelt framstå som så coola och hårda, att oavsett vad folk slänger på dem, gråtande barn, hemska chutulus, hårda skurkar eller söta pajer så beter sig karaktären alltid totalt oberört för att han är så cool. Ursh.

 

[Gordeg]

En parallell

Jodå, jag håller med dig. När jag spelar vill jag nästan alltid se fler av de där små konversationerna som inte är pang på rödbetan utan ger tillfälle för både skurkar, rollpersoner och allierade att visa mer av sina personligheter.

En besläktad situation är det klassiska mötet mellan rollpersonerna och uppdragsgivaren. Redan innan mötet har antagligen de luttrade spelarna listat ut att de...
1. Kommer att bli erbjudna ett uppdrag
2. Kommer att anta uppdraget (för annars blir det inget äventyr idag)
Så, hur hanterar man situationen?

Fel sätt:
Så fort dörren öppnas tävlar rollpersonerna om att sticka in huvudet och skrika "vad gäller saken"? Om uppdragsgivaren besvarar frågan blir nästa tävling att vara först med att myndigt klargöra att gruppen antar uppdraget. Ty den som för gruppens talan måste ju vara gruppens coola ledare... eller?

Rätt sätt: (IMHO)
Dörren öppnas. Rollpersonerna kliver in. Utbyter artighetsfraser och småpratar lite om gamla minnen. Till exempel kanske min rollperson berömmer uppdragsgivarens nya fina dörr, inte för att spelledaren beskrivit dörren, utan för att jag vet att en skurk sparkade in den gamla dörren i förra äventyret. Syrliga repliker. Sedan kommer uppdragsgivaren till saken. Rollpersonerna ställer frågor tex om risker och betalning. Sedan enas man om att anta uppdraget (nästan oavsett villkoren! För annars blir det inget äventyr idag).


Det uppstår en skrik-högst-tävling så fort det finns en enda spelare i gruppen som vill skrika högst eller åtminstone snabbast och därmed drar med sig resten. Övriga kan ju i det läget bara välja mellan att ge sig in i tävlingen eller låta snabbprataren härja fritt. Det är upp till spelledaren att ge övriga spelare möjlighet att spela.

Gordeg

 

[MrG]

Inte så ond som somliga tror

Om det är ett återkommande problem kan man ju också vända på steriotyperna... efter att spelarna rusat in och slaktat en kille för att han spelade orgel och hade svarta kläder (så uppenbar skurk), så träder nästa kille in och avslöjar sig som den onda som bara manipulerat dem att mörda den oskyldiga orgelspelaren.

Får folk att tänka efter innan de för snabbt fimpar folk, eller en annan version är att ge folk straff för att döda folk (att de skulle vara skurkar är inte orsak nog, de måste ha goda bevis också).

 

[Storuggla]

Re: Inte så ond som somliga tror

" så träder nästa kille in och avslöjar sig som den onda som bara manipulerat dem att mörda den oskyldiga orgelspelaren. "

En orgelspelare kan per definition inte vara oskyldig


Storuggla, dudududuuuuh

 

[MrG]

Re: En parallell

En besläktad situation är det klassiska mötet mellan rollpersonerna och uppdragsgivaren. Redan innan mötet har antagligen de luttrade spelarna listat ut att de...
1. Kommer att bli erbjudna ett uppdrag
2. Kommer att anta uppdraget (för annars blir det inget äventyr idag)
Så, hur hanterar man situationen?

Har nästan helt eliminerat uppdragsgivarna (finns massa av andra sätt att låta plottar falla på spelarn), men när jag kört med sådana som är så aktoritära så man inte kan säga emot, alt givit så bra vilkor så spelarna inte kunnat tacka nej (som minskade fängelsestraff, biljett ut ur helvetet, heliga uppdrag). När det varit småuppdrag, har jag oftast haft ett par så spelarna har kunnat välja (och ofta har uppdragen flätats ihop).

 

[Ram]

Jag gillar lite olika alternativ.

Populära skurkar. Av någon anledning tycker folket om skurken. Ett exempel som jag minns är smugglarkungen i den lilla handelsstaden. Han spenderade rejäla summor på att bli populär. Därtill var många i staden mer eller mindre beroende av honom då de köpte hans varor och råvaror. Ytterligare därtill såg han till att muta rätt personer rejält. Om RP fick för sig att ge sig på honom så ber dom om problem och de var smärtsamt medvetna om det.

Konfrontation på sociala tillställningar. Jag älskar när rollpersonerna vet att skurken är skurk, de har själva sett honom vara odrägligt ond men har inga bevis för det. Den fräcke kanaljen är så självsäker att han rent av bjuder in dem till en större social tillställning för att håna dem.

Mer direkt är fysiska hinder. Låt skurken stå på andra sidan en gallergrind, ett kraftfält eller en djup klyfta.

Och så får man aldrig glömma den gyllene frasen "When all else fails, use paralysis".

//Glow

 

[Gügenheim]

en lånad ide från ST:TNG är att aggresiva tankar slår tillbaka på den som tänker dem, kan vara en förbannelse på karraktärerna eller ett fält där Skurken och RP är eller en snabb besvärjelse, det borde hindra tidiga anfall, skulle fungera i världar med magi eller psykiska förmågor, i en techno värld kräver det mer kreativitet från SL.

 

[Magnum_UBBT]

Evil Overlord

Being an Evil Overlord seems to be a good career choice. It pays well, there are all sorts of perks and you can set your own hours. However every Evil Overlord I've read about in books or seen in movies invariably gets overthrown and destroyed in the end. I've noticed that no matter whether they are barbarian lords, deranged wizards, mad scientists or alien invaders, they always seem to make the same basic mistakes every single time. With that in mind, allow me to present...

The Top 100 Things I'd do if I Ever Became an Evil Overlord
(Bifogad)

/Swedish Magnum

 

[Eagle]

Do you expect me to talk?

Jag förstår problemet. Somliga upplever att det är så förnedrande att bli tillfångatagna. Då får man helt enkelt gå tillväga på ett annat sätt. Nämligen att få dem att förstå att enda vägen IN i skurkens näste är att låta sig bli tillfångatagna.

Eller att rollpersonernas stridsvilja minskar om de möter 10 stycken storbystade & kurviga amazonkvinnor eller dyl, det kan kanske sätta fart på deras hormoner och ta udden av deras stridsvilja.

Eller varför inte låta skurken helt sonika bjuda in rollpersonerna i sitt näste för att sedan hindra dem från att ge sig av. Att de blir hans "gäster" och får det finaste av allt i mat, kvinnor och underhållning - men bakom alla leenden och vänlighet så har skurken en plan för rollpersonerna och hindrar dem från att ge sig av. Kanske genom att droga dem, kanske genom att ständigt ge dem nya löften om ära, berömelse, rikedom (beroende på varje enskild rollpersons drivkraft) och boosta upp deras ego. Kanske kan han rentav spela ut rollpersonerna mot varandra?

Det finns inget värre än skurkar med ärthjärnor. Mina skurkar är smarta och även om de har begränsade resurser och inte kan spöa rollperosnerna i strid, så använder de sig av list för att jämna ut oddsen.

 

[walium]

Vill man ge skurken lite mer personlighet så finns det flera bra förslag i tråden. Till exempel att introducera hemska rykten och historier om alla illdåd som begåtts av ondingen, låta honom lämna meddelanden till rollpersonerna eller så kan rollpersonerna få se honom på avstånd när han överfaller en oskyldig by med sina horder. Ett annat förslag är att han inte börjar som skurk antingen för att han lyckas lura rollpersonerna att han är helt ofarlig eller för att han avancerar ifrån obetydlig biperson till mäktig gudfader under äventyrets gång (gärna till följd av rollpersonernas agerande så att de får dåligt samvete för att de har varit delaktiga i skurkens maktuppsving). Har man ont om tid så funkar det ofta att överdriva ordentligt, skurken sitter på en tron av skallar och hans vagn dras av tusen förslavade jungfrur, hans magiska svärd är smitt av tänderna ifrån 100 blinda präster osv, osv.

En riktig skurk har dessutom alltid ett antal kloner, dubbelgångare eller skottsäkra västar som gör att han eller hon blir svårare att ha ihjäl än vad man kan tro. Eller så är skurken i själva verket blott en marionett i händerna på en ännu större skurk.

"Ni vet hur det är: ni har världens ballaste skurk, och han ska precis håna rollpersonerna för deras veka godhet. Men tyvärr är rollpersonernas spelare vare sig särskilt goda eller tålmodiga: innan skurken ens har avslutat sitt första hånskratt så har spelare ett vrålat "Jag skjuter!", spelare två redan rullat tärning för sin Eldboll E4, spelare tre vrålar "Crom! Jag drar mitt svärd!" och spelare fyra ropar "Backstab! Backstab!""

Det låter som om dina skurkar inte är kompatibla med de karaktärer som dina spelare väljer att skapa, vilket inte nödvändigtvis är ett problem. Att stå och tajfsa med skurken och hålla långa utdragna tal om hämnd, rätvisa osv hör egentligen mer heroiska rollspel till. Spelar man ett sådant som borde spelarna också vara införstådda i att vissa saker hör hemma i sådana situationer. Jag är skeptisk till att använda regler som muta för att få rollpersonerna att engagera sig mer i äventyrets skurk. Visst ska de ha rätt till en bonus om de i finalen slåss mot sin nemesis men då har de och skurken ändå en lång, gemensam historia att falla tillbaka på.

 

[Renfield]

Det har hintats..

..att lösningen kan vara att låta spelarna SLa lite och få perspektiv på saken, och jag tror det hade fungerat bra, om det gick. Jag hade det här problemet ett bra tag, då skurk efter skurk blev dödad innan jag knappt hunnit öppna munnen, och till slut började SL-andan falna.

En annan i gruppen tog över rollen som SL lite, och när samma sak hände honom [från alla utom mig], så började han sucka och jämra sig över hur mycket vi förstört en stämningsfylld och mäktig scen.

När sedan jag gick tillbaka i rollen som huvudsaklig SL märkte jag till min förvåning att den personen faktiskt inte bara ansträngde sig för att "samberätta" i viss mån, dvs låta skurken hålla sitt "tal", han försökte till och med uppmana dom andra spelarna att göra samma sak, både med in-live-metoder och IRL..

Så, om man kan få dom till det, så tror jag att alla bör SLa lite..

..men kan man förmå alla sina spelare att SLa?

 

[Olle Linge]

Ni vet hur det är: ni har världens ballaste skurk, och han ska precis håna rollpersonerna för deras veka godhet. Men tyvärr är rollpersonernas spelare vare sig särskilt goda eller tålmodiga: innan skurken ens har avslutat sitt första hånskratt så har spelare ett vrålat "Jag skjuter!", spelare två redan rullat tärning för sin Eldboll E4, spelare tre vrålar "Crom! Jag drar mitt svärd!" och spelare fyra ropar "Backstab! Backstab!"

Så cool hann den skurken bli.

Nu har jag inte läst alla inlägg i tråden, så jag riskerar att säga något som redan sagts. Hemskt ledsen om så är fallet. Det tycks mig som om du har alldeles för mesiga skurkar. Om du låter dem lyckas varje gång de gör sådär så är det klart att de fortsätter.

En lösning skulle kunna vara att ibland göra skurkar som är på tok för farliga att strida öppet mot. Hinta att så är fallet och ifall de fortsätter gör du köttfärs av dem. Nästa gång kanske de lyssnar på vad han har att säga också. De öppna mötena blir då inte bara strid, eftersom RP vet att det är för farligt att göra något just för tillfället.

Sedan tror jag faktiskt att ditt största problem (det kanske inte är ett problem, men i den här tråden är det det) är att du har så tydliga skurkar. Det är rätt riskabelt att hugga ihjäl någon om man inte är säker på att det är just han som är skurken. Genom att göra skurken mindre uppenbar kan man låta spelarna bekanta sig med honom och fatta hur ball han är. Därefter släpper han bomben och berättar att det var han som åt den sista biten av den sparade tårtan.

 

[Krille]

Till att börja med så kanske jag ska säga att jag inte har det här problemet just nu, eftersom jag just nu inte spelleder. Däremot upplever jag det som ett rätt potentiellt problem, och med tanke på att jag skriver en skurkmodul till Andra Imperiet så fiskar jag efter erfarenheter kring problemet. Jag har också upplevt problemet genom historien, och med tanke på vad andra har berättat så upplever de samma sak.

"En lösning skulle kunna vara att ibland göra skurkar som är på tok för farliga att strida öppet mot."

Den lösningen slår lätt bakut. Det leder lätt till att rollpersonerna helt enkelt atombombar slottet som skurken är i istället för att möta honom i strid. Det är ju totalt o-coolt dessutom: det är ju klart mycket ballare att möta skurken mano a mano och munhuggas med honom innan man viftar med klingorna och förvandlar skurken till shishkebab, än att förvandla skurken och allt annat inom en radie på 300 meter till aska. Tokfarliga skurkar leder lätt till trehundrametersradieglaskratrar, eftersom spelarna inte vågar möta honom på annat sätt.

"Sedan tror jag faktiskt att ditt största problem (det kanske inte är ett problem, men i den här tråden är det det) är att du har så tydliga skurkar. Det är rätt riskabelt att hugga ihjäl någon om man inte är säker på att det är just han som är skurken."

Mmmm... men återigen har vi coolhetsfaktorn: det är alltid coolare att munhuggas med en skurk, än att munhuggas med en kanske-skurk. Det är coolare att munhuggas med en skurk i slutfajten än att munhuggas med en skurk eller kanskeskurk i ett slumpmöte på tunnelbanan.

Så vad jag är ute efter är väl en lösning där man kan ha uppenbara skurkar och där det ändå är attraktivt att käfta med dem innan man ger sig in på själva skivandet.