Varför improvisation vs. planering?
Jag brukar alltid hävda att ingen plan överlever kontakt med fienden, översatt i rollspeltermer torde det bli... ehh... "Inget äventyr överlever kontakt med spelarna"?
Heh, jag har för mig att napoleon sade "Ingen plan överlever kontakten med fienden" och följde det med "Planering är allt". Sens-moralen (oavsett om Nappe faktiskt kläckte ur sig detta) är att det ena inte utesluter det andra.
Det går utmärkt att planera timtal för ett möte som spelas helt improviserat. Jag gör det ibland. Planeringen blir då naturligtvis inte på formen av någon tidslinje eller förberedd handling. Däremot kan man rita kartor, designa SLPs, fundera ut vad som _skulle_ kunna hända, klura på vilka möjligheter till coola scener man har o.s.v.
När planen kommer i kontakt med fienden så kommer det inte gå som man tänkt sig men man har nytta av materialet man förberett. Vad slutskurken skulle säga om karaktär Bs mamma behöver inte vara på taket som man tänkt sig. Det kan lika gärna kraxas ut strax innan han faller ned i Lavan. Gruppen kanske aldrig hittar det där dolda templet under borggården men byt statyer i det och stoppa in det senare på ett annat ställe eller i en annan kampanj.
Sådant jag nästan alltid har nytta av är:
Viktiga SLPs, deras motivationer, kontaktnät, information och personlighet.
Platsers huvudsakliga utseende
Händelser som inte kan påverkas av spelarna (vulkanutbrott, annalkande orcharmeer)
Sedan märker jag det att jag behöver mer förberedelser i början av en kampanj. När jag känner spelarna och de är mitt uppe i tre olika plots så är det mycket enklare och kan ibland köras helt utan ytterligare förberedelser...
Jag brukar alltid hävda att ingen plan överlever kontakt med fienden, översatt i rollspeltermer torde det bli... ehh... "Inget äventyr överlever kontakt med spelarna"?
Heh, jag har för mig att napoleon sade "Ingen plan överlever kontakten med fienden" och följde det med "Planering är allt". Sens-moralen (oavsett om Nappe faktiskt kläckte ur sig detta) är att det ena inte utesluter det andra.
Det går utmärkt att planera timtal för ett möte som spelas helt improviserat. Jag gör det ibland. Planeringen blir då naturligtvis inte på formen av någon tidslinje eller förberedd handling. Däremot kan man rita kartor, designa SLPs, fundera ut vad som _skulle_ kunna hända, klura på vilka möjligheter till coola scener man har o.s.v.
När planen kommer i kontakt med fienden så kommer det inte gå som man tänkt sig men man har nytta av materialet man förberett. Vad slutskurken skulle säga om karaktär Bs mamma behöver inte vara på taket som man tänkt sig. Det kan lika gärna kraxas ut strax innan han faller ned i Lavan. Gruppen kanske aldrig hittar det där dolda templet under borggården men byt statyer i det och stoppa in det senare på ett annat ställe eller i en annan kampanj.
Sådant jag nästan alltid har nytta av är:
Viktiga SLPs, deras motivationer, kontaktnät, information och personlighet.
Platsers huvudsakliga utseende
Händelser som inte kan påverkas av spelarna (vulkanutbrott, annalkande orcharmeer)
Sedan märker jag det att jag behöver mer förberedelser i början av en kampanj. När jag känner spelarna och de är mitt uppe i tre olika plots så är det mycket enklare och kan ibland köras helt utan ytterligare förberedelser...