Rising
Vila i frid
Jag förbereder just nu ett äventyr som jag tänkt förlägga i Stalingrad. Det jag särskilt intresseras av är:
- De ryska krypskyttarna, och särskilt de många (och framgångsrika) kvinnliga sådana.
- Att civilister inte tilläts lämna staden, ett beräknat drag från Stalins sida att öka moralen hos stadens milisgrupper
- Det hänsynslösa i "inte ett steg tillbaka"-agendan, och det (kanske nödvändiga?) vansinnet i att slakta ens egna landsmän när de retirerade.
- Det täta kriget, ryssarnas val att "krama" tysken genom att hålla fronterna så tätt inpå varandra som möjligt, så att inte tyskarna (som var överlägsna i artilleri och flyg) kunde bombardera ryssarna utan risk för att träffa sina egna män.
Å såna grejer. När jag läser om hur tyskarna skämtade "man intar köket, men slåss fortfarande om vardagsrummet" så förstår man hur tätt och hårt man slogs om varenda trappuppgång, varenda källare och varenda gatukorsning.
Men det här får också en del frågetecken att bubbla i mitt huvud. Om det nu var så tätt och så intensiva strider mellan infanterister från båda sidor, hur kunde då prickskyttar manövrera sig fram till goda utsiktsplatser? I filmen Enemy at the Gates så vandrar krypskyttarna fram längs vidsträckta områden som till större delen är folktomma. Hur kan detta komma sig? Betyder det att det finns stora luckor i fiendens linjer, eller manövrerar de till större delen bakom sin egen front? Hur kan någon komma åt att skjuta en officer på den andra sidan när infanteristerna måste kämpa om varje litet "kök och vardagsrum"?
Hur enkelt uppstår det "luckor" på ens egen sida? Jag menar, avancerar tyskarna förbi ett varuhus, hur vet man att inga ryssar väntar inne i varuhuset? Jag tar för givet att man (när tid ges) går in och försöker säkra alla områden, men hur stor framgång räknar man med under sådana omständigheter? Känner man sig helt säker eller händer det titt som tätt att man missar överlevande eller kanske till och med civila?
Just det här med att ryska miliser försvarade sig i källare, det tycker jag låter som att det fanns spridda grupper som inte direkt var sammansvuret organiserade, utan att de just slogs för att försvara platsen de stod på, utan möjligheter att fly.
Det finns en annan scen som förvirrar mig i Enemy at the Gates: Det lever några civila som Vassili besöker; en mor, en dotter och en liten pojke. Dessa tycks nästan leva på tyskarnas sida; när det knackar på dörren så gör sig Vassili beredd att gömma sig, och den lille pojken putsar de tyska soldaternas skor. Kunde det vara så? Hur långt ifrån de faktiska slagen lever dessa människor i så fall? Jag har svårt att fatta hur det kan finnas tillräckligt med lugn och ro för civila att leva och arbeta på en plats (såsom vissa fabriker var igång och rullade ut reparerade tanks mitt under det pågående kriget) om inte denna plats ligger långt bakom den egna sidans front.
Vad är det jag missförstår?
Om man blir avskurna; säg, en grupp på fyra-fem personer (oj, som av en händelse; lika stor som en typisk äventyrargrupp!), omgiven av fiender; hur reagerar man då? Är det någorlunda trovärdigt att man börjar göra rollspelsmässiga saker och krigar sitt eget lilla krig inom det stora kriget, åtminstone tills man hittar en möjlighet att ta sig tillbaka till den egna sidan?
- De ryska krypskyttarna, och särskilt de många (och framgångsrika) kvinnliga sådana.
- Att civilister inte tilläts lämna staden, ett beräknat drag från Stalins sida att öka moralen hos stadens milisgrupper
- Det hänsynslösa i "inte ett steg tillbaka"-agendan, och det (kanske nödvändiga?) vansinnet i att slakta ens egna landsmän när de retirerade.
- Det täta kriget, ryssarnas val att "krama" tysken genom att hålla fronterna så tätt inpå varandra som möjligt, så att inte tyskarna (som var överlägsna i artilleri och flyg) kunde bombardera ryssarna utan risk för att träffa sina egna män.
Å såna grejer. När jag läser om hur tyskarna skämtade "man intar köket, men slåss fortfarande om vardagsrummet" så förstår man hur tätt och hårt man slogs om varenda trappuppgång, varenda källare och varenda gatukorsning.
Men det här får också en del frågetecken att bubbla i mitt huvud. Om det nu var så tätt och så intensiva strider mellan infanterister från båda sidor, hur kunde då prickskyttar manövrera sig fram till goda utsiktsplatser? I filmen Enemy at the Gates så vandrar krypskyttarna fram längs vidsträckta områden som till större delen är folktomma. Hur kan detta komma sig? Betyder det att det finns stora luckor i fiendens linjer, eller manövrerar de till större delen bakom sin egen front? Hur kan någon komma åt att skjuta en officer på den andra sidan när infanteristerna måste kämpa om varje litet "kök och vardagsrum"?
Hur enkelt uppstår det "luckor" på ens egen sida? Jag menar, avancerar tyskarna förbi ett varuhus, hur vet man att inga ryssar väntar inne i varuhuset? Jag tar för givet att man (när tid ges) går in och försöker säkra alla områden, men hur stor framgång räknar man med under sådana omständigheter? Känner man sig helt säker eller händer det titt som tätt att man missar överlevande eller kanske till och med civila?
Just det här med att ryska miliser försvarade sig i källare, det tycker jag låter som att det fanns spridda grupper som inte direkt var sammansvuret organiserade, utan att de just slogs för att försvara platsen de stod på, utan möjligheter att fly.
Det finns en annan scen som förvirrar mig i Enemy at the Gates: Det lever några civila som Vassili besöker; en mor, en dotter och en liten pojke. Dessa tycks nästan leva på tyskarnas sida; när det knackar på dörren så gör sig Vassili beredd att gömma sig, och den lille pojken putsar de tyska soldaternas skor. Kunde det vara så? Hur långt ifrån de faktiska slagen lever dessa människor i så fall? Jag har svårt att fatta hur det kan finnas tillräckligt med lugn och ro för civila att leva och arbeta på en plats (såsom vissa fabriker var igång och rullade ut reparerade tanks mitt under det pågående kriget) om inte denna plats ligger långt bakom den egna sidans front.
Vad är det jag missförstår?
Om man blir avskurna; säg, en grupp på fyra-fem personer (oj, som av en händelse; lika stor som en typisk äventyrargrupp!), omgiven av fiender; hur reagerar man då? Är det någorlunda trovärdigt att man börjar göra rollspelsmässiga saker och krigar sitt eget lilla krig inom det stora kriget, åtminstone tills man hittar en möjlighet att ta sig tillbaka till den egna sidan?