Jag kanske ska förtydliga att jag inte hade hört talas om Holy Blood, Holy Grail innan jag läste da Vinci-koden. Efter det har jag hört den omnämnd så många gånger att jag önskar att jag kunde glömma den.Holy Blood, Holy Grail är en populärvetenskaplig bok av ett par brittiska forskare som tar upp just den grundplot som finns i da Vinci-koden.. Exakt.
För mig är det vitkigt av den enkla anledning att han är bajskass på faktacheckning. Hade han velat bli tagen på allvar av mig hade han väl åtminstone kunnat kolla upp de Sion-gubbsen på wikipedia eller nåt innan han hängde ut näsan i sitt förord.Feuflux said:Varför är det så viktigt för så många att såga Dan Brown?
För att den inte på något sätt utmanar läsaren, utan är mest som att åka tåg - visst, man ser lite coola grejer genom fönstret, men man blir aldrig riktigt delaktig i själva åkandet. Det blir mest en massa mer eller mindre slumpmässiga vändningar man får göra sitt bästa för att hänga med i.Ram said:Utveckla gärna varför:
* Plotten suger rövpung.
Hans språk är inte "för" enkelt, men det är enkelt - men däremot är det ganska snustorrt. Det finns få eller inga känslor inblandade i scenerna, man får aldrig någon känsla för hur huvudpersonen egentligen mår, bara vad han gör.Ram said:* Vad det är som gör att du tycker att han språk är så (för?) enkelt och hur man skulle göra för att få det bättre.
Har förklarat det högre upp i tråden - när jag läser mysterieromaner (deckare, thrillers etc) så vill jag få ledtrådar, som låter mig räkna ut grejer själv. Helst ska de finnas i flera lager, så att jag kan känna mig riktigt smart när jag pusslar ihop saker och drar paraleller som inte ens finns med i boken. De flesta gillar att känna sig smarta.Ram said:* Varför du tycker att man som läsare inte får "någonting" (vad nu det innebär).
Personligen var det detta jag egentligen hade problem med i boken.krank said:Det finns få eller inga känslor inblandade i scenerna, man får aldrig någon känsla för hur huvudpersonen egentligen mår, bara vad han gör.
Men då läser du den sopm en detektivroman. Jag är inte alls så säker på att den är tänkt att vara en sådan. Och varför tycker du att vändningarna är slumpmässiga?krank said:För att den inte på något sätt utmanar läsaren, utan är mest som att åka tåg - visst, man ser lite coola grejer genom fönstret, men man blir aldrig riktigt delaktig i själva åkandet. Det blir mest en massa mer eller mindre slumpmässiga vändningar man får göra sitt bästa för att hänga med i.
Håller inte alls med. Den verkar snarare i mitt tycke vara skriven för att ha ett ryckigt tempo med relevanta/intressanta cliffhangers vid vaje kapittelslut. Uppfriskande i mitt tycke även om jag inte vill att alla böcker skall vara sådana.krank said:Överhuvudtaget verkar den såkallade "plotten" mest vara där, med sina tvådimensionella och totalt ointressanta karaktärer, för att kunna visa upp att Dan Brown läst bokens föregångare. Det finns ingen rytm, ingen struktur.
Vad gäller avsaknaden av känslor så håller jag med. Langdon verkar vara kall som en fisk och helt utan glöd. I övrigt håller jag inte med. Det är inte strålande skrivet, men det håller åtminstone en sådan standard att det inte stör mig.krank said:Hans språk är inte "för" enkelt, men det är enkelt - men däremot är det ganska snustorrt. Det finns få eller inga känslor inblandade i scenerna, man får aldrig någon känsla för hur huvudpersonen egentligen mår, bara vad han gör.
Och ändå gillar "de flesta" DaVinch-koden... Som sagt, jag tror du läser boken med lite fel mindset. Som detektivroman så är den ganska kass, men inte som historia.krank said:Har förklarat det högre upp i tråden - när jag läser mysterieromaner (deckare, thrillers etc) så vill jag få ledtrådar, som låter mig räkna ut grejer själv. Helst ska de finnas i flera lager, så att jag kan känna mig riktigt smart när jag pusslar ihop saker och drar paraleller som inte ens finns med i boken. De flesta gillar att känna sig smarta.
Inte detektivroman - mysterieroman. Det finns ett antal "sanningar" som ska komma fram och vara förbluffande - men utan ledtrådar innan blir de inte så förbluffande som de kunnat vara, eftersom läsaren inte fåtts att leva sig in i lösandet, i pusslandet.Ram said:Men då läser du den sopm en detektivroman. Jag är inte alls så säker på att den är tänkt att vara en sådan.
För att jag ganska ofta fick känslan av att man slängde in vändningar mest för sensationsvärdet, snarare än att de var nödvändiga eller ens vettiga i den övergripande storyn.Ram said:Och varför tycker du att vändningarna är slumpmässiga?
Problemet är att när man har en cliffhanger i varje kapitelslut så blir det snart väldigt ospännande med cliffhangers...Ram said:Håller inte alls med. Den verkar snarare i mitt tycke vara skriven för att ha ett ryckigt tempo med relevanta/intressanta cliffhangers vid vaje kapittelslut.
Jag förstår inte riktigt vad "de flesta" har med saken att göra. det påverkar på intet sätt min bedömning.Ram said:Och ändå gillar "de flesta" DaVinch-koden... Som sagt, jag tror du läser boken med lite fel mindset. Som detektivroman så är den ganska kass, men inte som historia.
Jamen, Krank, det är ju fiction? Det är väl jättekonstigt att ställa krav på faktatrohet i en roman, eller?krank said:För mig är det vitkigt av den enkla anledning att han är bajskass på faktacheckning. Hade han velat bli tagen på allvar av mig hade han väl åtminstone kunnat kolla upp de Sion-gubbsen på wikipedia eller nåt innan han hängde ut näsan i sitt förord.
Well, jag kan inte riktigt känna igen mig i det som du skriver då jag tycker att ledtrådarna finns där hela tiden, men att spänningen inte ligger i hur de skall användas snarare än hur de hittas och vad de innebär. De stora ledtrådarna är ju "hidden in plain sight" typ.krank said:Inte detektivroman - mysterieroman. Det finns ett antal "sanningar" som ska komma fram och vara förbluffande - men utan ledtrådar innan blir de inte så förbluffande som de kunnat vara, eftersom läsaren inte fåtts att leva sig in i lösandet, i pusslandet.
Jag förstår vad du menar, men jag ser det till skilnad från dig inte som något uttalat dåligt. Jag upplever dem inte lika krystade som du.krank said:För att jag ganska ofta fick känslan av att man slängde in vändningar mest för sensationsvärdet, snarare än att de var nödvändiga eller ens vettiga i den övergripande storyn.
Därför att samma "de flesta" gillade att känna sig smarta i den post som jag svarade på.krank said:Jag förstår inte riktigt vad "de flesta" har med saken att göra. det påverkar på intet sätt min bedömning.
Och jag tycker att det är en helt ok bok som inte alls är såpass distanserad att det stör, att "ryckigheten" är uppfriskande och ger ett tempo som sporrar att lsäa vidare samt att sättet den är skriven på är av normal standard och att den berättar en cool historia med roliga vinklingar av historiska häftiga grejjor.krank said:Jag anser ju att den är kass både som detektivroman och som historia - eftersom historien i det här fallet är såpass distanserat, ryckigt och gråtrist skriven.
Fast det är mycket, mycket roligare om författare håller sig till inte rent löjeväckande "fakta" utan istället spinner vidare på saker som faktiskt finns, eller har funnits. Liksom, det är inte som att det inte finns konspirationer och hemliga sällskap att ta av.Simon said:Jamen, Krank, det är ju fiction? Det är väl jättekonstigt att ställa krav på faktatrohet i en roman, eller?
Fast rätt många spänningsromaner hittar väl på mycket mer när det gäller konspirationer och hemliga sällskap. Dan Browns alla påhitt har kopplingar till verkligheten, även om han tagit sig stora friheter. Jag hade inte läst på Wikipedia om dessa konspirationer innan jag läste boken, så för mig kändes storyn som "ja, kanske, det hade kunnat vara möjligt". Det ger en liten skjuts till upplevelsen som helhet. Men, jag har i stort förträngt bokens handling numer, så den gjorde knappast något bestående intryck.krank said:Fast det är mycket, mycket roligare om författare håller sig till inte rent löjeväckande "fakta" utan istället spinner vidare på saker som faktiskt finns, eller har funnits. Liksom, det är inte som att det inte finns konspirationer och hemliga sällskap att ta av.
Det har att göra med att de allra flesta spännings- och mysterieromaner helt enkelt är dåliga.RipperDoc said:Fast rätt många spänningsromaner hittar väl på mycket mer när det gäller konspirationer och hemliga sällskap.