Nekromanti Hur många improviserar och hur mycket?

[Vindhand]

Varför improvisation vs. planering?

Jag brukar alltid hävda att ingen plan överlever kontakt med fienden, översatt i rollspeltermer torde det bli... ehh... "Inget äventyr överlever kontakt med spelarna"?

Heh, jag har för mig att napoleon sade "Ingen plan överlever kontakten med fienden" och följde det med "Planering är allt". Sens-moralen (oavsett om Nappe faktiskt kläckte ur sig detta) är att det ena inte utesluter det andra.

Det går utmärkt att planera timtal för ett möte som spelas helt improviserat. Jag gör det ibland. Planeringen blir då naturligtvis inte på formen av någon tidslinje eller förberedd handling. Däremot kan man rita kartor, designa SLPs, fundera ut vad som _skulle_ kunna hända, klura på vilka möjligheter till coola scener man har o.s.v.

När planen kommer i kontakt med fienden så kommer det inte gå som man tänkt sig men man har nytta av materialet man förberett. Vad slutskurken skulle säga om karaktär Bs mamma behöver inte vara på taket som man tänkt sig. Det kan lika gärna kraxas ut strax innan han faller ned i Lavan. Gruppen kanske aldrig hittar det där dolda templet under borggården men byt statyer i det och stoppa in det senare på ett annat ställe eller i en annan kampanj.

Sådant jag nästan alltid har nytta av är:
Viktiga SLPs, deras motivationer, kontaktnät, information och personlighet.
Platsers huvudsakliga utseende
Händelser som inte kan påverkas av spelarna (vulkanutbrott, annalkande orcharmeer)

Sedan märker jag det att jag behöver mer förberedelser i början av en kampanj. När jag känner spelarna och de är mitt uppe i tre olika plots så är det mycket enklare och kan ibland köras helt utan ytterligare förberedelser...

 

[DanielSchenström]

Av de 120 äventyr jag spellett har 50 varit färdiggjorda vilket i mitt fall brukar leda till att det blir minimalt med improvisation, kanske 5-10% av speltiden. Av de resterande 70 äventyren som jag själv gjort varierar mängden förberedelser rätt stort. De minst förberedda äventyren har varit improvisation direkt utifrån vad jag snappat upp om spelarnas önskemål, men det har alltid varit äventyr i en kampanj så jag vet vad rollpersonen går för också. De utgör en liten del, kanske 5 äventyr totalt. Resterande har det alltså varit något nedskrivet, mängden varierar med äventyret. De äventyr med minst antecknat har haft ungefär ett a4 med anteckningar och kanske någon kartskiss, det för ett speltillfälles spelning. De som haft mest anteckningar uppgår till kanske 20 a4 anteckningar för några månaders spelande.

Det jag brukar förberada är viktiga spelledarpersoner, platser, föremål och händelser. Till det brukar jag ha två stycken separata scheman, ett med relationer mellan personer föremål och sådant och ett med tidsplaner för olika saker. Det första schemat är det som gör att man vet vad rollpersonerna kan få reda på från vad eller vilka (ledtrådar exempelvis) och det gör det lätt för en som spelledare att leda handlingen och rollpersonerna rätt även om en händelse inte ledde till det man trodde. Tidsplanen är hur lång tid det tar för vissa saker som förstärkningar att anlända, skurkar att sätta planer i verken osv.

Ledtrådar brukar jag vara övergenerös med så att rollpersonerna alltid kommer rätt, men jag brukar låta de andra ledtrådarna försvinna så fort de verkar vara på rätt spår.

 

[Troberg]

Ungefär så jag gör

Enda tillägget är att jag sällan har något på papper. Dels tycker jag att det ger bättre flyt, dels är jag lat och dels slipper jag ha en spelledarskärm.

 

[Troberg]

Av de 120 äventyr jag spellett har 50 varit färdiggjorda vilket i mitt fall brukar leda till att det blir minimalt med improvisation, kanske 5-10% av speltiden. Av de resterande 70 äventyren som jag själv gjort varierar mängden förberedelser rätt stort.

Håller du reda på hur många äventyr du spellett? Jag kan inte ens hålla reda på hur många spelsystem jag spellett i!

Ledtrådar brukar jag vara övergenerös med så att rollpersonerna alltid kommer rätt, men jag brukar låta de andra ledtrådarna försvinna så fort de verkar vara på rätt spår.

Jag brukar vara snål i början och sedan ge tydligare och tydligare ledtrådar efter hand. Det brukar dock finnas något slags "kostnad" på de tydligare ledtrådarna. Om de hittar en manchettknapp som tillhör mördaren så är det inget problem. Om mördaren tappat sitt körkort kan man räkna med att han sitter i bakhåll. Om jag sätter upp en blinkande neonskylt ovanför mördarens hus så är hela området minerat (har inte behövt göra detta än...).

 

[DanielSchenström]

"Håller du reda på hur många äventyr du spellett? Jag kan inte ens hålla reda på hur många spelsystem jag spellett i!"

Javisst, håller reda på mina äventyr och mina medspelledares i klubben. Gå in på www.griffindesign.org/games.html och förundras. Gå in på sk loke-sidorna för att läsa diverse statistik från våra 15 år om sånt roar dig.

Jag brukar vara snål i början och sedan ge tydligare och tydligare ledtrådar efter hand. Det brukar dock finnas något slags "kostnad" på de tydligare ledtrådarna. Om de hittar en manchettknapp som tillhör mördaren så är det inget problem. Om mördaren tappat sitt körkort kan man räkna med att han sitter i bakhåll. Om jag sätter upp en blinkande neonskylt ovanför mördarens hus så är hela området minerat (har inte behövt göra detta än...).

Jo, man kan vara snål till man märker att de sitter fast, och jag föredrar att se till att de inte gör det. Det är snarare något jag lärt mig från att köra färdiggjorda äventyr som sällan är flexibla nog.

 

[Troberg]

Re: Så olika vi är.

Hur gör man för att "förbereda" spelarnas humör? Går det? Går att att se till så att alla är på topp?

Skitsvårt. Mina tips:

-Försöka hålla ovidkommande konversation nere.
-Inte spela till fyra på natten.
-Inte låta spelarna sitta och detaljdiskutera taktik under pågående strid.
-Se till att folk kommer i tid (motivationen dalar när man väntat fem timmar på en eftersläntrare).
-Ta matpaus samtidigt.
-Håll rent på spelbordet. Ha bara spelgrejor och tärningar där.
-Ha stolar i stället för soffa. Soffa ger lätt för avslappnad stämning som flummar ut.
-Håll tempot uppe.
-Engagera alla spelare. Låt inte någon komma undan med att halvsova tills det är dags att slå en tärning.
-Undvik att spelleda naken (har inte provat, men misstänker att det är en dålig ide).

 

[Johan K]

Grundidé & improvisation..

För min del så blir det att jag har en bra grundstorry & sen så blir det att jag improviserear efterhand !
tycker att det är bäst så för att få ett flyt i äventyren. Sen att det äer kul att spekla skrivna äventyr är ju helt ok !

 

[Troberg]

Jo, man kan vara snål till man märker att de sitter fast, och jag föredrar att se till att de inte gör det.

Jag brukar släppa ner någon ledtråd när jag märker att de börjar få slut på ideer. Så länge de har ideer så är de sysselsatta och då ger jag dem bara de ledtrådar de hittar på egen hand.

 

[walium]

Jag improviserar till stor del men inte helt och hållet. Oftast utgår jag ifrån en grundidé som jag sedan plockar isär och sätter ihop ett antal gånger för att se om den håller. Det är en tankeprocess som mer eller mindre konstant är igång till jag är relativt nöjd. Sedan bygger jag ut med diverse förgreningar, SLP:s och börjar kanske anteckna lite värden och rita några kartor. Sedan kan det mycket väl vara så att när rollpersonerna genereras så dyker nya ideér och möjligheter upp som man kan utnyttja. Jag tror aldrig det har hänt att jag har varit helt oförberedd någon gång. Jag brukar alltid ha mängder av äventyrsfrön till olika genrer som ligger och mognar eller i tillfällig dvala.
Jag räknar kallt med att det sällan går helt och fullt som man planerar även om man som jag känner sina spelare relativt väl. Mina äventyr är inte skrivna i sten och jag brukar vara beredd på oväntade vändningar.

 

[walium]

"Jag älskar att skriva äventyr och gör rena romaner - sida upp och sida ner med fantastiska fakta. Spelarna bryr sig så klart inte om att kolla vilka tapeter som sitter på väggarna och ibland åker de inte ens iväg till staden där huset med tapeterna finns Jag bryr mig inte så hårt, jag skriver mest ner alla detaljer för min egen skull."

Usch! Sådana detaljer kan man komma på under spelmötet. Jag hade blivit helt knäckt om jag skrivit ihop en hel äventyrsroman som sedan spelarna fullständigt missade eller feluppfattade. Att skriva ner varje liten detalj är ju i nio fall av tio ett rent slöseri med tid.

"Jag älskar att improvisera under äventyren men njuter ännu mer av ett äventyr som flyter fint. "

Varför skulle de inte flyta fint bara för att man improviserar? Jag tycker att det är lättare att det blir trögt och tråkigt om spelledaren har en klar och genomarbetad plan som han benhårt följer och aldrig avviker ifrån. Fullständig rälsning är sällan kul.

 

[Tarill]

Har väl spellett ungefär 3 stycken färdiga äventyr (jag skrev dem till min värld som intro uppdrag). I det sista av dem blev jag tvungen att ta över alla karaktärer och köra igenom själv medans spelarna satt och gapade. De fattade tyvärr inte riktigt hur sakerna hängde ihop och jag blev rejält less på att de missade nyckelprylar.

Annars kör jag mest improv-uppdrag. Börjar oftast spelmötena med att ta vid där vi slutade förra gången (oftast med att de vaknar upp ur fyllan de drog på sig förra gången) och sedan får de springa runt en stund och göra sånt de vill göra (fylla på förråden, kanske köpa ett vapen...etc, etc). Efter det så börjar jag ha fått för mig saker som kan hända och då börjar uppdraget.

Tyvärr blir det nuförtiden oftast singeluppdrag som blir karaktärsutveckling i slutändan. I och för sig har vi numera ungefär 8 A4 ark med övrig info om en av rpna, så det kanske har varit till viss nytta.

Har inte kört med två sls på evigheter (har tappat en hel del spelare och det kräver ändå att man laggt upp ganska mycket vad som ska hända).

 

[Legioth]

Beror mycket på spelarna

Eftersom man har självgående spelare så är improvisation det bästa alterantivet, av två orsaker:

1) De hittar själva på vad de vill göra, bara det förutsättningarna finns
2) Eftersom de ändå kör sitt eget race så finns det ingen möjlighet att veta vad de tänker göra.

Jag kan inte låta bli att ta upp mitt klassiska exempel. Spelgruppen krånglade till det med tjuvgillet (de upptäckte i misstag deras hemliga smuggeltunnel in i staden). De blev utkastade ur staden, och upplysta om att de skulle dödas om de kom dit igen. Efter att ha överfallit några karavaner, för att få mat, bestämde de sig för att börja med något mera seriöst.
De sökte upp en ganska stor by (eller liten stad, ingen har riktig koll på vad det är), där de startade ett kasino.
De startar också en maffia-liknande verksamhet, och hittar på en religion, för att lättare kunna påverka invånarna. Det visar sig dock att de "hittat" en bortglömd gud. Gudens motståndare, de osynliga, har blivit aktiva igen, och spelarna måste stoppa dem. De blir svikna av guden, men måste ändå besegra de osynliga, för att kunna beskydda staden.
Då de omintetgjort hotet förgiftar de bortgmästaren + famlij, och tar själva makten över samhället. De börjar också söka efter diverse magiska substanser som behövs för att själva tillaga medlet som de osynliga använde för att bli osynliga. Detta sökande leder bl.a. till att de blir bannlysta i de två dvärgarikena.
Deras senaste kupp var att de kom i kontakt med en gammal ensamvarg till adelsman, av vilken de vill köpa några drakklor (som de behövde för att kunna fixa övermäktiga vapen). En av spelarna uppger sig dock för att vara historieskrivare, och att han är intresserad av att nedteckna adelsmannens livshistoria. Adelsmannen verkar dö en naturlig död (vilket han inte gjorde), och plötligt finns det ett testamente (förfalskar av "historieskrivaren"), där det framgår att en annan rollperson är adelsmannens hemliga oäkta son, och som därför, i egenskap av enda son, skall få ärva adelstiteln och all egendom.


Puh, det blev långt. Hursomhelst, det enda jag hade planerat var det första äventyret (det med tjugillet), även om tanken var att de skulle börja sammarbeta med gillet istället. Efter det har jag bara hittat på det med att deras gud verkligen fanns och att de osynliga var motståndare. Allt annat har jag improviserat ihop vartefter spelarna har agerat.


Nu tror jag inte att detta skulle ha fungerat om det inte vart just för det att spelarna själva hittade på alla vad de skulle göra. Om man har spelare som fungerar efter principen "gå in på värdshus, få uppdrag, klara uppdraget, få en massa pengar", då skulle det behövas mycket mera planering, vilket jag helt enkelt inte har tålamod med.

 

[Tarill]

Re: Beror mycket på spelarna

Låter lite som ett improv-uppdrag jag höll i när rpna råkade binda sig till en bortglömd gud och sedan började sprida hans religion genom att kidnappa invånarna i en närbelägen by och tvångsomvända dem. Numera omfattar religionen en sådär tio byar och en stad. Ett tag var översteprästen en 115 cm lång halvalv, men han är numera pensionerad (han blev för mäktig och tråkig att spela, sammt att ingen villa ha honom som slp). En av rpna är högpräst fortfarande och de andra räknas som "ambasadörer av tron".

 

[Legioth]

Nja, ungerfär [inte för min spelgrupp]

Det var mera som så att de skulle hitta på en religion, för att, som jag redan skrev, lättare kunna manipulera folket (vad är bättre än att en kasionägare står bakom en religion som uppmutrar vadslagning och diverse andra nöjen).
Nu råkade det bara bli så att en demon upptckte deras plan, och påsod att han var den gud om de trodde att de hade hittat på. Om jag inte minns det helt fel så hade demonen som uppgift att sprida kaos, så att en framtida invasion skulle vara lättare att genomföra.

Hursomhelst så var "deras" demon inte så god vän med en annan demon som var aktiv i området. Den andra demonen hade en osynlighetskult, som ju givetvis måste utplånas. Då demonen insåg att spelarna hursomhelst skulle försöra det för de osynlga så svek han dem (lämnade dem på en öde ö och tag alla pengar (en smärre förmögenhet) de hade hemma i byn), för att kunna sprida kaos någon annanstans istället.

Jag har nog i planerna att låta spelarna möta på demonen igen, men något läpligt tillfälle har inte uppstått.

 

[Tarill]

Re: Nja, ungerfär [inte för min spelgrupp]

Hehe...ett sentimentalt möte med en gammal vän...

Det var förövrigt en kaosgud mina spelare återuppväckte. Men han är relativt lugn just nu, då han är ganska svag fortfarande (utom vid sitt huvudaltare). Tyvärr så kommer de snart att ha retat upp några av de större gudarna, så de ligger i riskzonen för att bli utan gud innom kort. För övrigt gillar inte vampyrerna att de tillber just den guden då en av hans gåvor till sina tillbedjare är att deras blod blir giftigt för vampyrer. Många är det som vill spöa deras rumpor, för kungen som härskar över landet i vars utmarker de håller på gillar inte att folk tar kontroll över hans undersåtar. Stackars små rps...de komemr att må dåligt snart om de inte börjar bli väldigt kreativa. De försökte för övrigt också alliera sig med kungadömets fiende nummer ett innan han blev utplånad av en näve magimästare.

 

[Sodivra]

Hehehe

En 115 cm halvalv som är FÖR mäktig? Hahaha.. Som Yoda i Episode II då eller?
Blir lite inspirerad av det här.. Suck.. Måste göra min "Ärkemagikerkampanj" någon gång.. (Så fort jag är klar med dom två kampanjer som ligger före i kön, hehe.)