Nekromanti Hur man använder spelarnas kroppar

[w176]

Jag hemma efter sista podcasten efter Nordnordost konvent, har och spela en massa bra spel för de senaste 4 dagarna.

Något slog mig, kroppen som ett verktyg äe nästan aldrig inkluserad på en regelnivå. Systemen i spelen manipulerar verbala berättar om spelet, men nästan aldrig spelarnas kroppar.

Vilket är synd, eftersom kroppen är ett bra verktyg för att skapa kraftfulla spelupplevelser. Våra kroppar och sinnen har mycket makt att påverka vad vi känner.

Jag vill experimenterar med det, men samtidigt respektera de fysiska begränsningar av hur och var bordsrollspels spelas. Som att de flesta människor spelar förmodligen i ett ganska litet kök eller vardagsrum där människor inte kan springa runt. Så jag antar att folk kommer att stanna i sina platser, och inte rör sig runt rummet.

Jag vill ha fysiska aspekter och upplevelser som en del av rollspel på ett system nivå. Inte bara "Jag använder min kropp för att spela mina karaktärers kroppsspråk", utan även på symboliska sätt.

Den fysiska sorts saker som jag kommit fram till och tänka skulle kunna undersökas, utan att gå ifrån antagandet att människor kommer stanna i sina stolar är:

Ögonkontakt
Jag tror att en hel del kan göras med detta. Håll någon blick skapar en hel del spänning, som kan användas på awesome sätt. Ett enkelt sätt att implementera det är att man måste tala sanning när man har ögonkontakt. Antingen som en del av fiktionen (Karaktärerna är magiker och du kan inte ljuga för en magiker som ser henne i ögonen) eller bara en del av regelsystemet OOC.

Handkontakt
Beröring är ett bra verktyg för kommunikation och händerna är i allmänhet inte "privata" kroppsdelar. Den del av kroppen vi i allmänhet låta andra människor, även främlingar i vardagen. Men händer är också känsliga och mycket kommunikativa.
Generellt runt spelborden, kan spelarna placera sig själv i en sådan sätt att två spelare kan nå över bordet och röra varanns händer utan att behöva resa sig. Kanske kan man placera sin hand på bordet som en signal dags för när man ska använda händerna.

Ett sätt detta skulle kunna implementera detta kunde vara för spelare att röra andra spelarna handen på ett sätt som uttrycker hur karaktären verkligen känner. (Beskriva hur någon agerar riktigt varmt och vänligt mot någon utåt, men gripa de andra spelarens hand hårt och oförsiktigt som ett tecknet rollen faktiskt är riktigt arg på den andra spelaren under ytan. Greppet skulle också ge dig en fysisk upplevelse av denna ilska.)

Stående
Stå upp som markör för spelaren att vara i monologläget har gjort en bunt gånger, och är ett bra exempel på hur kroppspel används ibland. (Erm. Tekniskt sett sitter du inte på din plats om du ställer dig upp, men ni förstår vad jag menar.)

Viskande
Detta är faktiskt verbalt, men man skulle kanske kunna använda teater viskningar för att kommunicera något på en annan nivå på spelet då vad som sägs i en normal röst under en scen.
Kan till exempel användas för att ge karaktärer i spel känslomässiga impulser.

Gester
Gester för att indikerar att man inte längrr pratar in-character, eller för att det är dags att klippa scenen etc, används redan i många grupper men kan kanske gå ännu längre.


Någon annan har idéer på sånt här eller vill kommentera?

 

[Rickard]

Vidröra någon för att visa att man viskar till den eller på annat sätt delger information som de andra inte hör. Skulle kunna tänka mig sådant i spel där all information är öppen.

Peka på den person som man stödjer i en konflikt.

Vampirelajv har ju massor av tecken för när spelarna använder sina discipliner.

/Han som skulle akta sig för att använda allt för många kroppsliga tecken i ett spel

 

[w176]

Vidröra någon för att visa att man viskar till den eller på annat sätt delger information som de andra inte hör. Skulle kunna tänka mig sådant i spel där all information är öppen.

Peka på den person som man stödjer i en konflikt.

Vampirelajv har ju massor av tecken för när spelarna använder sina discipliner.

/Han som skulle akta sig för att använda allt för många kroppsliga tecken i ett spel

Jag hpller med. Det jag är ute efter är inte teckenspråk, utan den känslomässiga upplevelse man kan få av bröring och långa blickar till exempel.

 

[GnomviD]

Hm, jag har inga djuplodande tankar just nu, annat än att vara intresserad. Nå, jag kan dela med mig av två tankar, annars:

1) Dread använder sig av ett jengatorn för handlingslösning. Att dra klossar hellre än att rulla tärning ställer krav på spelarnas motoriska färdigheter, och blir betydligt mer taktilt. Ens faktiska handlande bestämmer om man lever eller dör.

2) När vi spelade Daughters of Verona i söndags blixt-driftade jag det (utan diskussion) och lade in asides. Skyl ansiktet med ena handen, och titta bort från personen du talar med, så vet de andra spelarna om att de andra rollpersonerna inte hör det som sägs.

 

[w176]

Hm, jag har inga djuplodande tankar just nu, annat än att vara intresserad. Nå, jag kan dela med mig av två tankar, annars:

1) Dread använder sig av ett jengatorn för handlingslösning. Att dra klossar hellre än att rulla tärning ställer krav på spelarnas motoriska färdigheter, och blir betydligt mer taktilt. Ens faktiska handlande bestämmer om man lever eller dör.

2) När vi spelade Daughters of Verona i söndags blixt-driftade jag det (utan diskussion) och lade in asides. Skyl ansiktet med ena handen, och titta bort från personen du talar med, så vet de andra spelarna om att de andra rollpersonerna inte hör det som sägs.

Oh. Jag såg inte Jenga-Dred paralellen. Awesome! Här är det vekligen symbolsk använda av kroppen istället för gestaltande.

 

[lasergreger]

Intressant ämne och diskution!

Jag är väldigt negativ till det.

Jag har spelat under spelledare på konvent som använt sig av mer eller mindre exakt de tekniker kring beröring och ögonkontakt du tar upp. Dessa var inte på något sätt kopplade till systemet dock men medvetet använda för att nå effekter.

Vid flera tillfällen ville jag lämna rummet och sluta spela. Dessa spelledare var amatörteater-/skådespelar folk och säkert vana vid att använda dessa hjälpmedel, men för mig som oinvigd och dessutom inte en fysiskt människa så vart det bara otrevligt och förstörde spelupplevelesen.

Jag antar att med allt detta vill jag säga att detta tillför nog en sfär till spelet som i alla fall jag tror är av en mer individuel karaktär än vad verbal kommunikaton normalt anses vara.

Jag är övertygad om att skulle man tillverka ett system där fysisk kommunikation var medtaget i systemet så skulle det upptas av en väldigt liten och specifik målgrupp, och att inviga någon ny till ett sådant spel skulle vara en helt annan sak på så många olika plan än "vanliga" system.

Jag menar, tänk bara på vilken hög tillitsgrad alla i gruppen skulle behöva ha till varandra?

Edit: Ville säga lite om jenga-grejen med. Detta ställer jag mig också påmtvären till. Tärnngar är ett extremt balanserat sätt att lösa tex. konflikter på. Ingen kan vara bättre eller sämre på att rulla en tärning egentligen. Men motoriska färdighet kan faktiskt skilja en hel del, vilket jag tycker lägger för mycket tyngd på spelarens färdigheter i stället för dennes karaktär. Där tycker jag det måste finnas en balans.

Jag personligen skulle jobba för stt unvika situationer som involvade jengagrejen då min finmotorik inte är den bästa, och då skulle jag per automaik limitera mig i vad jag kan vara i spelet. Överdrivet skulle det vara som att begära att begära att någon spelare ska kunna kuta 100m under 11 sekunder för att kunna spela en sprinter i spelet.

 

[Krille]

Jag har spelat under spelledare på konvent som använt sig av mer eller mindre exakt de tekniker kring beröring och ögonkontakt du tar upp. Dessa var inte på något sätt kopplade till systemet dock men medvetet använda för att nå effekter.

Vid flera tillfällen ville jag lämna rummet och sluta spela. Dessa spelledare var amatörteater-/skådespelar folk och säkert vana vid att använda dessa hjälpmedel, men för mig som oinvigd och dessutom inte en fysiskt människa så vart det bara otrevligt och förstörde spelupplevelesen.

Naturligtvis är det en fråga om vana. Är man inte van vid sådana påhitt så blir det obehagligt, och påtvingas man det så blir det en negativ erfarenhet som gör att man inte vill ta upp det igen.

Precis som du så har jag spelat med sådana spelledare. Jag vill inte göra om det. Någonsin.

Edit: Ville säga lite om jenga-grejen med. Detta ställer jag mig också påmtvären till. Tärnngar är ett extremt balanserat sätt att lösa tex. konflikter på. Ingen kan vara bättre eller sämre på att rulla en tärning egentligen. Men motoriska färdighet kan faktiskt skilja en hel del, vilket jag tycker lägger för mycket tyngd på spelarens färdigheter i stället för dennes karaktär. Där tycker jag det måste finnas en balans.

Jenga-grejen har jag också provat, i just Dread som nämns ovan. Det blev dock en riktigt bra effekt av det, eftersom tornet i sig blev en slags metafor för en skräckstårys struktur. Skillnaden är lite att i skräck så förutsätts det att man köper att rollpersoner kan dö när som helst (men framförallt mot slutet). Så där är det lättare att köpa att den klumpige spelarens rollperson dör först.

Det finns dock en viss balans i Dread vad gäller Jenga. Reglerna är att om du lyckas göra ett drag så lyckas handlingen, och om tornet välter så dör du. Du kan dock avbryta ett drag varvid handlingen misslyckas. Det finns heller inga färdigheter att tala om, för det är inte det som är poängen med Dread. I samtliga fall fortsätter ståryn, så det är inte standardrollspels "misslyckas du så hittar du inte ledtråden och äventyret kör fast", utan snarare "misslyckas du så har du inte lyckats låsa luftslussen och nekromutanterna har fortfarande en väg in".

Så en klumpig spelare kommer att misslyckas oftare, men det funkar ändå för det passar ståryn.

 

[w176]

Jag är en sån person som tycker att alla spel inte måste passa alla. Man ska inte tvinga spel som inte passar någon på dom.

Jag förstår dig verkligen. Liksom myckekt av rollspelstraditionen har liksom inget med kroppen att göra, an kunde lika gjärna vara en talande hjärna i en burk om man hårdrar det på en systemnivå.

Självklart är det skitläskigt att blanda in kroppen.

Man ska aldrig tvinga en spelare att göra något obehagligt. Speciellt inte på konvent utan att man blivit informerad om vad spelpasset ska innehålla.

Vill man testa något nytt ska man vara informerad in det, ge sitt medgivande och göra ett aktivt val för att testa det. Punkt slut.

Att tvinga obehagliga grejer på folk är inte okej.

Utan jag är nyfiken på det här och villa expeimentera med det med andra människor som också vill exprimentera och testa det för att se om man kan använda kroppen mer som ett redskap runt bordet för att skapa upplevelser på andra sätt än att bara gestalta rollens kroppspråk.

Men även om du tycker det är jätteläskigt skulle du om du var informerad, och fick välja det frivilligt, liksom rent hypotetisk att vilja testa något litet element av fysisk spel?

Till exempel

"Varje gång älvorna binder någon till sin vilja, fattar man den andra spelares hand formellt för att besegla avtalet"

"Magiker kan se om någon talat sanning om man ser dom i ögonen. Detta spelas ut genom att spelarna tar ögonkontakt över bordet.

Skulle det vara lika läskigt om du var fullt informerad hur långt de fysiska spelet skulle sträcka sig , och att det var formaliserat och bara gällde i vissa situationer? Och du hade valt att testa det frivilligt och informerat?

 

[w176]

Edit: Ville säga lite om jenga-grejen med. Detta ställer jag mig också påmtvären till. Tärnngar är ett extremt balanserat sätt att lösa tex. konflikter på. Ingen kan vara bättre eller sämre på att rulla en tärning egentligen. Men motoriska färdighet kan faktiskt skilja en hel del, vilket jag tycker lägger för mycket tyngd på spelarens färdigheter i stället för dennes karaktär. Där tycker jag det måste finnas en balans.

Jenga-grejen har jag också provat, i just Dread som nämns ovan. Det blev dock en riktigt bra effekt av det, eftersom tornet i sig blev en slags metafor för en skräckstårys struktur. Skillnaden är lite att i skräck så förutsätts det att man köper att rollpersoner kan dö när som helst (men framförallt mot slutet). Så där är det lättare att köpa att den klumpige spelarens rollperson dör först.

Det finns dock en viss balans i Dread vad gäller Jenga. Reglerna är att om du lyckas göra ett drag så lyckas handlingen, och om tornet välter så dör du. Du kan dock avbryta ett drag varvid handlingen misslyckas. Det finns heller inga färdigheter att tala om, för det är inte det som är poängen med Dread. I samtliga fall fortsätter ståryn, så det är inte standardrollspels "misslyckas du så hittar du inte ledtråden och äventyret kör fast", utan snarare "misslyckas du så har du inte lyckats låsa luftslussen och nekromutanterna har fortfarande en väg in".

Så en klumpig spelare kommer att misslyckas oftare, men det funkar ändå för det passar ståryn.

En viktig faktum är ju hur ojämlikt man är i gruppen motorisk och hur ofta man spelar just Jenga-Dread om systemet blir problem och orättvist.

Det ju skillnad att testa Dread en gång om året i en grupp där ingen har stora motoriska problem och alla är ungefär lika bra på Jenga. Man har inte nog stor skillnad i färdighet inom gruppen, och man spelar inte Jenga-Dread nog ofta för att skillnaden ska drabba någon enskild spelare hårt.

Skulle man däremot spela Jenga-dread varje spelmöte, varje vecka och en spelare hade MS och alltid är den som välter tornet först. Då skulle man både ha så stor motorisk skillnad och spela Jenga-Dread så ofta att den stackars MS spelaren skulle ha ett helvete vid bordet om denna inte var masochist.

 

[lasergreger]

Men även om du tycker det är jätteläskigt skulle du om du var informerad, och fick välja det frivilligt, liksom rent hypotetisk att vilja testa något litet element av fysisk spel?

Till exempel

"Varje gång älvorna binder någon till sin vilja, fattar man den andra spelares hand formellt för att besegla avtalet"

"Magiker kan se om någon talat sanning om man ser dom i ögonen. Detta spelas ut genom att spelarna tar ögonkontakt över bordet.

Skulle det vara lika läskigt om du var fullt informerad hur långt de fysiska spelet skulle sträcka sig , och att det var formaliserat och bara gällde i vissa situationer? Och du hade valt att testa det frivilligt och informerat?

Nej det hade jag nog inte. Min första reaktion på denna fråga är nej, men även efter att ha försökt tänka mer på det, även objektivt, så är svaret nej.

Men detta är ju en HELT personlig konstatering. Jag har en viss gräns för vad jag tycker är ok gällande inlevelse och gestaltning runt mitt bord. Det ligger någonstans mellan att man sitter och käkar godis, snackar om tvserier och drar vitsar medan man halvmedvetet rullar nån tärning - till att man sitter iklädd periodstypiska kläder, har tagit improv-lektioner och kör utan spelledare.

Det här vi pratar om faller mer mot den senare (fördomsfulla och lätt överdrivna) kanten. Fysiska metoder tar det till en inlevelsenivå jag blir väldigt obekväm i. Det är säkert en blandning av bla. scenskräck och prestationsångest.

 

[Krille]

Det ju skillnad att testa Dread en gång om året i en grupp där ingen har stora motoriska problem och alla är ungefär lika bra på Jenga. Man har inte nog stor skillnad i färdighet inom gruppen, och man spelar inte Jenga-Dread nog ofta för att skillnaden ska drabba någon enskild spelare hårt.

Skulle man däremot spela Jenga-dread varje spelmöte, varje vecka och en spelare hade MS och alltid är den som välter tornet först. Då skulle man både ha så stor motorisk skillnad och spela Jenga-Dread så ofta att den stackars MS spelaren skulle ha ett helvete vid bordet om denna inte var masochist.

Som tur är så är Dread avsett att spelas som oneshots då och då, och inte som kampanjer. Det finns nån form av kampanjabbrovinsch, men det märks att det inte är så Dread är tänkt att spelas.

Även om man spelar Dread i kampanj så lär det ändå jämna ut sig, ety övning ger träning. Spelar man Jenga en gång i veckan (vilket ett Dread-kampanjande skulle bli) så blir man bra på Jenga förr eller senare. Tja, såvida man inte lider av något Jenga-försvårande handikapp typ MS, men jag tror inte det är så vanligt.

Men säger man det så har man helt missat poängen med vad du vill säga. Men då måste jag förstås måste säga att "kroppskontaktskräck" är ett MS-aktigt handikapp i vissa spelstilar, så det går ändå på ett ut.

Och i vilket fall som helst så är den här deltråden fett offtopic och vi vet vad vi vill ha sagt.

 

[Sodivra]

Edit: Ville säga lite om jenga-grejen med. Detta ställer jag mig också påmtvären till. Tärnngar är ett extremt balanserat sätt att lösa tex. konflikter på. Ingen kan vara bättre eller sämre på att rulla en tärning egentligen. Men motoriska färdighet kan faktiskt skilja en hel del, vilket jag tycker lägger för mycket tyngd på spelarens färdigheter i stället för dennes karaktär. Där tycker jag det måste finnas en balans.

Glömmer vi inte en sak här?

Allt rollspel och socialt inflytande är färdigheter. Vissa spelare kan vara bättre än andra på att få det som de vill vid spelbordet, komma på smarta lösningar och rollspela övertygande.