Det är inte så att jag helt opåkallat kommer att tänka på något i Browns böcker som verkligen gjorde intryck på mig.
Själv tog jag med mig väldigt mycket från Dan Browns böcker. Exempelvis:
"Häng med ett tag till, så skall jag avslöja något för dig:"
Om det är
något trick som Dan Brown verkligen hanterar skickligt, så är det att hela tiden fresta med någon form av real-world-information för att fängsla läsarens intresse.
Now; alla spänningsberättelser frestar med att avslöja hemligheter i själva
fiktionen (såsom att få veta vem som var mördaren i en typisk Agatha Christie-deckare) - och givetvis använder Dan Brown det här knepet
också - men vad han framförallt gör är att fresta med information hämtad från verkligheten (eller åtminstone från skrönor och konspirationsteorier från verkligheten) och det har en särskild typ av märklig, lockande kraft. Att få veta vad det kan vara för något man har hittat på en meteorit i en S/F-historia är liksom inte riktigt lika spännande som att få veta vad det kan ha varit på den meteorit som Bill Clinton talat så starkt om, i "I Cirkelns Mitt".
Dan Brown använder sina "faktauppgifter" som teasers på väldigt många olika sätt. Det mest uppenbara är förstås när han låter dem utgöra grunden i sina böckers intriger - såsom i Da Vinci-koden - och nästan lika tydligt är det när han låter dem stå för det pusselarbete som protagonisten måste utföra för att komma vidare i handlingen. Men det jag tycker är snyggast är när Dan Brown använder det här tricket nästan i förbigående i de lugna perioderna i boken, bara för att spänningen inte skall sjunka för lågt i överbryggande scener. Till och med enkla transportsekvenser när Langdon måste förflytta sig från en plats till en annan så kan Dan Brown hooka oss genom att berätta om hur Langdon kommer att resa med sensationella fordon av olika slag (ett trick han använder i såväl Da Vinci-koden som i Änglar och Demoner).
Faktasnippets har visat sig vara mycket effektiva som teasers, särskilt när man hintar till dem och etablerar dem så effektfullt som Dan Brown gör. Det kanske ser ut som ett billigt trick för att hålla läsarens intresse vid liv, men det fungerar, och Dan Brown använder en hel del olika berättartekniker för att utföra detta konstnummer. Jag kommer ihåg att jag började skratta efter ett tag när jag läste I Cirkelns Mitt, då jag liksom hade fått upp ögonen för detta och började titta på hur han utförde detta trick i detalj: Hur mycket han skulle avslöja om varje faktasnippet innan han gjorde ett avbrott, och hur länge han skulle dröja innan han faktiskt kom ut med sina avslöjanden. Och om han skulle teasa oss in character - genom att exempelvis låta Langdon börja berätta om något och sedan avbryta honom innan han var färdig - eller om han skulle göra det med sin berättarröst. Det är ett roligt trick, och jag blev inspirerad av hur Dan Brown utförde det.
Varva den långsamma, krypande eskaleringen med rappa partier
Det typiska för Dan Brown-deckarna är att vi i varannat kapitel får följa protagonisten och i varannat kapitel får följa någon mördare som ligger ett par steg före den förstnämnde. I de flesta fall så är mördarens kapitel mer krypande och långsamma i sitt tempo än protagonistens.
Jag tänkte på detta när jag såg den första säsongen av 24, där dottern åkte bil ut med några pojkar, som snart visar sig vara utsända för att kidnappa henne. Dessa partier använde sig av samma berättarteknik: Dotterns "kapitel" var långsamma och krypande, med små varsel om att något inte stod rätt till som snart växte sig starkare och starkare, medan Jack Bauers egna kapitel hade mer action, högre tempo och fler trådar i luften.
Det här långsamma och krypande är väldigt effektfullt berättande (eller; jag brydde mig iaf mer om dottern än om Jack Bauer i 24 - medan jag kanske inte tycker att Dan Brown lyckats lika bra med sina mördare) men om man
bara har en sådan långsam, krypande berättelse så är det lätt hänt att man tappar publikens intresse för att det blir för långrandigt. Samtidigt så är de flesta trick för att försöka råda bot på den tristessen väldigt billiga och platta. Alla som sett någon tonårsslasher vet exempelvis hur ofta de tvingas krysta fram fejkade skräckscener i inledningen; typ suspensescener som inför vilket Jason-mord som helst, fast som inte slutar med någon blodig slaktscen utan som bara visar sig vara några busungar som skräms eller liknande.
Då känns Dan Brown-metoden uppriktigare och taktfullare: Ha den där långsamma, krypande berättelsen, men varva den med en annan berättelse som har högre tempo, och låt varje kapitel från denna högtempoberättelse avslutas med cliffhangers så att läsarnas intresse hela tiden överbryggar de långsamma partierna.
Det funkar i 24, och ibland ser man det till och med i Lost, men Dan Brown är en av de som gör det mest konsekvent.
Använd alla knep i boken
En av sakerna som gör Indiana Jones till den bästa matinéfilm som någonsin gjorts är för att Steven Spielberg helt utan att skämmas använde sig av alla matinétrick som fanns. Han lät mycket medvetet bli att använda några avantgardistiska prov på nytänkande, utan gjorde en ren och enkel äventyrsberättelse genom att plocka alla de (simpla) trick som genren hade att erbjuda. Om man vill vara högkulturell och fin i kanten så skall man förstås
låta bli att använda alla trick eftersom det är ett tecken på dålig smak, men det sket Spielberg i, och det är till stor del därför som Indiana Jones blev en så charmig och härlig berättelse.
Dan Brown gör likadant: Han stoppar verkligen in
alla thrillertrick i var och en av sina böcker. Protagonisten blir oskyldigt misstänkt och jagad av polisen - check; en av de som stod på protagonistens sida visar sig i själva verket vara en skurk - check; osv. Vi har klyschiga kärlekshistorier och vresiga typer som i slutändan visar sig vara hjälpsamma - hela samlingen av trick, twister och planteringar.
Det är helt enkelt roligare att läsa en bok av en författare som uppenbarligen haft roligt när han skrev den, än en från en kissnödig snofsputte som först och främst verkar vara mån om att ingen skall kunna klanka ner på hans böcker.
När jag läste Dan Brown så började jag tänka "hmm, fantasy bör nog ha dvärgar iaf, när jag tänker efter." I vanliga fall hatar jag dvärgar och kan inte förstå varför de måste in i alla fantasyvärldar, men på något sätt så har jag börjat se på dem i nytt ljus. De hör liksom till, och att ta bort dem vore som att ta bort den Herr Flick-liknande gestapostereotypen från Indiana Jones.
Man ska ha roligt när man hittar på berättelser. Man behöver förstås inte ta med alla stereotyper - men om man ska låta bli något så skall man göra det för att man vill uppnå något annat som är
ännu roligare, och aldrig -
aldrig - för att man vill uppnå något så ytligt och trist som "god smak".
