Nekromanti Hur hinna gestalta skurkar?

[Zire]

En lösning som jag kom på nu, är att använda SLs upphöjda gudsposition till att ignorera spelarna. De får vråla hur mycket de vill, SL fortsätter snacka som SLPn och inte förrän talet är slut reagerar SL på vad spelarna vill göra.

Spelarna borde inse ganska snabbt att de får ge sig till tåls, SL vill ge en upplevelse genom denna SLPs tal och såvida de inte känner sig snuvade på sitt initiativ sedan så borde de inte ha några invändningar.

- Zire

 

[ripperdoc]

Något jag ibland har klurat på är hur man ska få äkta hjältar och skurkar i rollspel. I fiktionen handlar det väldigt ofta om att hedra sitt namn, om att skaffa sig ära och att bli omskriven i historien. När man dör ska man ha så mycket plus som möjligt på ärokontot (medan det motsatta gäller för skurkar). Om man omsätter detta till något hjältepoängsliknande, och kombinerar det med regler för hur käftandet kan påverka det. Om man lyckas lägga en dräpande oneliner innan man dött får man pluspoäng, eller liknande... bara en idé.

/RD

 

[Rising]

Om man lyckas lägga en dräpande oneliner innan man dött får man pluspoäng, eller liknande

Problemet med sådana regler är att de gör spelarna till utställningspudlar istället för hjältar. Jag tycker då inte att en Robin Hood-liknande hjälte ska känna en press på sig att lyckas imponera på någon med sina repliker, utan han är en hjälte - därför säger han balla repliker.

Då är det bättre tycker jag att göra käftandet till en belöning för spelaren när hon utför prestationer. Liksom, är man en fäktmästare så får man möjligheten att vara rapp även med tungan när man fäktas.

Exempelvis genom min gamla regeldevis: "Vill man göra en hjältemanöver så agerar motståndarna först": Typ, Hjälten säger att han vill prova på ett hjältehugg. Antingen tvingar han motståndaren att öppna med en valfri replik, eller så säger han något själv som motståndaren får svara på: "Lova mig pengar!" "Ja!" Lova mig vad jag än vill ha!" "Ja!" och sedan hugger motståndaren först. Om hjälten undviker så får han möjligheten att hugga tillbaka, då med avsevärt ökad effekt. Lyckas man så får man, utöver denna effekt, också erbjudandet om att avsluta sin fiende med en rapp replik: "Jag vill ha min fader igen, din son av en löpsk tik!"

Eller ("Hö hö! har du fortfarande blöjor?" "Hurså, behöver du låna en?") - beroende på setting, förstås.

 

[Krille]

"En lösning som jag kom på nu, är att använda SLs upphöjda gudsposition till att ignorera spelarna. De får vråla hur mycket de vill, SL fortsätter snacka som SLPn och inte förrän talet är slut reagerar SL på vad spelarna vill göra."

Fast det var ju det där förfallet till friform och stårytelling som jag inte ville ha.

 

[liftarn]

Re: En parallell

Fel sätt 2:
"Jag har ett uppdrag åt er. Om ni inta tar det kommer ondskan att ta över världen."
"Skiter väl jag i. Får jag några pengar?"

 

[Gordeg]

Re: En parallell

Fel sätt 2:
"Jag har ett uppdrag åt er. Om ni inta tar det kommer ondskan att ta över världen."
"Skiter väl jag i. Får jag några pengar?"

Ja, girighet kan störa spelet ordentligt. Samtidigt ska nog spelledaren akta sig för att lita på rollpersonernas pliktkänsla som drivkraft alltför ofta. I situationen du beskriver skulle de flesta av mina rollpersoner ta uppdraget men samtidigt förvänta sig någon form av motprestation från uppdragsgivaren, tex att man får tillgång till den utrustning/motsvarande som man behöver... Om spelledaren förväntar sig att gruppen ska ta sig an jobbet att rädda världen (igen) med endast äran över att ha blivit utvald som belöning, ja, då åker man på girighetsproblemet efter ett tag.

Men det var egentligen inte den typen av inställning jag vände mig emot utan snarare problemet med att spelare ofta har för bråttom i sociala situationer. Det blir roligare om man spelar ut hela mötet med SLPn istället för att rusa pang på rödbetan. Tycker jag i alla fall. Och det blir inte lättare av att alla inte håller med om att det är ett problem. "Min rollperson är ju ganska rakt på sak ju...".

Gordeg