Zorbeltuss
Hero
- Joined
- 7 Nov 2012
- Messages
- 1,105
Mjo, problemet är att om man vill otvetydigt antyda seriemord så blir titeln alderles för corny bara.
/Luna Lovegood
/Luna Lovegood
Nekromanti Hur långt får man gå?
- Thread starter Zorbeltuss
- Start date
Som gammal WFRP-spelledare har jag vid en handfull tillfällen genom åren kört så kallade "Chaos Campaigns", där spelarna helt enkelt får skapa och spela karaktärer som är knutna till Chaos på ett eller annat sätt.anth said:Det är därför jag inte vill att spelarna skapar onda rollpersoner.
Om rollpersonerna beter sig så när de inte är onda, tänk vad som skulle hända om spelarna faktiskt spelade onda rollpersoner.
Det blir ju förstås olika resultat beroende på vilka Chaos-gudar (om några) som är inblandade. Khorne tenderar att ta det till civilisationens utkanter, raider, blodiga slag, överfall, etc. Medan Tzeentch handlar mer om samhällsinfiltration och "Change You can Believe In" som i själva verket syftar till att störta samhället.
Chaos Campaigns har ett par saker gemensamt, dock:
a) De blir väldigt korta. Det är kul att spela de onda, men tröttsamt en längre tid. Vem VILL egentligen vara skurkarna? Ett perspektivskifte är kul, men det är i slutänden endast det: ett perspektivskifte.
b) Spelarna bryr sig inte lika mycket om sina onda karaktärer som sina vanliga hjältar.
c) Det finns, trots allt, gränser för vad spelarna tar sig till, fastän deras karaktärer i spelvärlden egentligen inte har dessa gränser. Spelaren HAR gränser, och min upplevelse är att många människors moraliska gränser är absoluta, till och med när det handlar om fiktiva berättelser.
Sedan är det nog bra om spelarna och GM känner varandra mycket väl, som min grupp gör. Jag VET var jag har mina spelare och de vet var de har mig. Om jag skulle få en ny spelare som jag inte känner som började mumla om lustmord eller andra vämjeliga saker skulle jag nog bli en smula avvaktande... för att inte säga skiträdd. Och han skulle inte få spela en andra gång.
Läste en WoD-blogg från en spelgrupp i NY som hade fått en ny spelare till sin Vampire-kampanj, och det visade sig att killen var totalt mental, så de uteslöt honom efter ett par ruggiga spelkvällar.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Och ungefär där hade jag lämnat rummet och aldrig spelat med den spelledaren igen.RasmusL said:
Jag har inga problem med koncepetet seriemördare eller till och med massmördare. Jag HAR däremot ett problem med att behöva leva mig in i det på det sättet.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Yupp.krank said:
Lupus Maximus
Tekniker
Som flera andra i den här tråden så är jag helt inne på linjen "det som passar spelgruppen."
Begreppet slöjor har nämnts, och sätt att klippa en scen.
Kommunikation innan är viktigt. Men det kommer aldrig att bli 100% rätt. Så möjlighet att stoppa, och för den delen bromsa, är bra att ha. Men för den delen också möjlighet att markera att "det här är inte lika jobbigt som jag trodde det skulle vara, så för min del kan vi gå längre."
Inom kinky-svären finns det de som kör "trafikljus" istället för stopp/säkerhetsord. Rött är stopp/avbryt. Men gult är "sakta in/ta det lugnare/jag behöver återhämta mig". Grönt är för att markera att det är ok att köra på igen, eller för den delen öka.
Det går förvisso lika bra att köra klarspråk också. Men är någon form av immersion man är ute efter blir det antagligen mer störande än att t.ex. hålla upp en gul lapp. Är det mer distanserat och mer "gladvåld" så kan man nog ta det eftersom.
Begreppet slöjor har nämnts, och sätt att klippa en scen.
Kommunikation innan är viktigt. Men det kommer aldrig att bli 100% rätt. Så möjlighet att stoppa, och för den delen bromsa, är bra att ha. Men för den delen också möjlighet att markera att "det här är inte lika jobbigt som jag trodde det skulle vara, så för min del kan vi gå längre."
Inom kinky-svären finns det de som kör "trafikljus" istället för stopp/säkerhetsord. Rött är stopp/avbryt. Men gult är "sakta in/ta det lugnare/jag behöver återhämta mig". Grönt är för att markera att det är ok att köra på igen, eller för den delen öka.
Det går förvisso lika bra att köra klarspråk också. Men är någon form av immersion man är ute efter blir det antagligen mer störande än att t.ex. hålla upp en gul lapp. Är det mer distanserat och mer "gladvåld" så kan man nog ta det eftersom.
Lupus Maximus
Tekniker
Håller med i stort.krank said:
Men det är lätt att misstolka varandra och därmed ha en felaktig uppfattning om var gränser faktiskt går, samt att den kan skilja sig med dagsformen. Så god marginal eller sätt att hantera avsaknaden av marginaler.
Lupus Maximus
Tekniker
Visst är det flexiblare. Men även mer störande än att använda en "flagga", och ibland är en "flagga" tillräckligt.Troberg said:
En annan variant på att hantera off-game/OOC vid bordet är att vika ett papper till ett triangulär namnskyllt. Därmed kunde de enkelt visa om det var karaktären eller de själva som pratade. Den gruppen hade engelska som modersmål, och jag misstänker att det var det enda språket de hade gemensamt.
...och din variant gör mig mäkta illa till mods. Jag vill inte ens tänkta kring det.Rymdhamster said:
Över lag har jag börjat glida bort från att etablera hårda gränser och slöjor innan spel, i mina ögon exponerar det den som måste lägga fram en slöja/gräns på ett sätt som jag inte gillar. Hellre då X-card, men det är heller inte riktigt bra av samma anledning. Jag tror att man genom att känna av och känna igen olika spelkultur och sammanhang samt vanlig jävla empati kommer extremt långt. Visst kan krockar ske de första gångerna man spelar och då kan X-card vara en bra metod men oftast brukar dylikt lösa sig självt då alla är lite försiktigare kring nya bekantskaper.
"Men det finns ju en massa människor som är helt socialt inkapabla och som saknar empati! Är inte slöjor/gränser ett bra försvar mot dessa?" Nej, att etablera en slöja i en sådan individs närhet är att be om problem på andra plan. En bättre idé är att inte spela med dem (oftast är det ganska tydligt vilka som inte "fattar" andra människor) samt att prompt resa sig från bordet och gå därifrån om man råkar ut för en som smugit sig in under radarn.
Att lägga fram sina svagheter kan vara lika exponerande som att bli utsatt för dem i spel. Jag börjar mer och mer tro att det endast är nödvändigt att föra diskussionen i one-shot-grupper som av någon outgrundlig anledning ger sig på ett riktigt mörkt spel (jag har gjort det med OKULT och där fick vi dra en gräns i spel och efteråt talade vi om att det kanske inte var en bra idé att ha spelat när vi inte kände varandra till fullo) samt i dysfunktionella konstellationer. Att prata om vad man vill uppleva snarare än vad man inte vill uppleva och sedan se till att hålla sig till detta tror jag är en bättre lösning i en funktionell grupp.Lupus Maximus said:
Ymir
Blivande Stockholmshipster
Jeepform-spelet Våldtagen/Gang Rape bygger helt på denna teknik som ett tverktyg för att komma under huden på spelarna. Mejla Jeepform så skickar de ett ex.
Typ ja. I alla fall om jag inte blivit ordentligt briefad innan om hur spelet skulle vara. Det där inte min kopp te. Men consenting adults får väl göra vad de vill på sin fritid, i sina egna hem. Typ. Även om det är motbjudande för en större allmänhet.Rymdhamster said:
Ymir
Blivande Stockholmshipster
jag tycker mer som RasmusL, tekniken han beskriver låter en använda rollspelsmediets unika styrkor för att låta saker sjunka under huden på en, och det kan ge värdefulla insikter och problematiserande perspektiv som motiverar gestaltandet av seriemördare i denna kontext. Däremot kan jag inte spontant se någon annan legitim anledning med seriemördare och dylikt som rollpersoner (men ni som tycker tvärtom får gärna utveckla den biten, vad menar ni vore bättre sätt att förhålla sig till det hela på?).
Rymdhamster said:
Kan vi slippa dömanden i tråden och fokusera på att hjälpa trådstartaren?Arfert said:Typ ja. I alla fall om jag inte blivit ordentligt briefad innan om hur spelet skulle vara. Det där inte min kopp te. Men consenting adults får väl göra vad de vill på sin fritid, i sina egna hem. Typ. Även om det är motbjudande för en större allmänhet.
Rymdhamster
ɹǝʇsɯɐɥpɯʎɹ
Ett bättre sätt, enligt mig, vore som jag sa ovan att gå åt andra hållet. Mindre inlevelse, mindre fokus på hur man begår dåden utan snarare på att man begår dem.Ymir said:
Men jag har å andra sidan ingen som helst önskan att använda rollspel för att "komma under huden" på vare sig mig själv eller någon annan. Problematiserande perspektiv är inget jag är det minsta intresserad av när det kommer till rollspel.
Det enda jag är ute efter från rollspel är underhållning, och ur det perspektivet ser jag "tema: seriemördare" som precis lika legitimt som vilket annat tema som helst. Precis som jag inte tycker att "Dexter" är mindre legitim än någon annan TV-serie eller att Gloom är mindre legitimt än något annat kortspel. För att inte tala om det där kortspelet där man faktiskt spelar seriemördare.
Nu tillhör jag väl inte direkt tvärtom-sidan, även om jag väl inte upplever att den typ av spel som du och RasmusL beskriver ger mig det som jag vill ha ut av min hobby.Ymir said:
Jag skulle säga för historien det ger möjlighet att berätta. Finns gott om filmer om seriemördare. Även sådana där de utmålas som protagonister. Jag skulle nog kunna finna nöje i att spela en sådan historia utan att lägga fokus på immersionism och problematiserande av massmörderi. Berätta en bra story med samma distans till karaktärerna som man har på film. Fast problematiserandet skulle nog alltid finnas med som en del, men det inbillar jag att det gör i allt mitt spelande oavsett genre.