Hur man blir utsläng ur en spelgrupp (eller hör mig klaga på en jobbig spelare)

[Genesis]

Jag tycker sådant här är så spännande att höra om. Jag har aldrig haft en dålig upplevelse i rollspel, vad jag kan minnas. Alltså någon som blivit sur eller arg vid bordet. En gång har en spelare hört av sig och tyckte att ett spelpass var våldsammare än vi brukar ha, och vi pratade om det. Tror att jag stötte på någon lite irriterande grej när vi var tonåringar, men under senaste 20 åren, i lite olika grupper och under många konvent, har jag aldrig stött på den här typen av situationer.

 

[Feuflux]

Har nog aldrig haft en spelare som aktivt förstör, men har haft en spelare som ofta sa något i stil med "nej vilken dålig idé, haha" när någon annan föreslog en lösning/väg framåt i äventyret, utan att komma med något eget direkt. Så där blev det lite irritation.

Men det är 20 år sedan och han var inte så intresserad av att spela rollspel egentligen så problemet löste sig själv.

 

[Gabrielle de Bourg]

Det här låter framförallt som en spelare som fokuserar på sig själv och vars spel främst fokuserar på dem, istället för ett tänk kring gruppen som helhet. Mycket av det du nämner visar rätt tydliga tecken på det, där de nästan "roffar åt sig" rampljuset och eventuell ledarroll och att alla handlingar de gör bara verkar fokusera på de själva och hur det gynnar/påverkar de själva, istället för resten av gruppen.

Jag har råkat ut för sådana spelare i en del eventsituationer och det återkommande jag märkt av där är just hur de inte tar in gruppen, ofta till en nivå att de nästan känns som en annan våglängd än resten. De är nästan omedvetna om hur handlingarna påverkar resten, snarare än att de aktivt förstör.

 

[Skarpskytten]

Oj oj oj sånna har jag mött många av.

Berätta gärna mer! Har du lärt dig något av alla dessa möten?

 

[Franz]

Vad tråkigt att det gick som det gick. Jag har ju pratat i tidigare trådar att den typ av rollspel jag gillar är ett slags sambeträttande mellan spelare och spelledare, men hjälps tillsammans åt att föra berättelsen framåt. Då blir det trist när någon spelare går solo så att säga och vill att allt ska handla om hen och hens önskningar.

Med det sagt så säger min erfarenhet mig att fängelsemiljöer är otroligt svårt att få bra. Det är ofta någon spelare som känner sig frustrerad över att bli hunsad och så slutar det med en massa trots. De enda gånger jag fått fängelsemiljöer att funka är när vakterna i princip aldrig ingriper och det istället är gängen som styr. Rollpersonerna måste välja mellan olika fraktioner, men varje vak har konsekvenser. Sånt har gått bra, men högsäkerhetsanstalter med vakter som straffar rollpersoner har aldrig blivit kul i min spelgrupp.

Det är lite samma som när rollpersonerna blir omringade och beordrade att ge upp. De gör aldrig det, oavsett hur många fler motståndarna är, och om de väl gör det blir det ofta sura miner för att de tvingats till nåt de egentligen inte ville.

 

[Dilandau]

Berätta gärna mer! Har du lärt dig något av alla dessa möten?

Att om det finns konflikter mellan människorna kring spebordet så spiller de lätt över till spelet. För vissa lättare än andra.

En vanlig variant av detta är ”gamla kompisar” som har en dysfunktionell relation men är helt blinda för det. Exempelvis några som varit polare sen dagis och har en relation som präglas av tävlan och att ”bräcka” varandra. Eller där det finns en uppenbar hackordning, och om den bryts i fiktionen så blir det knas irl - vilket i sin tur spiller över i fiktionen.

Summan av kardemumman är att problemet sällan går att lösa i spelkontexten, eftersom det inte har med spelet att göra alls.

 

[Bifur]

Det är lyckligtvis väldigt ovanligt men jag har stött på enstaka personer som jag uppfattat bara försökt krascha spelet. Jag skulle säga att det finns två huvudskäl:

• de egentligen inte vill spela alls men den sociala kontexten gör att de är med ändå (det här hände visserligen främst i tonåren)
• de är helt okänsliga för vad andra tycker är kul och spelar uteslutande på sina egna villkor

Det senare kan man möjligen se som att olika spelstilar krockar men eftersom rollspel är en gruppaktivitet är det ett hyfsat dysfunktionellt beteende oavsett preferenser. Kännetecknande brukar vara att spelaren alltid förkastar spelets premiss - oavsett vad den är och om den diskuterats i förväg.

 

[Dr_Dängrot]

Dom gånger det skett att folk medvetet har kraschat spelet och jag kan ärligt säga att i been THAT guy när jag var yngre men iaf dom gånger det skett så har det oftast handlat om att personen som sabbar inte har roligt .

Den gången jag sabbade så berodde det på att när vi hade session zero så blev jag lovade en sak och jag skrev på det sociala kontraktet under premissen att äventyret vi spelade skulle innehålla A . När vi sedan satte igång och spelade så visade det sig att äventyret inte alls innehöll A utan ist innehöll B . Jag kände mig lurad och tog upp detta med SL som sa att alla andra har roligt Dängrot det är du som är the odd Duck och då blev jag i egenskap att att känna mig förd bakom ljuset passive aggressive och började med en massa ingame beteende som var dissruptive.

En gång i ungdomen så samarbetade jag med en annan spelare för att förstöra spelet för att vi helt enkelt inte hade roligt med det spel och den premiss som sl valt . Det skall tilläggas att vi inte var outright assholes utan mer om att vi tog onödiga risker ingame med förhoppning om att det skulle resultera i tpk och vi skulle spela ett annat spel . Tex om det blev en biljakt och min karaktär körde flyktbilen så kunde hen försöka hoppa över den öppnade kanalbron för att jag på en metanivå visste att jag skulle få massa minus på slaget och förhoppningsvis skulle det resultera i krasch och tpk eller att min karaktär dök på granaten i förhoppning om att det skulle se ut som att hen var en hjälte som offrade sig för gruppen men i själva verket var det ett självmordsförsök för att slippa spela mer

 

[IcarusDream]

Äventyret var enkelt. Spelarna spelade upprorsmakare som misslyckats och ny fångats in av landet de gjorde uppror mot. Nu var de fast i ett fängelse där de tvingas arbeta hårt för att "betala av sin skuld till samhället". Vakterna i fängelset visste att om något händer med fångarna så skulle ingen bry sig och njöt av att se fångarna lida. För att klara sig till årets slut var spelarna tvungna att hitta ett sätt att fly från fängelset, gärna tillsammans med de andra upprorsmakarna.

Spelgruppen bestod av två personer som börjat spela rollspel för mindre än ett år sedan, en spelare som spelat rollspel i några år och en gammal rollspelsveteran. Samt mig då, som SL. Gruppen hade spelat igenom två äventyr tidigare tillsammans så den var inte helt ny.


Mötet började med att spelarna släpades in i fängelset. De fick veta vad deras arbetsuppgifter var (göra krigsmateriel till landet de kämpat mot). De fick också se vad som händer om någon i deras team gör ett uselt jobb, så det var inte lönt att försöka medvetet sabotera saker. Då blev alla i teamet straffade.


Det första den gamle rollspelsveteranen gjorde var att mucka gräl med vakterna. Matvägran, medvetet förstöra saker osv. Hans karaktär blev då givetvis straffad av vakterna, upprepade gånger. Detta var inte ett försök att dra till sig uppmärksamhet från vakterna medan de andra spelarna gjorde något bakom ryggen på dem, han gjorde det bara när folk var i sina celler.

När jag slutade orka beskriva straffen så valde han istället att sätta av en sprängladdning. När han först beskrev att han tänkte försöka sno lite explosiva saker så trodde jag att han skulle göra något intressant med dem, men nope, han valde att göra det mitt i verkstaden där fångarna var och var noga med att säga att han inte sade till någon annan om det. De andra spelarna var här. Nu var jag tvungen att dra ned på skadan för att äventyret inte skulle sluta där, annars skulle alla andra spelarkaraktärer dött.

Efter att spelarna återhämtat sig från sina skador så lyckas en av de andra spelarna sno en av vakternas nycklar. Rollspelsveteranen lyckades övertala den andra spelaren med nycklarna att han har en plan. Natten därpå öppnar han alla cellerna. Han och de nu frigivna fångarna har tyst ihjäl en vakt och snor vaktens vapen (en pistol och ett kortsvärd). Vad gör han härnäst? Jo, använder pistolen, givetvis. 6 kulor finns det i den och han börjar genast föra massa oväsen. Varför? Enligt honom så vill han dra till sig fler vakter för att "sno deras vapen". För att det är ju en bra plan...Det blir en shootout med vakterna som går ungefär som man kan förvänta sig. Alltså riktigt uselt för spelarna.

När jag pratade med spelaren efteråt så sade han att han inte visste att explosionen skulle skada de andra spelarna, att han trodde att han kunde besegra vakterna i strid och att han minsann inte såg något fel med att leka apa inför vakterna tidigare för att "de skulle ju ändå inte ha ihjäl honom". För mig så kändes det som rätt uppenbart spelförstörande. Han ville bara se hur långt han kunde ta det innan något skulle hände.

Första gången på drygt 10 år som jag behövt säga åt en spelare att hen inte är välkommen längre. Jag har mina misstankar om att han försökte utnyttja min konflikträdsla också. Han räknade nog inte med att jag faktiskt skulle slänga ut honom då jag brukar försöka undvika konfrontationer, men han gick så långt att jag kände att det inte fanns något annat val.

Varför gör folk ens såhär? Det känns så onödigt. De nya spelarna tyckte att han var jobbig men de trodde att det mest var hans karaktär i spelet. Jag och den andre spelaren som spelat ett tag var dock överens om att det här bara var medvetet spelförstörande.

Jag lider med dig. Jag har haft spelare som verkligen försöker se hur långt de kan sträcka sitt jävlande när de verkligen testar gränser. Jag hade en spelare som var spelare med en annan spelledare från början. Den spelledaren spelledde en Eonkampanj och sen Pendragon. Spelaren fick infall ibland att se hur långt han kunde testa gränserna med spelledaren och spelledaren blev mer och mer frustrerad med spelaren. Till slut så sa spelledaren åt hel gruppen att sluta försöka hitta på egna lösningar på saker och bara följa de ledtrådar och planer han hade planerat.

Sen när den spelledaren flyttat från stan så spelledde jag honom ett tag. Jag är ganska fri som SL, spelare får göra som de vill så länge de är beredda på att att ta konsekvenserna av sitt handlande. Han fick sina infall att testa gränserna ibland, men i mitt fall så blev han inte stoppad, utan då fick han istället ingame-konsekvenser, vilket jag tror var nåt han gillade ibland. Men vid nåt tillfälle så sa jag typ nej nån gång och då blev han skitsur och gnällig. Sen ville han inte spela mer. Han var med i en kort kampanj nåt år senare, men sen la han ner rollspel och figurspel helt och hållet...

 

[Dilandau]

dom gånger det skett så har det oftast handlat om att personen som sabbar inte har roligt .

Det är helt klart en viktig faktor. Men jag tror inte den är tillräcklig. Som jag upplever det finns det tre typer av uttråkade spelare: De som inte kommer tillbaka nästa gång, de som blir allt mer passiva och typ sitter och läser i regelböcker, och de som börjar sabba.

Vad det är som gör att folk börjar sabba kan säkert variera. Men min misstanke är att det handlar om deras ställning i gruppen. Och/eller personlighet, kanske.

 

[Dr_Dängrot]

Det är helt klart en viktig faktor. Men jag tror inte den är tillräcklig. Som jag upplever det finns det tre typer av uttråkade spelare: De som inte kommer tillbaka nästa gång, de som blir allt mer passiva och typ sitter och läser i regelböcker, och de som börjar sabba.

Vad det är som gör att folk börjar sabba kan säkert variera. Men min misstanke är att det handlar om deras ställning i gruppen. Och/eller personlighet, kanske.

jag tror inte man skall underskatta tristess . Det kan ju vara så att folk agerar UTÅT för att få något att ske . Jag hade tex en spelare för många många år sedan som blev uttråkad på ett äventyr jag körde i kult för att det enligt hen inte var tillräckligt actionbetonat så hens karaktär drog sin revolver och gick in på ett MC Donalds och började skjuta folk för att skapa ett actionmoment där hens karaktär blev jagad av polisen.

 

[God45]

Till slut så sa spelledaren åt hel gruppen att sluta försöka hitta på egna lösningar på saker och bara följa de ledtrådar och planer han hade planerat.

Wow. Det är det värsta spelledandet jag hört talas om som inte också utgjorde riktiga brott.

 

[Dr_Dängrot]

Jag har även haft spelare som blivit utåtagerande ingame när dom kört fast och inte vet vad nästa steg är för att komma vidare

 

[Bifur]

Jo, att inte tycka spelet är kul kan vara en viktig faktor - det faller väl in under "inte vilja spela egentligen". Det som vore intressant att ringa in är dock varför det ibland leder till destruktiva beteenden i aktiviteten rollspel snarare än att personen säger "tack men jag är inte med".

Min senaste personliga erfarenhet är väldigt gammal (mitten på 90-talet) men där skulle jag nu i efterhand säga att den personen inte ville spela rollspel alls (inte bara spel X) och antagligen även ville få övriga personer att sluta spela också så att alla kunde göra något han tyckte var roligare istället. Den sociala situationen gjorde dock att gruppen inte sa "du får inte vara med" och att han själv inte heller sa "jag gör något annat" > därav det dysfunktionella beteendet

 

[Dr_Dängrot]

Det som vore intressant att ringa in är dock varför det ibland leder till destruktiva beteenden i aktiviteten rollspel snarare än att personen säger "tack men jag är inte med".

Den svenska konflikträdslan och rädslan för den öppna dialogen

 

[Dilandau]

Det som vore intressant att ringa in är dock varför det ibland leder till destruktiva beteenden i aktiviteten rollspel snarare än att personen säger "tack men jag är inte med".

Det blir väldigt anekdotiskt det här, men i min erfarenhet är det nästan alltid högstatuspersoner (i gruppen) som agerar destruktivt. Kanske för att de vet att deras beteende knappast kommer få några konsekvenser.

 

[Franz]

Några olika typer av orsaker till destruktiva beteenden i min gamla spelgrupp. Dessa exempel är dock från tonåren, tror inte nån jag känner skulle göra såhär idag.

Som @Bifur var inne på fanns en spelare som nog egentligen ville göra nåt annat än spela och aktivt försökte få rollpersonerna dödade så att vi kunde avsluta spelmötet och gå på den där festen istället.

Det fanns en spelare som ofta efter typ halva spelmötet blev sur för att hans rollperson inte var tillräckligt mäktig. Han ville liksom att vi andra skulle tycka att hans rollperson var cool och häftig och när så inte skedde blev han dur och saboterade ibland.

En spelare var en riktig retsticka som person och gjorde därför rollpersoner där han fick kaxa sig så mycket som möjligt mot både rollpersonerna och SLP'erna och sen skylla på att det är i linje med hans rollpersons personlighet. Han lyckades vi dock övertala till att tagga ner ditt beteende.

En spelare kunde ha riktigt bra idéer till rollpersoner men tröttnade under äventyrets gång på att spela karaktären och gjorde om honom till en bindgalen murder hobo. Han kunde inte heller läsa av vilken stämning spelledaren ville förmedla och brukade skämta när det skulle vara allvarsamt o.s.v.

 

[Magnus Seter]

Den svenska konflikträdslan och rädslan för den öppna dialogen

Jag tror inte det är ett enbart svenskt fenomen. På utrikiska forum kan man läsa massor av exempel på när spelomgångar havererat. Tycker mig minnas att Dragon till och med hade en artikel som tangerar det som diskuteras i tråden, hur man som spelare tvingar igång "action" om det är inte nog sådant i äventyret.

 

[Dr_Dängrot]

90% när detta fenomen uppståt i mina grupper så har det berott på att spelaren som blir utåtagerande blir uttråkad och frustrerad och frustrationen har allt som oftast uppståt när spelet varit fel för spelaren eller spelaren fel för spelet hur man nu väljer att se på saken .

Jag hade en spelare som älskade DnD och hack n slash men så en dag körde vi CoC och vi körde ett lågmält äventyr där fokus inte låg på action och strid och man märkte ganska fort att hen blev frusterad och uttråkad när hen inte fick slå ihjäl saker och hen började med massa dissruptive behavior ingame...

 

[Feuflux]

Är man ett kompisgäng som spelar rollspel eller ett rollspelsgäng som är kompisar?
Jag har svårt att relatera till tråden. Har ni på allvar spelare som är äldre än tonåringar som saboterar ett spelpass för att de är uttråkade eller är det gamla anekdoter som tas upp?