Nekromanti Hur länge kör ni med samma rollpersoner.

[MasterPo]

När vi spelade rollspel under högstadiet så hade vi vår tyska tyskalärare som SL (han var förövrigt runt 50 bast). Mycket intelligent och allmänbildad, och särskilt iförhållande till små snorungar som vi var. Det hela blev ju till att vi fick komma ur vårt hack'n'slah stadie och börja tänka lite. Å när vi sedan hade haft samma rollpersoner i ungefär ett år eller så, ja då var vi ju alla livrädda varjegång det skulle bli fajt. Säkert ännu räddare än vad rollpersonerna själv var när de mötte monster. Ja vi ville ju helt enkelt inte dö, så som vi hade kämpat med våra RP:s.. Det hela slutade med att vi körde med samma RP:s under tre år. Å detta utan att vi blev övermäktiga. Visserligen fick vi ju ganska höga fv i vissa färdigheter. T.ex hade ju min tjuv 24 i dolk, och säkert 26 i värdesätta juveler och ädelstenar. Men vi ju inte på några sätta speciellt oövervinnerliga.

Vad jag undrade nu är, hur ofta byter ni rollpersoner. Är ni SL som slår ihjäl era RP:s. Eller är ni spelare som tröttnar på den där munken som alltid åker på stryk vid varje fajt. Eller köpmanna ankan som alltid gör dåliga bussiness..

Själv tycker jag att det är riktigt kul att köra med samma rp.. Hoppas att min nya spelare tycker det med. Fast springer dom mot 50 orcher å tror att dom ska vinna striden, ja då får dom ju skylla sig själva. Men ger dom sig, eller gömmer sig, ja då kan dom ju få komma undan med livet i behåll, men det magiska svärdet kanske försinner..


//Master Po

 

[Svarte Faraonen]

Jag håller fast vid mina rollpersoner, bara för nöjet att se dem utvecklas (inte nödvändigtvis få fler färdigheter, bland de främsta saker jag åstakommit var då min mentalt muterade rått förhandlade till sig ett exportavtal om skotskt öl). Nackdelen är bara att jag kommer på nya hela tiden, och att jag alltså blir frestad att pensionera någon bara för att få spela med den nya roliga rollpersonen.

 

[Johan K]

To the bitter end !

Jag är ju den som gillar att köra en karaktär LÄNGE !!! Eftersom då utvecklas den allteftresom, får nya inlevelser, nya siodospår, en personlighet osv..
Edit: komm försetern på lite mer, när en karaktär är såpass bra. Så blir den antagligen hjäteförklarad & går in i historen. Kan plockas fram för speciella tillfällen...

 

[Tarill]

Brukar lägga ned karaktärer som uppnåt vissa kriterier (varierar mellan spelen). Men nu vill den andra SL:n i gruppen spela en "kampanj" där han lyfter upp allting ett par nivåer och spelarna ska kämpa upp sig till först halvgudar och sedan försöka uppnå gudomlighet. Bara för att vi inte gjort något sådant tidigare och han vill testa att leda något sådant.


Förra karaktären jag la ned slutade sitt liv mitt ute i vildmarken någonstanns när jag valde att vandra rakt mot en viss punkt jag kände till utan att bry mig om faror. I och för sig var det en hyfsat livstrött alv också, så det var inte ens emot hans personlighet.

 

[Ymir]

Re: I all evighet

Ju längre desto bättre. Ju längre desto mer inlevelse. Regelrätta evighetssåpor i fantasymiljö ska det vara.

- Ymir, går och kramar Tienne en stund

 

[Ackerfors]

Tills de dör... ^^ [nt]

[color:\\"black\\"] [/color]

 

[kalcidis]

1998 skapades, Asimund, ankmännens messias och politiske ledare. Den enda karaktären jag haft som klarat sig längre än 8 spelmöten (han lever fortfarande).

Han kommer aldrig dö. Jag slår min SL isf.

 

[Björn_UBBT]

I ungefär fem minuter....

Nej, kanske inte så kort tid. Men det är inte speciellt långt tid som jag spelar varje RP. Mest för att jag sällan få chansen till det, eftersom jag mest (eller nästan bara) spelledar. Så det blir nästan en ny RP för varje nytt spelltillfälle. Det enda rollspelet jag har haft en RP till någon längre tid till är till Chock och det är bara för det var det enda rollspelet som någon av mina kompisar var intresserade att vara spelledare till. Så jag har aldrig riktigt upplevt känslan att få spela med samma RP i flera år

 

[Johan Granberg]

Jag är oftast spelledare i vår grupp. De få gånger jag spelar har jag en tendens att vilja spela karaktärer som råkar ut för rätt tragiska livsöden och kan ofta tycka att det är en speciellt känsla att gestalta en karaktär som går en för tidig död till mötes. I alla fall då andra spelare har tillräckligt med inlevelse för att faktiskt sörja hans död på ett realistiskt sätt, dvs inte lootar hans lik, begraver honom, ber en bön och drar därifrån

Hursomhelst är det inte det jag ska skriva inlägg om eftersom jag har spelat typ tre gånger de senaste två åren eller något liknande. Men min filosofi när jag spelleder är lite densamma, dvs att jag tycker om tragiska slut. Och då jag också är väldigt mycket för variation i spelandet genom kortare äventyr så man får prova på många olika saker blir det lätt så att spelarna inte får behålla sina karaktärer speciellt länge. Jag inser dock att spelarna får mer känsla för sina karaktärer i längre spel (så länge det inte är tråkiga karaktärer, då tröttnar de ju på dem istället). Så kanske borde jag låta dem spela lite mer kampanjer, och då inte låta dem dö som flugor. I tidigare kampanjer har dödlighetsfaktorn förmodligen varit extremt hög jämfört med hur många andra spelar och sådant kan ha tagit udden av spelglädjen lite grann, tror jag.
Som sammanfattning kan jag alltså säga att i vår spelgrupp är karaktärerna inte speciellt ofta långlivade.

 

[Krille]

Tills kampanjen är slut

Jag spelar normalt tills kampanjen tar slut, eller tills rollpersonen dör, vilket som kommer först. Dör rollpersonen innan kampanjen är slut så gör jag en ny.

Det ska också tilläggas att jag huvudsakligen kör avslutade kampanjer, som varar mellan ett par månadet till ett par år, med ett halvår till ett helt år som någon slags medel. Jag är inte förtjust i evighetskampanjer, eftersom jag förr eller senare tappar lusten till rollpersonen alternativt rollpersonen blir så apstursk att jag inte längre kan identifiera mig med den.

 

[DanielSchenström]

Antingen tills kampanjen är slut, tills den dör eller skadas bortom spelbart skick eller när man inte längre har kul med den.

Kortaste livslängden för en RP när jag spellett är kanske 15 minuter och längsta 15 år.

 

[Tarill]

Hmmm...15 min, låter lite som när en rp i en av mina gamla grupper fick för sig att starta upplopp det första han gjorde och blev dödad av en grupp vakter från kungens slott.

 

[Balderk]

Nej det är de värkligen inte! [lite internt]

Långlivade alltså.

Nu måste jag bara lätta lite på skulden från dina axlar över våra rp:s död.

I tidigare kampanjer har dödlighetsfaktorn förmodligen varit extremt hög jämfört med hur många andra spelar och sådant kan ha tagit udden av spelglädjen lite grann, tror jag.

Ja det tar bort spelglädjen, speciellt för mig som är en av de som dör mest! Men det är ju i alla fall i hälften av gångerna vi dör inte ditt fel, eftersom vi dödar varandra hejvilt!

Jag inser dock att spelarna får mer känsla för sina karaktärer i längre spel (så länge det inte är tråkiga karaktärer, då tröttnar de ju på dem istället).

Ja det får man, och det vore kul om vi fick behålla dem lite längre, till exempel genom att köra mindre dödliga kampanjer... Men när man tröttnar på en karaktär är det ju lätt att bli av med honom... Om inte annat kan man ju komponera ihop ett tragiskt slut på ett ovanligt tråkigt liv... ett tråkigt slut skulle väl funka det med

ch då jag också är väldigt mycket för variation i spelandet genom kortare äventyr så man får prova på många olika saker blir det lätt så att spelarna inte får behålla sina karaktärer speciellt länge.

detta skulle vi ju kunna lösa genom att behålla samma rollpersoner i sammma spel. Alltså att vi spelar ett kort äventyr i vampire... Slutar med det och spelar kult i stället för att sedan fortsätta med vampire med samma rollpersoner igen. Vi kan alltså sluta med att skapa nya rollpersoner vi börjar spela ett annat spel, om det inte är helt nytt eller om vi inte har några levande rollpersoner i spelet i fråga förståss.

/Jonas, som först inte tänkte svara på det här...

 

[Feuflux]

Nackdelen är bara att jag kommer på nya hela tiden, och att jag alltså blir frestad att pensionera någon bara för att få spela med den nya roliga rollpersonen.

Det där låter bekant. Fast det stämmer inte så bra på mig längre... men det har stämt väldigt bra. Går man tillräckligt långt bak i tiden var det nästan roligare att skapa karaktärerna än att spela med dem.

Nu för tiden är det något liknande som många andra skrivit. Jag har dom tills de dör (händer rätt sällan faktiskt) eller tills kampanjen är slut eller något annat passande ställe att pensionera karaktären på.

 

[Balderk]

15 minuter?

Det är ju låååångt! Eller kankse inte... Min kortaste är nog mindre än så... kankse fem. Det var när jag spelade en dvärg i D&D3e eftersom min förra dvärg hade fummlat ihjäl sig själv. Jag kom in med min nya dvärg, hamnade direkt i strid och fummlade ihjäl mig själv igen!

/Herr Balderk, har ibland maximal otur

 

[kalcidis]

Re: 15 minuter?

mitt måste vara 2 minuter. Seriöst alltså. I viking förra veckan. Min karaktär dödas av en fumlande kompis jag kommer in med en ny karaktär till samma strid. Får en dödlig swing rakt i huvudet första slaget av fienden och jag sitter vid bordet bredvid och gör en ny gubbe än en gång.

 

[Johan Granberg]

Re: Nej det är de värkligen inte! [lite internt]

Ja, förmodligen femtio procent (eller mer) av alla dödsfall i våra fantasykampanjer har ju varit direkta eller indirekta resultat av intriger inom gruppen (du har ju råkat ut för en del dråpliga fummel också ). När vi väl spelar långa kampanjer så har jag alltid varit en sådan som föredrar smutsrealism alternativt överdriven dödlighet, därför har det kanske ibland gått lite väl långt. Och vad man borde ändra på i så fall är väl främst dödligheten hos olika fummel, eftersom den sortens karaktärsdöd ändå är väldigt dråplig och inte alls särskilt stämningsfull. Å andra sidan tycker inte att man ska göra strid mindre dödligt på något vis, då den sortens hjälterollspel inte alls faller mig i smaken. Vill man hålla sig vid liv längre får man helt enkelt spela på ett mer realistiskt sätt, dvs hålla sig undan strid så mycket osm möjligt om man inte vet att man klarar av det, och inte bete sig korkat i konflikterna inom spelgruppen (största delen av alla dödsfall som orsakats av andra spelare har ju berott på att man betett sig överdrivet envist och dumdristigt i dessa).

För övrigt är ju jag den sortens spelledare som tycker om att skapa en berättelse med bestämda början och slut. Dvs att man skapar karaktärer, skapar en historia med dem, och sedan låter den ligga för att skapa nya huvudrollsinnehavare till nästa berättelse. Detta har väl mycket att göra med att jag tycker bäst om ordentliga slut som knyter ihop alla lösa trådar och på något sätt verkligen markerar att nu är det finito, om du förstår vad jag menar.

 

[Svarte Faraonen]

Re: Nej det är de värkligen inte! [lite internt]

"Detta har väl mycket att göra med att jag tycker bäst om ordentliga slut som knyter ihop alla lösa trådar och på något sätt verkligen markerar att nu är det finito, om du förstår vad jag menar."

Uff. Om jag skulle göra så skulle jag ju få göra slut som varade längre än resten av äventyret . Jag föredrar att de lösa trådarna kan ligga kvar någonstans för att senare gå tillbaka till dem när spelarna minst anar det ("Ånej, det är Morgan, den vanställde krabbfiskaren! Han är tillbaka för att hämnas!")

 

[Johan Granberg]

Krabbfiske 4 life.

Jag återanvänder också gärna spelledarpersoner, men då låter jag nya karaktärer uppleva dem istället. Spelarna känner ju fortfarande igen den vanställde krabbfiskaren, men får nu återuppleva glädjen i att lära känna honom
Jag syftade snarare på alla lösa trådar i karaktärernas absoluta närhet, så att säga. T ex genom att ta kål på de arma satarna för att göra slutet riktigt dramatiskt, eller göra dem galna, låta dem pensionera sig och flytta ut på landet, vad som helst!

 

[DanielSchenström]

Re: 15 minuter?

Jag ska berätta era skräckexempel för mina spelare så jag framstår som en snäll och blödig spelledare.

Jag ogillar själv fummelsystem av detta slag och gillar AD&D och dess likar av samma anledning då man har en större koll över sitt liv (ja, efter några grader iaf.)