Nekromanti Hur man sågar, lektion 1
- Thread starter Mekanurg
- Start date
Förtydligande
/tobias
Jag kanske ska förtydliga att jag inte hade hört talas om Holy Blood, Holy Grail innan jag läste da Vinci-koden. Efter det har jag hört den omnämnd så många gånger att jag önskar att jag kunde glömma den.
/tobias
Varför är det så viktigt för så många att såga Dan Brown?
Buhu, han har snott allting från Holy Grail (eller vad det nu var)
Jaha, han har till skillnad från de jepparna lyckats förmedla ut en historia till den stora massan. Det måste ju betyda att han är bättre på berättarteknik/marknadsföring?
Buhu, han skriver dåligt språk
Jaha, men om vi mainstreamnördar hellre köper en spännande bok med "simpla" formuleringar än nåt trist med Fina Akademiska Ord så gör han ju helt rätt om han vill sälja böcker. Ranelid gnäller ju på att svenskarna bara läser deckare och inte hans fina böcker. Vill du bli läst av många så skriv nåt som många vill läsa. Språkelitisterna är inte så många i slutändan, men visst är de söta när de sitter och gnäller över att alla inte har lika fantastisk smak som de...
Buhu, han är bra på cliffhangers men resten är bara dåligt
Oj, det finns någonting bra helt plötsligt.
Äh, jag vet inte varför jag stör mig så mycket på kritiken av Dan Brown (eller jo det gör jag nog)... men skriver man en bok som läses av tonvis av folk och som sågas av en handfull språkkunniga kritiker så tycker jag faktiskt att det är kritikerna och inte författaren som ska dra nåt gammalt över sig.
Buhu, han har snott allting från Holy Grail (eller vad det nu var)
Jaha, han har till skillnad från de jepparna lyckats förmedla ut en historia till den stora massan. Det måste ju betyda att han är bättre på berättarteknik/marknadsföring?
Buhu, han skriver dåligt språk
Jaha, men om vi mainstreamnördar hellre köper en spännande bok med "simpla" formuleringar än nåt trist med Fina Akademiska Ord så gör han ju helt rätt om han vill sälja böcker. Ranelid gnäller ju på att svenskarna bara läser deckare och inte hans fina böcker. Vill du bli läst av många så skriv nåt som många vill läsa. Språkelitisterna är inte så många i slutändan, men visst är de söta när de sitter och gnäller över att alla inte har lika fantastisk smak som de...
Buhu, han är bra på cliffhangers men resten är bara dåligt
Oj, det finns någonting bra helt plötsligt.
Äh, jag vet inte varför jag stör mig så mycket på kritiken av Dan Brown (eller jo det gör jag nog)... men skriver man en bok som läses av tonvis av folk och som sågas av en handfull språkkunniga kritiker så tycker jag faktiskt att det är kritikerna och inte författaren som ska dra nåt gammalt över sig.
Re: Förtydligande
H.B,H.G. var sjukt stor för 20-25 år sen, sålde hundratusentals ex på många språk (och innan dess på TV i en uppmärksammad BBC-dokumentär)... men det kanske inte är så konstigt att en tjock fackbok av brittiska forskare inte är högst på agendan för en ny generation två decennier senare... framför allt inte i USA då.
H.B,H.G. var sjukt stor för 20-25 år sen, sålde hundratusentals ex på många språk (och innan dess på TV i en uppmärksammad BBC-dokumentär)... men det kanske inte är så konstigt att en tjock fackbok av brittiska forskare inte är högst på agendan för en ny generation två decennier senare... framför allt inte i USA då.
För mig är det vitkigt av den enkla anledning att han är bajskass på faktacheckning. Hade han velat bli tagen på allvar av mig hade han väl åtminstone kunnat kolla upp de Sion-gubbsen på wikipedia eller nåt innan han hängde ut näsan i sitt förord.Feuflux said:
Jag tror sedan att hans böcker blev rätt stora dels för att de berättar om konspirationer med ett såpass enkelt språk att "vanligt folk" kan ta till sig det, och att han fick precis rätt marknadsföring. Sen att hans plots suger rövpung och hans karaktärer är tvådimensionella... Tja, det är inte första gången jag inte känner att man kan mäta kvalitet i antal läsare. Sex miljarder flugor och så vidare, liksom.
Jag tror att DaVinci-koden hade kunnat bli ännu bättre, och sålt ännu mer, om Brown lärt sig lägga ut ledtrådar ordentligt ("fulrälsat" var ordet, som läsare får man i stort sett ingenting) och om han bara gjort lite bättre efterforskningar.
Menmen, att vara bra på marknadsföring, att skriva för den breda massan, att tilltala minsta gemensamma nämnare är fan ingen merit.
Utveckla gärna varför:
* Plotten suger rövpung.
* Vad det är som gör att du tycker att han språk är så (för?) enkelt och hur man skulle göra för att få det bättre.
* Varför du tycker att man som läsare inte får "någonting" (vad nu det innebär).
Tack på förhand
Ram
* Plotten suger rövpung.
* Vad det är som gör att du tycker att han språk är så (för?) enkelt och hur man skulle göra för att få det bättre.
* Varför du tycker att man som läsare inte får "någonting" (vad nu det innebär).
Tack på förhand
Ram
För att den inte på något sätt utmanar läsaren, utan är mest som att åka tåg - visst, man ser lite coola grejer genom fönstret, men man blir aldrig riktigt delaktig i själva åkandet. Det blir mest en massa mer eller mindre slumpmässiga vändningar man får göra sitt bästa för att hänga med i.Ram said:
Överhuvudtaget verkar den såkallade "plotten" mest vara där, med sina tvådimensionella och totalt ointressanta karaktärer, för att kunna visa upp att Dan Brown läst bokens föregångare. Det finns ingen rytm, ingen struktur.
Hans språk är inte "för" enkelt, men det är enkelt - men däremot är det ganska snustorrt. Det finns få eller inga känslor inblandade i scenerna, man får aldrig någon känsla för hur huvudpersonen egentligen mår, bara vad han gör.Ram said:
Har förklarat det högre upp i tråden - när jag läser mysterieromaner (deckare, thrillers etc) så vill jag få ledtrådar, som låter mig räkna ut grejer själv. Helst ska de finnas i flera lager, så att jag kan känna mig riktigt smart när jag pusslar ihop saker och drar paraleller som inte ens finns med i boken. De flesta gillar att känna sig smarta.Ram said:
Vad Brown gör är att skita i att plantera ledtrådar. Plötsligt kommer huvudpersonen på något, och hastar vidare. Vi får inga vettiga beskrivningar av saker, vi får aldrig tillräcklig information för att fatta ens vad huvudpersonen fattar.
Så, i DaVincikoden möts jag av ett gråtrist språk, karaktärer utan känslor, och mysterier jag inte får lösa. Som att torrjucka mot en staty, ungefär.
Personligen var det detta jag egentligen hade problem med i boken.krank said:
I slutet av boken blir Langdon och Whats her name plötsligt "romantiskt involverade" med varandra, utan att han någon gång tidigare ens hintat att de var intresserade av varandra. Känslan är typ typ: "Oj, nu är äventyret klart, bäst vi ligger med varandra"
//erik. att skriva avhandling är som tur är inte alls en övning i torrt skrivande.
Men då läser du den sopm en detektivroman. Jag är inte alls så säker på att den är tänkt att vara en sådan. Och varför tycker du att vändningarna är slumpmässiga?krank said:
Håller inte alls med. Den verkar snarare i mitt tycke vara skriven för att ha ett ryckigt tempo med relevanta/intressanta cliffhangers vid vaje kapittelslut. Uppfriskande i mitt tycke även om jag inte vill att alla böcker skall vara sådana.krank said:
Vad gäller avsaknaden av känslor så håller jag med. Langdon verkar vara kall som en fisk och helt utan glöd. I övrigt håller jag inte med. Det är inte strålande skrivet, men det håller åtminstone en sådan standard att det inte stör mig.krank said:
Och ändå gillar "de flesta" DaVinch-koden... Som sagt, jag tror du läser boken med lite fel mindset. Som detektivroman så är den ganska kass, men inte som historia.krank said:
Edit: N.b: Jag har bara läst den svenska översättningen.
Inte detektivroman - mysterieroman. Det finns ett antal "sanningar" som ska komma fram och vara förbluffande - men utan ledtrådar innan blir de inte så förbluffande som de kunnat vara, eftersom läsaren inte fåtts att leva sig in i lösandet, i pusslandet.Ram said:
För att jag ganska ofta fick känslan av att man slängde in vändningar mest för sensationsvärdet, snarare än att de var nödvändiga eller ens vettiga i den övergripande storyn.Ram said:
Problemet är att när man har en cliffhanger i varje kapitelslut så blir det snart väldigt ospännande med cliffhangers...Ram said:
Uppfriskande i mitt tycke även om jag inte vill att alla böcker skall vara sådana.
Jag förstår inte riktigt vad "de flesta" har med saken att göra. det påverkar på intet sätt min bedömning.Ram said:
Jag anser ju att den är kass både som detektivroman och som historia - eftersom historien i det här fallet är såpass distanserat, ryckigt och gråtrist skriven.
Simon
Swashbuckler
Jamen, Krank, det är ju fiction? Det är väl jättekonstigt att ställa krav på faktatrohet i en roman, eller?krank said:
Alltså, är du säker på att du inte bara har tänkt fel när du läst pro-prologen som om "Fact:" inte var en kapitelrubrik i en roman, och råkat ta det för ett faktiskt påstående från författaren, utanför diegesen?
Alltså, för att utveckla lite till, här går Dan Brown tillbaka till romanens ungdom, på sexton-sjuttonhundratalet (eller vad det nu blir), där författaren inledde sin helt fiktiva brevroman, eller dagboksroman eller whatnot med en försäkran att allt läsaren härefter ska få möta är rakt av från riktiga brev eller antekningar.
Sen att jag själv också gick på det när jag läste Da Vinci Code, när den var ny och jag inte hört en massa om den, påverkar inte att jag kan ge författaren cred för att han sålde grundkonceptet till mig som han gjorde. Hade jag inte köpt förutsättningarna så hade boken varit mycket mindre spännande när jag läste den.
Well, jag kan inte riktigt känna igen mig i det som du skriver då jag tycker att ledtrådarna finns där hela tiden, men att spänningen inte ligger i hur de skall användas snarare än hur de hittas och vad de innebär. De stora ledtrådarna är ju "hidden in plain sight" typ.krank said:
Jag förstår vad du menar, men jag ser det till skilnad från dig inte som något uttalat dåligt. Jag upplever dem inte lika krystade som du.krank said:
Därför att samma "de flesta" gillade att känna sig smarta i den post som jag svarade på.krank said:
Och jag tycker att det är en helt ok bok som inte alls är såpass distanserad att det stör, att "ryckigheten" är uppfriskande och ger ett tempo som sporrar att lsäa vidare samt att sättet den är skriven på är av normal standard och att den berättar en cool historia med roliga vinklingar av historiska häftiga grejjor.krank said:
Agree to disagree?
Fast det är mycket, mycket roligare om författare håller sig till inte rent löjeväckande "fakta" utan istället spinner vidare på saker som faktiskt finns, eller har funnits. Liksom, det är inte som att det inte finns konspirationer och hemliga sällskap att ta av.Simon said:
Vad gäller förordet - finns det alltså källor som konkret visar att Dan Brown gjorde en medveten grej där i förordet, och inte bara i efterhand påstår att förordet ingick i fiktionen för att täcka att han helt enkelt missade att kolla upp saker ordentligt?
Ditt resonemang liknar lite det där om att man om man accepterat djurmutanter också måste acceptera maservapen, eller att man om man accepterar drakar måste acceptera vilka tokigheter som helst i vapenreglerna "för att det ju är på låssas".
Så nä, det är inte jättekonstigt att ställa krav på faktatrohet i en roman. För mig faller det sig helt naturligt. Ska man introducera element av fantasteri så behöver övriga element i görbarast möjliga mån vara trovärdiga. I det här fallet var användandet av en fejkad konspiration som om den vore riktig opåkallad och rätt fånig, då det fanns gott om alternativ.
Brown får ju stå ut med kritik om faktainnehållet, då han faktiskt stuckit ut hakan och sagt att även om intrigen i boken är fiktion så är bakgrunden (konspirationen, magdalena-grejen osv) helt sann och fakta.
Har för mig att det står i förordet till och med. Och att förordet INTE är del av fiktion.
Har för mig att det står i förordet till och med. Och att förordet INTE är del av fiktion.
Fast rätt många spänningsromaner hittar väl på mycket mer när det gäller konspirationer och hemliga sällskap. Dan Browns alla påhitt har kopplingar till verkligheten, även om han tagit sig stora friheter. Jag hade inte läst på Wikipedia om dessa konspirationer innan jag läste boken, så för mig kändes storyn som "ja, kanske, det hade kunnat vara möjligt". Det ger en liten skjuts till upplevelsen som helhet. Men, jag har i stort förträngt bokens handling numer, så den gjorde knappast något bestående intryck.krank said:
Jag tycker Dan Brown har många paralleller till Jan Guillous Arn. Alla tävlar om att kasta skit på den bokserien, men massor av folk har läst den och personligen hade jag samma känsla som om Da Vinci: inget fantastiskt språk eller karaktärer, men tillräckligt trovärdigt för att gäcka fantasin, och tillräckligt spännande för att man ska läsa den pärm till pärm.
Jag vill alla gånger läsa (och vill att världens befolkning läser) konspirationsromaner som Da Vinci eller historiska romaner som Arn än ytterligare en deckare eller Harlequin. Jag är rollspelare så alla försök till eskapism bör ges beröm.
Jag tycker väl boken är som bäst är halvOK, och inte för att han snott plotten (sånt görs ju hela tiden inom litteratur), utan för hur den är upplagd... Att huvudpersonen Langdon redan från början känner till "Magdalena-storyn" och så vidare... och sedan berättar den i lagom doser genom boken för att hålla spänningen uppe... Det irriterade mig.
Sen tycker jag ofta att merparten av "spänningsromaner" av den här typen är ganska dåligt skrivna, men det är ju en helt annan sak.
Sen tycker jag ofta att merparten av "spänningsromaner" av den här typen är ganska dåligt skrivna, men det är ju en helt annan sak.
Det har att göra med att de allra flesta spännings- och mysterieromaner helt enkelt är dåliga.RipperDoc said:
Du jämför med deckare och Harlequin. När jag läste DaVinci hade jag nyss läst The Illuminatus! Trilogy, som behandlar konspirationer på ett typ fem miljarder gånger bättre sätt.