Nekromanti Hur man sågar, lektion 1

Mekanurg

I'd rather be different than indifferent.
Joined
17 May 2000
Messages
8,030
Location
Port Kad, The Rim
Dan Browns böcker blir nu filmer, en efter en. Jag njöt av följande kritiska kommentar av A O Scott på New York Times' kultursida:

Since “Angels & Demons” takes place mainly in the Vatican, and is festooned with the rites and ornaments of Roman Catholicism, I might as well begin with a confession. I have not read the novel by Dan Brown on which this film (directed, like its predecessor, “The Da Vinci Code,” by Ron Howard) is based. I have come to believe that to do so would be a sin against my faith, not in the Church of Rome but in the English language, a noble and beleaguered institution against which Mr. Brown practices vile and unspeakable blasphemy.

Detta är en Banzika-mästare som demonstrerar "det gyllene snittet" i språklig form.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,123
Location
Rissne
Är lektion 2 att faktiskt läsa det man kritiserar?

Inte för att Dan Brown är nån mästerlig författare, men ändå...
 

Eksem

Champion
Joined
19 Feb 2001
Messages
7,615
Location
Stockholm
Ja, det är fint att forma saker utifrån ett gyllene snitt, men det är ju tråkigt om det som formges är fyrtal i bajs.
 

Mekanurg

I'd rather be different than indifferent.
Joined
17 May 2000
Messages
8,030
Location
Port Kad, The Rim
Lektion 2 blir att träna hur man skriver elegant på egen hand utan att skända sitt språk. Learning by doing.
 

Marukusu

Hero
Joined
18 Mar 2004
Messages
1,681
Location
Umeå
Jag har förvisso inte läst boken på engelska så jag ska väl hålla käften, men själva språket hade jag inget som helst problem med i varken Änglar och Demoner, Da Vincikoden eller I cirkelns mitt.
Det är väl snarare handlingen i samtliga böcker som suger getpung, även om jag fullkomligt älskar det där illa dolda föraktet gentemot katolska kyrkan i Langdon-böckerna.
 

Vimes

Spenderar tid på Casino Svensk
Joined
15 Jun 2000
Messages
11,917
Herr Brown skrattar nog ändå hela vägen till banken.

Jag hade kul när jag läste Änglar och Demoner och lite annat han skrivit (jag blandar så lätt ihop dem, så jag ska inte gå in mer på titlar).

Visst språket är banalt, men det gör så att man kan läsa det i 130. Fyra-fem timmar per bok kanske.

Och visst. Karaktärerna är platta. Nästan tvådimensionella. Handlingen är antingen otroligt förutsägbar, eller helt ologisk. Visst.

Men lik förbannat tyckte jag att det var kul att läsa. Kul på samma sätt som att titta på en halvkass actionfilm, det är liksom lite förströelse. Och ärligt talat: tror ni att syftet var att skapa stor litteratur? Att Brown gå och förbannar Nobel-juryn för att han inte fått litteraturpriset ännu?

Nej, han skrattar hela vägen till banken istället. Som de flesta underhållare idag.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Och visst. Karaktärerna är platta. Nästan tvådimensionella. Handlingen är antingen otroligt förutsägbar, eller helt ologisk. Visst.

Men lik förbannat tyckte jag att det var kul att läsa. Kul på samma sätt som att titta på en halvkass actionfilm, det är liksom lite förströelse.
Synd att du ändå nedvärderar det på slutet. "Halvkasst" och "lite förströelse", liksom. Själv blev jag fascinerad över det goda hantverket. Jag ser på de bra Dan Brown-deckarna på samma sätt som jag ser på en bekväm, lätt och stapelbar stol: Den är kanske inte sexig som konstföremål betraktad, men den är utomordentlig som bruksföremål; och ett resultat av gott hantverk.

Eller kanske skall man jämföra dem med ABBA's hitsinglar. Även ABBA var föraktade av kultureliten på sin tid och ansågs vara populistisk skräp, men precis på samma sätt som varenda cliffhanger och anslag i Da Vinci-koden är spot on, så är varenda hook och refräng oantastlig i de bästa av ABBA's små popkonstverk.

Sure, det är inte själfullt som Al Green och det är inte tekniskt imponerande som Pavarotti, men det är gott hantverk. Och sådant har alltid kultureliten sett ner på.

Dan Brown inte bara skrattar hela vägen till banken, utan kan nog också vara lugn med insikten om att tiden kommer att ge honom rätt till slut. Gott hantverk har nämligen genom hela historien visat sig ha så oerhört mycket längre livslängd än kulturelitism. ABBA håller än idag, medan de som snörpte på munnen åt dem snart är bortglömda.
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Det jag retade mig på i Da Vinci-koden var ju att Langdon redan från början hade örnkoll på hela Magdalena-upplägget (vad är oddsen för det, liksom), och sedan släppte små potioner av det till den impade kvinnliga huvudrollen kapitel för kapitel...

Annars var den väl lika bra eller dåligt skriven som vilken spänningsroman som helst.

Änglar och demoner har jag inte läst än.
 

DesertRain

Hero
Joined
18 Oct 2005
Messages
1,008
Location
Lund
Da Vinci-koden är inte direkt en bra bok. På sin höjd är den okej. Däremot är Änglar och Demoner betydligt bättre. Inget mästerverk direkt men den är i alla fall läsvärd.
 

Vimes

Spenderar tid på Casino Svensk
Joined
15 Jun 2000
Messages
11,917
Rising said:
Synd att du ändå nedvärderar det på slutet. "Halvkasst" och "lite förströelse", liksom. Själv blev jag fascinerad över det goda hantverket. Jag ser på de bra Dan Brown-deckarna på samma sätt som jag ser på en bekväm, lätt och stapelbar stol: Den är kanske inte sexig som konstföremål betraktad, men den är utomordentlig som bruksföremål; och ett resultat av gott hantverk.
Det är helt klart ett gott hantverk. Kanske det godaste hantverket inom genren. I de här sammanhangen har försäljningssiffror och kvalité ett mycket nära samband.

Spänningsläsning är förströelse. Brukslitteratur. Det är inte så att jag helt opåkallat kommer att tänka på något i Browns böcker som verkligen gjorde intryck på mig. Men det är njutningsfullt att läsa en bok som bara är nu. Visst, berikar mig inte på sikt. Men allt man tar för sig behöver inte vara berikande. Det kan vara kul för stunden också.
 

Rising

Vila i frid
Joined
15 Aug 2001
Messages
12,763
Location
End of the green line
Det är inte så att jag helt opåkallat kommer att tänka på något i Browns böcker som verkligen gjorde intryck på mig.
Själv tog jag med mig väldigt mycket från Dan Browns böcker. Exempelvis:

"Häng med ett tag till, så skall jag avslöja något för dig:"
Om det är något trick som Dan Brown verkligen hanterar skickligt, så är det att hela tiden fresta med någon form av real-world-information för att fängsla läsarens intresse.

Now; alla spänningsberättelser frestar med att avslöja hemligheter i själva fiktionen (såsom att få veta vem som var mördaren i en typisk Agatha Christie-deckare) - och givetvis använder Dan Brown det här knepet också - men vad han framförallt gör är att fresta med information hämtad från verkligheten (eller åtminstone från skrönor och konspirationsteorier från verkligheten) och det har en särskild typ av märklig, lockande kraft. Att få veta vad det kan vara för något man har hittat på en meteorit i en S/F-historia är liksom inte riktigt lika spännande som att få veta vad det kan ha varit på den meteorit som Bill Clinton talat så starkt om, i "I Cirkelns Mitt".

Dan Brown använder sina "faktauppgifter" som teasers på väldigt många olika sätt. Det mest uppenbara är förstås när han låter dem utgöra grunden i sina böckers intriger - såsom i Da Vinci-koden - och nästan lika tydligt är det när han låter dem stå för det pusselarbete som protagonisten måste utföra för att komma vidare i handlingen. Men det jag tycker är snyggast är när Dan Brown använder det här tricket nästan i förbigående i de lugna perioderna i boken, bara för att spänningen inte skall sjunka för lågt i överbryggande scener. Till och med enkla transportsekvenser när Langdon måste förflytta sig från en plats till en annan så kan Dan Brown hooka oss genom att berätta om hur Langdon kommer att resa med sensationella fordon av olika slag (ett trick han använder i såväl Da Vinci-koden som i Änglar och Demoner).

Faktasnippets har visat sig vara mycket effektiva som teasers, särskilt när man hintar till dem och etablerar dem så effektfullt som Dan Brown gör. Det kanske ser ut som ett billigt trick för att hålla läsarens intresse vid liv, men det fungerar, och Dan Brown använder en hel del olika berättartekniker för att utföra detta konstnummer. Jag kommer ihåg att jag började skratta efter ett tag när jag läste I Cirkelns Mitt, då jag liksom hade fått upp ögonen för detta och började titta på hur han utförde detta trick i detalj: Hur mycket han skulle avslöja om varje faktasnippet innan han gjorde ett avbrott, och hur länge han skulle dröja innan han faktiskt kom ut med sina avslöjanden. Och om han skulle teasa oss in character - genom att exempelvis låta Langdon börja berätta om något och sedan avbryta honom innan han var färdig - eller om han skulle göra det med sin berättarröst. Det är ett roligt trick, och jag blev inspirerad av hur Dan Brown utförde det.

Varva den långsamma, krypande eskaleringen med rappa partier
Det typiska för Dan Brown-deckarna är att vi i varannat kapitel får följa protagonisten och i varannat kapitel får följa någon mördare som ligger ett par steg före den förstnämnde. I de flesta fall så är mördarens kapitel mer krypande och långsamma i sitt tempo än protagonistens.

Jag tänkte på detta när jag såg den första säsongen av 24, där dottern åkte bil ut med några pojkar, som snart visar sig vara utsända för att kidnappa henne. Dessa partier använde sig av samma berättarteknik: Dotterns "kapitel" var långsamma och krypande, med små varsel om att något inte stod rätt till som snart växte sig starkare och starkare, medan Jack Bauers egna kapitel hade mer action, högre tempo och fler trådar i luften.

Det här långsamma och krypande är väldigt effektfullt berättande (eller; jag brydde mig iaf mer om dottern än om Jack Bauer i 24 - medan jag kanske inte tycker att Dan Brown lyckats lika bra med sina mördare) men om man bara har en sådan långsam, krypande berättelse så är det lätt hänt att man tappar publikens intresse för att det blir för långrandigt. Samtidigt så är de flesta trick för att försöka råda bot på den tristessen väldigt billiga och platta. Alla som sett någon tonårsslasher vet exempelvis hur ofta de tvingas krysta fram fejkade skräckscener i inledningen; typ suspensescener som inför vilket Jason-mord som helst, fast som inte slutar med någon blodig slaktscen utan som bara visar sig vara några busungar som skräms eller liknande.

Då känns Dan Brown-metoden uppriktigare och taktfullare: Ha den där långsamma, krypande berättelsen, men varva den med en annan berättelse som har högre tempo, och låt varje kapitel från denna högtempoberättelse avslutas med cliffhangers så att läsarnas intresse hela tiden överbryggar de långsamma partierna.

Det funkar i 24, och ibland ser man det till och med i Lost, men Dan Brown är en av de som gör det mest konsekvent.

Använd alla knep i boken
En av sakerna som gör Indiana Jones till den bästa matinéfilm som någonsin gjorts är för att Steven Spielberg helt utan att skämmas använde sig av alla matinétrick som fanns. Han lät mycket medvetet bli att använda några avantgardistiska prov på nytänkande, utan gjorde en ren och enkel äventyrsberättelse genom att plocka alla de (simpla) trick som genren hade att erbjuda. Om man vill vara högkulturell och fin i kanten så skall man förstås låta bli att använda alla trick eftersom det är ett tecken på dålig smak, men det sket Spielberg i, och det är till stor del därför som Indiana Jones blev en så charmig och härlig berättelse.

Dan Brown gör likadant: Han stoppar verkligen in alla thrillertrick i var och en av sina böcker. Protagonisten blir oskyldigt misstänkt och jagad av polisen - check; en av de som stod på protagonistens sida visar sig i själva verket vara en skurk - check; osv. Vi har klyschiga kärlekshistorier och vresiga typer som i slutändan visar sig vara hjälpsamma - hela samlingen av trick, twister och planteringar.

Det är helt enkelt roligare att läsa en bok av en författare som uppenbarligen haft roligt när han skrev den, än en från en kissnödig snofsputte som först och främst verkar vara mån om att ingen skall kunna klanka ner på hans böcker.

När jag läste Dan Brown så började jag tänka "hmm, fantasy bör nog ha dvärgar iaf, när jag tänker efter." I vanliga fall hatar jag dvärgar och kan inte förstå varför de måste in i alla fantasyvärldar, men på något sätt så har jag börjat se på dem i nytt ljus. De hör liksom till, och att ta bort dem vore som att ta bort den Herr Flick-liknande gestapostereotypen från Indiana Jones.

Man ska ha roligt när man hittar på berättelser. Man behöver förstås inte ta med alla stereotyper - men om man ska låta bli något så skall man göra det för att man vill uppnå något annat som är ännu roligare, och aldrig - aldrig - för att man vill uppnå något så ytligt och trist som "god smak".
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,123
Location
Rissne
Rising said:
ABBA håller än idag, medan de som snörpte på munnen åt dem snart är bortglömda.
Turligt nog finns det de bland oss i den yngre generationen som tar över munsnörpandet.
 

krank

Går ondskans ärenden
Joined
28 Dec 2002
Messages
36,123
Location
Rissne
Arfert said:
Det jag retade mig på i Da Vinci-koden var ju att Langdon redan från början hade örnkoll på hela Magdalena-upplägget (vad är oddsen för det, liksom), och sedan släppte små potioner av det till den impade kvinnliga huvudrollen kapitel för kapitel...
Min största biff med boken var att karln använde sig av Prieuré de Sion, och till och med i förordet påstår att de var på riktigt... Hyfsat kass påläsning där, liksom.

Karln bygger intressanta konspirationer. Synd att de inte har de där inslaget av trovärdighet som gör att man kan hålla sin disbelief i schack. För den som redan innan var intresserad och det minsta påläst blev det mest pannkaka av alltihop.

Min näst största biff är att läsaren inte ges en chans att vara med och lösa mysteriet. Det blir bara platt berättande, ungefär som ett fulrälsat äventyr där SL låter SLP:er berätta allt som händer istället för att låta rollpersonerna agera. När jag läser en thriller/deckare vill jag få alla ledtrådar, så att jag själv kan utmana min intelligens med att försöka lösa mysteriet - i Dan Browns böcker kan man inte lita på sin förhandskunskap eftersom Brown inte kollat sina fakta, och samtidigt ger han för få detaljer och ledtrådar. Man blir inte delaktig, man blir bara en betraktare.
 

Arfert

Facit
Joined
9 Sep 2004
Messages
15,729
Location
Stockholm
Dessutom läste jag (och hundratusentals andra) redan Holy Blood, Holy Grail tidigt 80 tal. Och såg BBC-dokumentaren 70-tal... så man blev ju inte direkt övveraskad av plotten...

...Men de kanske inte inte existerar i Langdons universum.

Roligast är ju iofs alla som tror att graal-historian är "sann" och biblisk, när den heliga graalen uppfanns av riddarballad-författaren Chrétien de Troyes på 1100-talet. Visserligen använder han sig av tidigare traditioner (som keltiska), men å andra sidan lånar ju Tolkien ringar från Niebelungenlied också.
 

Storuggla

Champion
Joined
8 Dec 2001
Messages
9,546
Location
Stockholm
"ett fulrälsat äventyr"

En av de bättre beskrivningarna jag sett faktiskt. Dessutom är «fulrälsat» ett ord som borde komma med i nästa ordbok.


Storuggla, även om det hoppas
 

Vimes

Spenderar tid på Casino Svensk
Joined
15 Jun 2000
Messages
11,917
Rising said:
Det är inte så att jag helt opåkallat kommer att tänka på något i Browns böcker som verkligen gjorde intryck på mig.
Själv tog jag med mig väldigt mycket från Dan Browns böcker.
Jag håller med dig. Visst föder läsandet av Dan Brown mycket tankar om hur spänning fungerar. Men det var inte den typen av intryck jag tänkte på.
 

Gurgeh

The Player of Games
Staff member
Joined
23 Feb 2001
Messages
10,109
Location
The Culture
daVinzzzzz....

Dessutom läste jag (och hundratusentals andra) redan Holy Blood, Holy Grail tidigt 80 tal. Och såg BBC-dokumentaren 70-tal... så man blev ju inte direkt övveraskad av plotten...
Och jag hade aldrig hört talas om Holy Blood, Holy Grail, men jag hade läst Preacher, så jag listade ut vad hemligheten var någonstans runt sida 100, och sedan blev det bara en transportsträcka fram till ett av litteraturhistoriens minst spännande slut.

/tobias
 

Mekanurg

I'd rather be different than indifferent.
Joined
17 May 2000
Messages
8,030
Location
Port Kad, The Rim
Jag började läsa DaVinci-koden på engelska. Språket var ruttet ihopsatt och jag var dessutom skickligare på genomskåda gåtorna än Langdon (som milda makter ska vara professor). Efter ett par kapitel kastade jag undan boken; det där tramset tänker jag inte slösa min tid på. (Nej, den kan inte vara bättre på svenska: "skit in, skit ut"-principen gäller här oxå.)
 
Top