Så jag förvånas att dessa elever väljer att läsa filosofi alls.
Jo, ibland får man ju intrycket av att de bara inte förstått vad de gett sig in på. Särskilt när vi har att göra med studenter på A-kursen. I dessa fall är det kanske ofta bäst att tydligt och tidigt låta dem förstå glappet mellan deras förväntningar och vad som faktiskt krävs av dem, så att de inte behöver ödsla mer tid än nödvändigt på något som ändå inte passar dem.
När man stöter på såna här studenter på B- eller kandidatnivån är det svårare, för då har de ju ändå satsat på ämnet.
Problemet är att om man
1) defierar "rätt" eller "sant" som det den som har makt har bestämt (istället för att det finns en objektiv sanning)
Ok, men varför skulle man göra det?
För att inte fastna i en diskussion om "rätt" och "sant" i största allmänhet (vilket, får jag en känsla av, inte kommer att bli fruktbart för någon av oss) kan vi väl fokusera på det som tråden gäller: att skriva väl.
"Reglerna" här är såklart i första hand tumregler, konventioner och pragmatiska principer. Till viss del har de sin källa i stilistiska normer som växt fram hyfsat organiskt under århundraden av skriftlig kultur, till viss del i människans psykologi (vad som utgör en effektiv meningsstruktur begränsas exempelvis av människans arbetsminne och uppmärksamhet) och till viss del i, tja, fundamentala epistemologiska principer (om jag skriver "det", och det finns två olika saker i texten som "det" skulle kunna syfta på, och jag inte ger några ledtrådar till vilken av dessa saker jag avser, hur ska läsaren då kunna veta vad jag menar?)
I ingetdera fall har vi att göra med något dekret från härskaren.
Man kan givetvis anlägga ett maktanalytiskt perspektiv på våra skriftspråksnormer och vi skulle då säkert komma fram till intressanta saker som att dessa normer formats efter behoven hos en byråkratisk statsapparat med dess krav på effektiv standardiserad kommunikation mellan sinsemellan okända individer osv. Men ja, detta är ju dels något annat än ett dekret från "den som har makt", dels den verklighet som vi trots allt försöker fostra våra unga människor att bli en del av och agera effektivt inom.
2) har som premiss att människor, fundamentalt, inte verkligen kan förstå varandra
Jag vet inte riktigt vad "fundamentalt, verkligen" betyder här. Men suffice to say att jag inte begär att jag fundamentalt, verkligen ska förstå mina studenter. Jag vill bara förstå vad de skriver.
så är en "bra" text en politiskt korrekt text, och huruvida någon annan inte kan förså den eller förstår den på ett annat sätt kan vara en dygd istället för en svaghet
Jag känner att det här resonemanget sker allt för mycket i abstraktion från realiteterna. Visa mig ett konkret exempel på en obegriplig text vars obegriplighet är en politisk dygd, så kanske jag tar ditt resonemang på större allvar.
Detta är vad Orwells 1984 till stor del handlar om - texter och meningar som objektivt av sig själva är motsägelsefulla och falska - men som fyller funktionen att skapa en gemensam lögn (eller hindra människor att ha meningsfulla samtal om den verkliga världen).
George Orwell var också en stridbar försvarare av klar prosa.