Nekromanti Hur långt har vi till våldet?

magoo

Hero
Joined
19 Oct 2002
Messages
1,117
Location
Umeå
Inte så långt...

Jag fascineras också av våld. Dock inte gatuvåld med blodsutgjutelse och misshandel eller krig (frånstötande), utan bara "snällt" våld, t ex brottnings- eller boxningsmatcher. Två manliga män som prövar sina krafter (om mig?) på ett ädelt sätt - grrrrrr!

I skolåldern lyckades jag trots att jag är tjej och liten besegra diverse antagonister av båda könen. Jag var tålig, ilsken och stark. Tyvärr blev jag ändå mobbad i några år fastän jag aldrig gav efter en tum, så för mig stämmer det inte att man ska stå upp mot mobbarna... Jag hoppas lära mina barn att handskas mer intellektuellt med konflikter, a la Bamse.

Som vuxen skulle jag inte bruka våld mot någon om jag inte blev angripen först. Men det bor definitivt en terrier i mig.

/Magoo
 

Bunny

Crazy like a fool
Joined
15 Oct 2002
Messages
2,953
Location
Knivsta
Jag har numera ganska långt till våld. Det har inte alltid varit så. Under grundskolan tog jag mig an en del fajter och nu i efterhand undrar jag hur jag kunde vara så orädd - det smartaste vore ju att föra sådana konflikter gentemot någon som är mindre än en själv, men det gjorde inte jag. Den starkaste och våldsammaste killen i min klass på mellanstadiet hade jag ett flertal duster med. När han ett par år senare började i mitt fotbollslag så skämtade vi mest om det (då hade han dessutom gått på tae kwon do) - det var den allmäna uppfattningen att det slutade oavgjort mellan oss.

Sedan dess är jag pacifist. Förutom i självförsvar då, men det har aldrig gått så långt. Däremot känner jag igen mig i Vuffes beskrivning:

"Är jag ensam om att få puls när jag ser kravaller på tv? När jag ser massvåld så kan jag ibland få jävligt behagliga känslor. I den böljande fronten av arga demonstranter och batongvevande poliser finns något som får hjärtat att bulta och adrenalinet pumpa. Jag kan liksom känna en längtan efter att slänga mitt småtrygga svensonliv åt sidan och hoppa rakt in i smeten och veva. Vara en del av den kämpande massan och njuta av adrenalinet, smärtan och känslorna. Jag förstår verkligen kravallens tjusning och det är med viss avundsjuka jag betraktar upplopp och läktarkravaller."

Jaevlar alltså, ibland kan jag verkligen känna djuret inom mig. Grejen är den att jag har hittat utlopp för detta djur också (låt oss kalla honom Bubba). Bubba kännetecknas av tunnelseende, av kampvilja och av att begreppet smärta inte längre har någon innebörd. Jag hamnar ibland i Bubba-zonen när jag spelar fotboll, men då helst mot ett lämpligt motstånd och inte när jag lirar mot dagisbarn och liknande. I korp-serien kommer Bubba väl till plats.

När jag tränade Capoeira ett halvår så var Bubba högst påtaglig. Det var Bubba som fick mig att gå igenom de tradiga övningarna så att han kunde få utlopp när det väl var fight. Bubba är min kompis, han får mig att må bra - samtidigt lär man sig att kontrollera sitt inre djur. Hur många som helst, liksom mig, skriver att sista gången de slogs på allvar var på grundskolan. Jag antar att det är där de flesta lär sig att hantera sitt koppel. Jag antar också att klimatet i grundskolan är radikalt annorlunda än det man stöter på efteråt. Jag vet att jag gick med garden uppe relativt konstant under första året i gymnasiet, trots att det inte längre behövdes.

Jag skriver att de flesta lär sig behärskning, för det finns dem som har ett behov att få utlopp av sitt inre djur - vare sig den heter Gorm, Erkan eller Bubba. Huligankulturen kan tyckas rå och puckad - och det är den också - men den fyller faktiskt en funktion: Råa och puckade män får puckla på varandra. Oavsett hur mycket vårt samhälle tar avstånd till våld så är det precis vad dessa råa sällen behöver. Bättre då att det pågår under sådana ordnade former att polisen åtminstonde övervakar det något. Att fighterna sker helt utan regler är liksom det som är kicken för dessa, precis på samma sätt det funkat för nazisternas och anarkisternas symbios väldigt länge. Det utvecklas ett behov av sin motpart, av att stå utanför reglerna och av att aldrig vara accepterade av samhället. Nekas något av dessa tre så skulle de ändå endast söka sig någon annan stans, någonstans ännu mer radikalt.
 

ripperdoc

Myrmidon
Joined
17 May 2000
Messages
5,399
Location
Tokyo
Jag skulle teoretiskt sett kunna se mig själv slåss på de sätt du beskriver, men jag vet rent rationellt att jag inte har vad som krävs, framförallt i erfarenhet. Det gör mig feg (med all rätta) och jag undviker notoriskt alla möjligheter till bråk.

Däremot gillar min voyeuristiska sida att se andra slåss. Jag gillar det primitiva hos människor, jag fascineras av det. Jag har alltför nära sett folk som slagits med flaskor (rubricerades som misshandel)... jag vet att jag själv i de flesta fall av redan utbrutet slagsmål inte kan göra ngt handgripligt för att stoppa det - lika bra att titta på isf.

/RipperDoc - grande voyeur i Hong Kong
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Mycket, mycket, mycket långt

Jag har iofs spelat rugby och agerat som last line of defense, så att säga, men det är det närmsta jag självmant kommit våld (jag har fått spö så jag hamnat på akuten förstås, men det var inte självpåtaget direkt :gremsmile:).

Jag minns en gång i högstadiet när Non Fighting Generation var på min skola och skulle visa folk som hade blivit misshandlade. Jag blev så illamående att jag fick lämna klassrummet och jag svimmade nästan i trappan utanför.

Det är ganska typiskt för mig och våld. Jag hatar det, jag mår dåligt av att se det, och håller mig så långt borta jag kan.

Men.

Jag har inga som helst problem med fiktivt våld. Har aldrig haft. Jag såg utan problem Ichi The Killer utan att må det minsta dåligt, och har njutit av splatter-film sedan jag var 10.
 

Foggmock

Myrmidon
Joined
26 Aug 2000
Messages
4,596
Location
Malmö
Du har så rätt!

Alla vänsterfajters här i Kalmar slutade vara vänsterfajters så snart alla nassar vad spöade härifrån eller till bättring. Inte kul att vara anarko-på-stan om man inte får slåss ju. :gremlaugh:

Foggmock - f.d. vänsterfajter
 

Johan K

Gammal & dryg
Joined
22 May 2000
Messages
12,401
Location
Lund
Djupt nere...

Får väll säga attjag är nog hur ovåldam som hellst, faktsitk.. Det skall MYCKET till för att jag skall bruka nån form av våld.
De få gånger som jag skulle tänka mig att bruka våld är när det är familj, mina närmsta polare eller någon av mina ungar som jag har på jobbet inblanade.
 

solvebring

Superhero
Joined
19 Mar 2004
Messages
13,027
Location
Fellingbro/Arboga
Jag har aldrig varit ett riktigt slagsmål...

Jag har aldrig varit i ett riktigt slagsmål, vill heller inte vara med i ett. Att skada någon som gjort mig orätt skulle jag kunna göra för stunden, men skulle säkert ångra mig efteråt, plus att det gör ont att få stryk... Slåss - det gör jag i rollspel! :gremgrin: ...Eller om det verkligen behövs...
 

hraufnir

Swordsman
Joined
25 Sep 2003
Messages
772
Location
Luleå
Är lite seg och sen i situationen, men jag kommer med mina korvören ändå!

Jag har mina små impulser där jag känner "fan vad skönt det skulle vara att få skicka iväg en knytnäve på denna killen" eller "en armbåge på någon av de satans moppedisterna som åker på cykelvägen i 50kmph vore skönt" eller bara en enkel knäckning av en nacke.

Har inte gjort något sådant och inte varit i fajt sedan 13 års ålder, nu 9 år sedan, men impulserna finns där. Det är nog något hormoniellt. Vissa är bra på att förtrycka det, jag tror själv inte på förtryck! =)
 

Joakim_UBBT

Veteran
Joined
31 May 2000
Messages
144
Location
Polishuset
Jag var i en liten kravall i helgen.

Fick mig en knuff i ryggen av en trevlig och åsiktsfylld medborgare när han ansåg att han gode vän inte borde tvingas tala med oss avskilt. När han efter en viss övertalning från min sida lade sig ner på mage kom ännu en åsiktsfylld medborgare och utttryckte sig kritiskt. Vid en tillsägelse om vad som egentligen gäller rent juridiskt så gav han med sig och gick hem till sig.

Tror ni att det gick till på det sättet ?

Version 2:

När vi ska gripa en person för grov misshandel kommer en annan man och hoppsparkar mig i ryggen med en hygglig ansats på ca 3 meter. När jag då blir tokrasande och kastar mig över honom som en sårad tiger så kommer det fram folk och tycker sig ha rätt att säga vad jag får eller inte får göra med honom. Dessa personer fick höra en inte så lugn polisman med sin hand på sina vapen skrika "Backa undan för helvete !!!" Den liggande mannen vill inte lägga ut armarna förrän han hotas med att två fingrar kommer att knäckas. När han väl gör det så kommer ännu en stjärna ur publiken fram och hetsar alla runtomkring sig med ord som, polisbrutalitet, JO-anmälan, 'dom slog han med batongen, ja såg de!' osv. Nu går han på marken igång glatt påhejjad av de som tittar på och ska slåss igen. Denna gång får han riktigt ont då hans anikte pressas ner i asfalten och förstärkning anländer.

Om någon nu tror att det finns en strävan hos mig eller mina kollegor att göra illa andra betänk detta.

En batong drogs, användes inte. Inga pistoler drogs trots livsfarliga hot/våld mot oss och vapen hos de misstänkta. Av den förstärkning som kom användes ingen pepparspray trots att den fanns tillhands. Endast handkraft och röst användes för att betvinga dessa och folkmassan.

Hur tror du att GatstensNisse eller PacifistOla skulle ha löst den situationen ?

Bättre... sämre...


Jag vill bara poängtera att det inte alltid är så förbannat lätt att ta rätt beslut i alla lägen eller att vara trevlig. Kommer du fram till mig nästa gång jag ligger där med en buse och frågar om jag inte frångår syftet med PL§10 så kommer du inte att få en korrekt förklaring med vilka lagstöd jag jobbar med just då utan du kommer förmodligen att mötas av en svordom och ett rejält avvisande som du har ca 2 sekunder på dig att lyda, sen blir du omhändertagen och får sova i finkan.

Gör som polisen säger just då, gnäll dagen efter, det är enklast så ^^
 

Cohen

Swordsman
Joined
4 Nov 2002
Messages
420
Location
Gävle
Själv tycker jag i vanliga fall inte speciellt mycket om att göra folk illa.
Om de däremot provocerar mig får de skylla sig själva.

Jag känner det som att man mår som bäst när man kan kasta sig huvudstupa in i striden och bara röja.
Det är något i magen som vill ut, och det kan bara slippa ut genom ett ordlöst stridsvrål och den märkliga bärsärkarglädje som bara kan uppnås i ett redigt jävla slagsmål.
Det enda som kan ge ungefär samma känsla är riktigt hård, tankebefriad fysisk ansträngning och våldssporter som rugby och boxning.
Det är lite meditativt. Inga störande tankar, bara jag och min uppgift. Rakt på.

Än om det är nära ibland lyckas jag så gott som alltid stoppa innan det blir okontrollerbart. Det händer ofta att jag hugger tag i någon för att i nästa stund stanna utan att veta vad jag ska göra med honom.
Man hinner tänka på konsekvenserna. Jag vill inte skada någon utan goda skäl. I sport är det inga problem, för alla har gått med på reglerna och känner till riskerna. Om någon anfaller mig först anser jag det även där som att han gått med på riskerna. Om däremot jag tvingas handla först stöter jag på problem. Det bästa är om han blir rädd, för då behöver jag inte göra något med honom.

Jag skrev han här, vilket leder mig in på nästa ämne.
Jag vill inte skada någon som är oförmögen att försvara sig, inte vill försvara sig eller inte har en chans att vinna.
Kvinnor ser jag per definition som chanslösa till kvinnan i fråga bevisar motsatsen. Jag vet inte varför, det är bara så. Samma sak gäller små och/eller spinkiga män. De ser ut som om de kan gå sönder bara man tittar på dem.
Jag vill ha värdiga motståndare. Att utmana EN sämre motståndare är fegt och förkastligt. Tortyr och misshandel av försvarslösa är ännu värre. De som gör sådant ska ha spö.
ENDA gången jag kan tänka mig att slåss mot mycket sämre motståndare är om de insisterar även efter att jag upplyst dem om riskerna.

Överlägsna motståndare eller horder av sämre motståndare är däremot okej. Då har de en chans.
Om man tar rugby som exempel. Jag älskar att ta mig an hela motståndarlaget på en gång. Bara röja en led rakt igenom på ren vilja och våldsamhet, (vilket för övrigt fungerar förvånansvärt bra mot de jag har tävlat mot hittills). Visserligen blir det rätt tungt att släpa på dem mot slutet, men det är sånt man får ta.
Tyvärr är de tillfällen när man får spela rugby ordentligt sällsynta. De flesta vill spela mattrugby, vilket inte alls är lika kul och dessutom klagar de på att jag är för våldsam. Veklingar.

Det för oss tillbaka till början igen och för att sammanfatta:
Jag är en vänlig själ, men bärsärken är redo att slå till så fort tillfälle ges.



Ni får ursäkta svamlet, jag återkommer om ett par år när jag ringat in mina tankar och känslor och kan återge dem ordentligt i text.
 
Top