Jag har numera ganska långt till våld. Det har inte alltid varit så. Under grundskolan tog jag mig an en del fajter och nu i efterhand undrar jag hur jag kunde vara så orädd - det smartaste vore ju att föra sådana konflikter gentemot någon som är mindre än en själv, men det gjorde inte jag. Den starkaste och våldsammaste killen i min klass på mellanstadiet hade jag ett flertal duster med. När han ett par år senare började i mitt fotbollslag så skämtade vi mest om det (då hade han dessutom gått på tae kwon do) - det var den allmäna uppfattningen att det slutade oavgjort mellan oss.
Sedan dess är jag pacifist. Förutom i självförsvar då, men det har aldrig gått så långt. Däremot känner jag igen mig i
Vuffes beskrivning:
"Är jag ensam om att få puls när jag ser kravaller på tv? När jag ser massvåld så kan jag ibland få jävligt behagliga känslor. I den böljande fronten av arga demonstranter och batongvevande poliser finns något som får hjärtat att bulta och adrenalinet pumpa. Jag kan liksom känna en längtan efter att slänga mitt småtrygga svensonliv åt sidan och hoppa rakt in i smeten och veva. Vara en del av den kämpande massan och njuta av adrenalinet, smärtan och känslorna. Jag förstår verkligen kravallens tjusning och det är med viss avundsjuka jag betraktar upplopp och läktarkravaller."
Jaevlar alltså, ibland kan jag verkligen känna djuret inom mig. Grejen är den att jag har hittat utlopp för detta djur också (låt oss kalla honom Bubba). Bubba kännetecknas av tunnelseende, av kampvilja och av att begreppet smärta inte längre har någon innebörd. Jag hamnar ibland i Bubba-zonen när jag spelar fotboll, men då helst mot ett lämpligt motstånd och inte när jag lirar mot dagisbarn och liknande. I korp-serien kommer Bubba väl till plats.
När jag tränade Capoeira ett halvår så var Bubba högst påtaglig. Det var Bubba som fick mig att gå igenom de tradiga övningarna så att han kunde få utlopp när det väl var fight. Bubba är min kompis, han får mig att må bra - samtidigt lär man sig att kontrollera sitt inre djur. Hur många som helst, liksom mig, skriver att sista gången de slogs på allvar var på grundskolan. Jag antar att det är där de flesta lär sig att hantera sitt koppel. Jag antar också att klimatet i grundskolan är radikalt annorlunda än det man stöter på efteråt. Jag vet att jag gick med garden uppe relativt konstant under första året i gymnasiet, trots att det inte längre behövdes.
Jag skriver att de flesta lär sig behärskning, för det finns dem som har ett behov att få utlopp av sitt inre djur - vare sig den heter Gorm, Erkan eller Bubba. Huligankulturen kan tyckas rå och puckad - och det är den också - men den fyller faktiskt en funktion: Råa och puckade män får puckla på varandra. Oavsett hur mycket vårt samhälle tar avstånd till våld så är det precis vad dessa råa sällen behöver. Bättre då att det pågår under sådana ordnade former att polisen åtminstonde övervakar det något. Att fighterna sker helt utan regler är liksom det som är kicken för dessa, precis på samma sätt det funkat för nazisternas och anarkisternas symbios väldigt länge. Det utvecklas ett behov av sin motpart, av att stå utanför reglerna och av att aldrig vara accepterade av samhället. Nekas något av dessa tre så skulle de ändå endast söka sig någon annan stans, någonstans ännu mer radikalt.
). 
...Eller om det verkligen behövs...