Nekromanti Hur många improviserar och hur mycket?

[Storuggla]

När jag brukar sätta mig bakom den bleka sidan av skärmen så har jag ofta en grundidé om vad som ska hända, några namn och några sidor nerklottrade med ett äventyr.
Men ibland så händer det att jag sätter mig och kollar igenom rollformulären, rafsar ned några namn och sedan börjar äventyret. Med andra ord så tokimproviserar jag. Medan jag skriver detta kommer jag på att de gånger jag haft mer än en sida nerklottrat kan jag räkna på en hand om jag hugger av två fingrar.

Nåja. Vad jag vill komma till är att jag ndrar hur mycket ni improviserar respektive förbereder när ni spelleder? Har ni kollegieblock med mindmaps redo eller gör ni som... ja, jag?
Och varför?

Jag har lurat ut att när jag började med rollspel (när jag gick i fyran, jag var sen in i hobbyn) så spelade jag ett äventyr och sedan blev jag spelledaren. Vi spelade igenom introduktionsäventyren men sedan bestod mina äventyr av frasen "Okej, vi befinner er på/i *fyll i geografiskt läge och omgivning*. Vad gör ni?". Vi byggde upp handelshus, krossade länder, utpressade rikskanslers, gjorde statskupper, räddade fagra möer och spöade slemproppar. Allt detta utan en tillstymmelse av uppdragsgivare/plothooks, jag spann bara vidare på vad spelarna sa att de gjorde. Och så spelledde jag ända tills... ja, jag gick i gymnasiet, då jag avancerade till att ge spelarna ett jobb/äventyr/uppdrag och sedan hitta på som en gök varteftersom. Detta innebär att jag har blivit en hejjare på att hitta på saker på stört, men jag undrar om det inte skett på de mer planerade äventyrens bekostnad.
Jag brukar alltid hävda att ingen plan överlever kontakt med fienden, översatt i rollspeltermer torde det bli... ehh... "Inget äventyr överlever kontakt med spelarna"? Jag vet inte, men de få gånger vi spelat ett färdigt scenario så har spelarna alltid gjort något som inte står ett jota om i supplementet och vips så är jag tillbaka i den sitsen att jag sitter och vevar med armarna, munnen babblande och hjärnan febrilt jobbande på hur jag nu ska lappa ihop det här. Min ledstjärna har varit "Är det sannolikt? Är det kul? Om ja, go for it!".
Det finaste jag hört om min stil att spelleda är från en av mina spelare som när vi vandrade gatan upp på väg mot en av spelarna och för att lira lite MC-Noir så sa en av spelarna något om att det inte skulle bli för svårt för han ville inte göra en ny gubbe i kväll, varvid en av de andra spelarna klämde ur sig att "Om ni inte märkt det så lägger Hansson ribban efter hur högt vi hoppar. Han regerar på vad vi gör istället för tvärtom. Om vi skulle gå upp och göra nya gubbar nu på direkten så skulle det inte spela någon roll för då justerar han bara helt klabbet till vår nya nivå. Snabba på för faan, min burgare kallnar här".
Och det stämmer banne mig, jag har ägnat hela mitt rollspelsliv åt att regera än att planera. Visst jag har haft kul men... är jag ensam om detta? Är jag ensam om att endast ha en vag idé om vad som ska ske när spelet börjar eller...?
Sitter ni veckor i förväg hela bunten och skriver ner varenda detalj i förväg?

Nå?


Storuggla, nog ensam om att skriva inlägg klockan 04:26 på morgonen

 

[Punger]

Vilken soppa.

Jag måste säga att detta är en intressant fråga, i alla fall för mig som flera gånger har försökt planera mina sessioner men aldrig tyckt att jag har lyckats.

I början när jag spelledde så hade jag inga äventyr, det jag fann på nätet var då liksom nu oftast inget att hänga i julgranen, därför improviserade jag också mycket. Den svaga aningen som jag hade i början om vad som ska hända försvann gärna av att spelarna gjorde något annat och jag "fick ändra storyn".

Varefter att jag hade kört på detta vis (som du beskriver det; "tokinprovisera") så började jag inse att det inte alltid blev så bra. Om ett äventyr inte hann bli klart, och det var mer än en vecka till nästa session, så hade jag genast glömt bort det mesta vad vi hade gjort och börjat få nya idéer. Hur som helst så höll det inte, och jag märkte att min SL som förberedde sig, fixade mycket bra spelmöten. Jag skulle också börja FÖRBEREDA mig. Ja jäklar annamma (?)!

Denna "idé" blev dock verklighet först för något år sedan (jag spelledde inte på ett tag, då en annan fick "spelledar-energi"). Jag insåg dock att jag var ganska kass på att förbereda och det är faktiskt inte förräns nu som jag börjar få koll på det. Mitt första lyckade "planerade" äventyr var "vinterskogens hemlighet". Det tar dock mycket energi att förbereda, även om det är värt det när man sedan sitter där och har världens äventyr framför sig.

Dock så får jag alltid användning för min "träning" i improvisation. Spelarna gör något oväntat (för det gör de alltid), och jag improviserar ihop en lösning eller fixar till så de hamnar på rätt spår. Man har alltid användning för improvisation men för större kampanjer så bör man ha en plan, tycker jag.

Och nej, du är inte ensam här vid denna tid, även om jag kanske fuskar, tack vare tidszoner, genom att ligga 6 timmar efter tid.

 

[Storuggla]

Ärtsoppa med fläsk endast på Torsdagar

Varefter att jag hade kört på detta vis (som du beskriver det; "tokinprovisera")

Jag vet, jag har en förmåga att uttrycka mig vackert.

så började jag inse att det inte alltid blev så bra. Om ett äventyr inte hann bli klart, och det var mer än en vecka till nästa session, så hade jag genast glömt bort det mesta vad vi hade gjort och börjat få nya idéer.

Häri ligger mitt problem(?): Spelarna minns. De minns och i och med att jag inleder varje session med "Okej, berätta vad ända in i Sörmland som hände förra gången då?" så blir jag uppdaterad. Det sjuka är att jag minns detaljer i rollspel hur klart som helst, medan jag kan grubbla i en halvtimme innan jag kommer ihåg vad den senaste Bondrullen hette.

Dock så får jag alltid användning för min "träning" i improvisation. Spelarna gör något oväntat (för det gör de alltid), och jag improviserar ihop en lösning eller fixar till så de hamnar på rätt spår. Man har alltid användning för improvisation men för större kampanjer så bör man ha en plan, tycker jag.

Det är en sak jag märkt, jag har stött på spelledare som klagat över hur svårt det är att improvisera och själv står man där och tänker "Men det är ju bara att tänka. Juh! Sopa!". Men det är ju så att allt kräver lite träning för att man ska bli varm i kläderna, så även improvisation.
Själv rockar jag inte loss på att ha hela faderullan framför mig, det är när en spelare säger något eller en rollperson börjar tänka till som jag går upp i högvarv och verkligen tycke rom att spela rollspel. Improvisation. Mums.


Storuggla, har aldrig tänkt "Sopa" om någon, däremot "Mattpiskare" och "Amatörflanör"

 

[Punger]

Kort-kort

Eftersom det nu började en bra film så tänker jag göra något kort av detta.

Jag menade inte att jag inte kan bli uppdaterad i vad som hände, för då minns man ju de mesta förutom kanske ett och annat namn. Men jag tycker att det känns bättre att kunna hålla spelarna på "halster" med onda planer. Och hur ska jag kunna visa dem att jag är "en jävel" om jag inte har en ond plan framför mig? Dessutom så verkar i alla fall mina spelare tycka bättre om att det är "något planerat" för deras skull.

Jag kan faktiskt inte säga att jag har stött på folk som har väldigt svårt för att improvisera. Rollspelare som kan sitt spela brukar, vad jag har sett, ha ganska lätt för att släppa på.

Det är nog helt enket som så att folk har olika sätt att spela. Vissa gillar inte planeringen och improviserar (ähh, det ordnar sig). Vissa vill ha det på papper (ordning och reda ska det vara). Och vissa håller en slags medelväg (vi ska piska en drake, hur ni tar sig dit är mindre viktigt). Det gäller bara att alla njuter av det.

 

[Storuggla]

Finns i sjön

Och hur ska jag kunna visa dem att jag är "en jävel" om jag inte har en ond plan framför mig?

Mina spelare brukar tycka att jag är en ond jävel ändå, oavsett vad jag gör

Det är nog helt enket som så att folk har olika sätt att spela. Vissa gillar inte planeringen och improviserar (ähh, det ordnar sig). Vissa vill ha det på papper (ordning och reda ska det vara). Och vissa håller en slags medelväg (vi ska piska en drake, hur ni tar sig dit är mindre viktigt). Det gäller bara att alla njuter av det.

Så sant. För att citera Fredrik den Sotre av Preussen: "I mitt rike blir alla saliga på sin religion.". Med andra ord; så länge vi alla har kul så är det ju toppen.


Storuggla, gillar att ha kul

 

[Troberg]

Förberedelser: 5%
Improvisation: 95%

Fast det är klart, mycket av det som kallas improvisation är ju ideer man gått och malt i huvudet tidigare, så man är ju inte oförberedd, det finns bara inte nerskrivet.

 

[magoo]

20% improvisation, 80% förberedelser.

Jag älskar att skriva äventyr och gör rena romaner - sida upp och sida ner med fantastiska fakta. Spelarna bryr sig så klart inte om att kolla vilka tapeter som sitter på väggarna och ibland åker de inte ens iväg till staden där huset med tapeterna finns Jag bryr mig inte så hårt, jag skriver mest ner alla detaljer för min egen skull.

Jag älskar att improvisera under äventyren men njuter ännu mer av ett äventyr som flyter fint. För mig är berättelsen viktig och jag tycker att improvisationer ofta har en tendens att balla ur fullständigt. Då kan det bli hysteriskt roligt, men lite på bekostnad av spelet...

 

[Ackerfors]

Jag improviserar till 110% (!?)... Jag skulle verkligen behöva förbereda mer, men de jag spelar med spelar så oregelbundet... Ibland är det en månad och ibland är det en dag mellan spel-tillfällena.

När jag spelleder blir det dessutom väldigt lätt tävlingar av olika slag. Det är bra på sitt sätt för att man slipper komma på massa andra egentligen oväsentliga saker.

Men jag lovar, jag ska börja förbereda!

 

[Troberg]

Jag älskar att improvisera under äventyren men njuter ännu mer av ett äventyr som flyter fint. För mig är berättelsen viktig och jag tycker att improvisationer ofta har en tendens att balla ur fullständigt. Då kan det bli hysteriskt roligt, men lite på bekostnad av spelet...

Det är konstigt, jag tycker precis tvärtom, men av samma anledningar.

Improvisation ger för mig mer flyt, det ger mig bättre möjligheter att dynamiskt motagera urballningar och ger en naturligare berättelse med mer respons.

Att det blir hysteriska episoder har enligt min erfarenhet inte med improvisation eller förberedelser att göra, det beror på vilket humör spelarna är på och hur trötta alla är.

 

[Man Mountainman]

Tja, jag har inte mycket till övers för detaljerade förberedelser. Jag är ganska oskicklig som äventyrsförfattare, och dessutom tycker jag, att om man ändå inte vet vad spelarna egentligen skall företa sig, så är det bara dumt att rada upp potentiella händelser. Det slutar med att man får kasta äventyrsbeskrivningen åt sidan, alternativt att man frestas att rälsa spelet bara för att rädda sitt äventyr. Jag har försökt att förbereda mig bättre, för ibland fungerar inte improvisationsmuskeln i hjärnan riktigt som den ska, man blir nervös och flamsig och spelglädjen blir lidande, men jag märker oftast att jag har så pass svårt att planer aäventyr att det inte är någon idé: tidsåtgången står inte i proportion till vinsterna. Jag antar att de tär något man kan träna upp... Ett annat problem med förberedda äventyr är som jag ser det att man inte har samma möjlighet att se spelarnas och rollpersonernas svagheter och styrkor och anpassa spelet för maximal förnöjelse. Skriver man ett äventyr utan bra insikt i sina spelare och rollpersoner kan man lätt göra äventyret på ett sådant sätt, att det kommer att gynna en av spelarna så att han får dominera, till de andras olycka. Improviserar man så existerar inte det problemet.

 

[Erufailon]

improvisation e ju alltid bra.. men man måste ju ha en grund att stå på som man kan kolla till lite då och då... kanske något litet sidäventyr, någon speciell person som dom kommer att möta, kartor e det inget fel på och handouts e det bästa jag vet
men det brukar bli väldigt mycket improvisation och mindre förberedelser för att resten av rollspelsgruppen gillar att stressa och verkar tycka om kort varsel .

men om man improviserar kan något hemskt hända - idétorka!
det e det jobbigaste som finns när man improvisationspelleder, då e det ju bra liksom att ha något man kan fala tillbaka på, som kanske lite vaga anteckningar.

om jag ska svara i procent blir det väll:
75% improvisation
25% förberedelser

 

[Troberg]

men om man improviserar kan något hemskt hända - idétorka!

Inte med mina spelare... Det brukar vara större problem att hålla dem någotsånär fokuserade på något slags avsedd handling. Får jag idetorka bara lutar jag mig tillbaka och följer deras infall.

 

[Illern]

Jag improviserar väldigt mycket men jag förbereder mig mycket också. Jag planerar inte några händelser eller äventyrsång även om jag försöker att se de uppenbaraste vägarna det kan tänkas ta under kommande spelmöte. Det kan ju vara bra för då kanske man kan göra något snyggt dokument de kommer att hitta eller liknande rekvisita.
Däremot funderar jag mycket på så att säga lösa bitar. Senator X:ius vad kommer han att göra oavsett vad rp gör, vad vill han med den kommande veckan, larvaen som går igen vid nekropolen vad har hon för syften som kan påverka rp, hur går det i inbördeskriget - kommer fronten närmare? och liknande.

Med dessa bitar improviserar jag sedan utifrån vad rollpersonerna faktiskt tar sig för och på så vis skapas den egentliga handlingen under spelmötet. En fördel med det tycker jag är att det blir mer uppenbart att vissa saker kanske inte är så kopplade till rollpersonerna, om dessa sitter och slappar på symposion hela dagarna kanske handlingen springer ifrån dem och de får ett ännu större problem på halsen. Eller kanske någon löser problemet åt dem - men får äran. Eller...

Vad jag däremot brukar behöva skriva ned är t.ex. ledtrådar.

En nackdel med att improvisera mycket dock är att man måste ha koll på generella saker i världen så man har en stadig grund att stå på. Vilket i och för sig blir ett mindre problem när man själv sitter och skapar världen.

 

[Krille]

"Jag brukar alltid hävda att ingen plan överlever kontakt med fienden, översatt i rollspeltermer torde det bli... ehh... "Inget äventyr överlever kontakt med spelarna"? Jag vet inte, men de få gånger vi spelat ett färdigt scenario så har spelarna alltid gjort något som inte står ett jota om i supplementet och vips så är jag tillbaka i den sitsen att jag sitter och vevar med armarna, munnen babblande och hjärnan febrilt jobbande på hur jag nu ska lappa ihop det här."

Jo, jag har också märkt det här, och därför har jag snudd på helt övergett alla idéer om en fast och obeveklig plan/tidslinje.

Istället kör jag med en modell som i stort sett bygger på att jag tar reda på signifikanta spelledarpersoners och fraktioners (sammanfattas från och med nu som "biroller") mål och resurser. Målen är vad de försöker uppnå, och resurserna är de medel som de har till sitt förfågande. Ofta ställer jag upp en grundläggande plan för birollerna ("Steg ett: Uppfinn hjärnkontrollaser. Steg två: Testa på rollpersonerna. Steg tre: Ta över världen. Steg fyra: Hånskratta ondsint!").

Birollernas mål ställs ofta i juxtaposition gentemot spelarnas mål, så att birollernas handlingar kommer att störa spelarna och spelarnas handlingar kommer att störa birollernas. Detta innebär att båda kommer att modifiera sina planer efter vad som händer.

Så mina förberedelser består mest i att lista upp biroller, deras mål, planer och resurser, samt att beskriva samhälle och områden som rollpersonerna kan tänkas härja i. En del går också ut påatt skapa coola handouts: i förra kampanjen har mina spelare fått sjusidiga topphemliga dokument, spektrografiska diagram, foton, organisationsscheman etc. Sådana handouts tycker jag om. Ibland består förberedelserna av sådana knasiga saker som att baka tårta.

Men jag brukar i allmänhet lägga ner mellan en till två gånger så lång tid på förberedelser som på själva spelandet. Hur stor andel som improviseras? Tja, det beror på synvinkel. Ur en synvinkel så improviserar jag allt, i och med att jag inte har någon egentlig "plan". Ur en annan synvinkel så improviserar jag ingenting, eftersom jag inte frångår förberedelserna.

 

[Quan'talis]

Jag improviserar mer eller mindre hela tiden, men på senare tid har jag märkt att jag improviserar bättre om jag har något att utgå från. Om jag har ett par stora saker att utgå från, som "kungen har ingått en alians med de onda älvorna" eller "portvakten är en babian i smyg" så blir det lättare att göra det enhetligt. Improvisation på ett tema helt enkelt -- lyckades Miles Davis spela in "Kind of Blue" på det sättet ska väl jag lyckas med ett litet rollspelsäventyr.

Däremot hänger äventyrets utgång inte på något sätt på att spelarna ska lista ut vad jag använder som tema, åtminstone inte i första taget. Det gör ingenting om de kommer på det ("Va, det är ju bara c-dur och fiss-moll hela tiden!"), och det kan till och med påverka äventyret rejält, men det kan inte jag kontrollera, det är spelarnas sak.

Själva de enskilda detaljerna -- smeden är enbent, det bor en grisbjörn i det övergivna hisschaktet, i den och den stadsdelen kan man få tag på en begagnad kontrabas o.s.v. -- brukar jag inte hita på på förhand. Om jag kommer på något bra före speltilfället så kan jag skriva ner det eller göra en mental not (tvåstrukna c, för det mesta) men trots allt har jag ju precis samma möjligheter vid speltillfället (samma förvirrade hjärna, samma löjligt snabba associationer), men då har jag dessutom spelarnas medverkan att arbeta med (det är ju mycket möjligt att de aldrig åker taxi och att de inte kommer på tanken att skaffa en kontrabas. Vi spelar D&D för det mesta).

Fast improvisation kan ju medföra vissa nackdelar också. Jag brukar till exempel få en hel del improvisation från diverse uppslagsböcker, och om jag förberedde äventyren mer grundligt skulle jag kunna använda dem ännu mer. Jag kan till exempel sitta och bläddra i Religionslexikonet (Forum 1996 ifall ni ville veta't. Mycket användbar bok) och stöta på en notis som "Xipe-Totec. 'Vår herre, den flådde' var atztekernas vegetations- och vårgud. Han dyrkades redan i den klassiska Teotihuacan-kulturen och övetogs sedan av aztekerna" o.s.v och tycka att han passar alldeles utmärkt i ett äventyr jag håller på att förbereda. När jag sedan sätter igång med äventyret och spelarna vill veta lite mer om aztekerna skulle det ju vara trevligt att ha något förberett.

En möjlig nackdel till, förresten: du improviserar i rollspel och skriver inlägg som det här, troberg improviserar och skriver inlägg som det här, jag improviserar och skriver inlägg som det här. Kan det vara så att improvisation leder till fruktansvärda förändringar i hjärnans struktur?

-JPS-

 

[Knubbhövding]

"Nåja. Vad jag vill komma till är att jag ndrar hur mycket ni improviserar respektive förbereder när ni spelleder? Har ni kollegieblock med mindmaps redo eller gör ni som... ja, jag?
Och varför?"

Tja, personligen förbereder jag en hel del. Men inte ngn färdig storyline eller sådant, utan mer i stil med att skissa upp vilka organisationer och fraktioner som kan finnas i den area rp:na befinner sig, vad dom har för inflytande, tillgång till resurser, fiender, "viktiga" NPCs i arean/organisationen/fraktionen, vad dem har får mål, planer etc.

Sedan får historien ha sin gång, medans RPna gör sina saker, så sker även förändringar inom organisationerna/fraktionerna, maktbalanser skiftas, personer dör, etc. RPnas handlingar påverkar också denna balans, och om rätt personer inser att RPna har vairt inblandade så ändras också organisationens/fraktionens syn på RPna.

Vidare så brukar jag skissa upp extra plotter (utöver dem som org/fraktioner kan tänkas exekvera) som kan inblanda RPna. Inte vidare strikt, men grundidé, lite ideer på hur plotten kan introduceras, eventulla personer som är inbblandade m.m. Ex, i den SW-kampanj jag påbörjade för ett slag sedan var RPna ute is ass-end of space, försörjde sig som smugglers/freighters, och var skyldig en crimeboss mycket stålars för sitt skepp. Att då förbereda en 5-6 olika jobb som RPna kan hitta, med lite extra plottvister och dyl. blir en väl investerad tid. Det mesta som händer under färden improviseras, och vad RPna tar sig till är 100% upp till dem.

Så det blir en hel del förberedande. Angående kollegieblock så används dyl. mycket, men inte bara för att ha grundmatriel nedskrivet, utan också för att föra log över RPnas handlingar. Man får så mycket mer kontinuitet i spelandet om man har allt sådant nedskrivet.

Ngt i den stilen brukar jag köra iaf.

 

[Black Dwarf]

Det beror på motivationen innan speltillfället. Ibland har jag förberett ett genomtänkt äventyr (ja, det händer nästan två gånger i året) och ibland har jag huvuddragen klara (vilket händer ingefär 50% av gångerna), medan ibland så spelleder jag med hjälp av spelarna.
Det senaste är egentligen det svåraste om man vill åstadkomma något som inte bara mättar spelarnas (inte rollpersonernas) personliga lystnad.

Det bästa är när man har en riktig historia framför sig, som man vet att slutligen kommer att lösas, på ett eller annat sätt. Det finns flera olika vägar att göra detta, och allt du behöver är att improvisera fram hur spelarna ska göra för att hitta alla dessa vägar. Utan att styra dem nämnvärt. Rälsat blir krystat.

/Black Dwarf, tycker...

 

[Troberg]

En möjlig nackdel till, förresten: du improviserar i rollspel och skriver inlägg som det här, troberg improviserar och skriver inlägg som det här, jag improviserar och skriver inlägg som det här. Kan det vara så att improvisation leder till fruktansvärda förändringar i hjärnans struktur?

Näpp, jag tänkte så långt innan jag började improvisera.

 

[Black Dwarf]

Näpp, jag tänkte så långt innan jag började improvisera.

Men om alla som tänker så småningom blir spelledare och börjar improvisera, så finns det ju ändå en tydlig länk.

/Black Dwarf, tänker så.

 

[Punger]

Så olika vi är.

Där ser man hur olika det kan vara...

Angående att det ballar ur så tror jag på dig [color:\\"blue\\"]troberg[/color], men det kan dock inte förnekas att om man inte får till ett flyt (oavsett hur vad man använder för stil) så är det lätt att spelarna tröttnar. Oflyt är som en "taktisk time-out", eller vad det nu kallas.

Hur gör man för att "förbereda" spelarnas humör? Går det? Går att att se till så att alla är på topp?