Nekromanti Hur mycket är ni uppe och viftar?

[Vavva]

Jepp, enkelt ställd fråga: Hur mycket är ni uppe och viftar när ni spelar rollspel? Alltså ingame. I hur stor utsträckning låter ni spelandet av karaktären gå över i kroppen, inte bara större rörelser utan också minspel, blickar, gester?

Jag var inte medveten om det helt själv, men har fått påpekat för mig att jag låter mycket av mina karaktärer komma ut i minspel, gester och vibbar. Jag lyckades till och med göra Ymir lite illa till mods en gång eftersom han först inte kunde läsa ut vad som var jag och vad som var min karaktärs kalla, aggressiva psykbryt... Dock vill jag ha det så och jag tycker att det är mycket lättare att spela och reagera på någon som jag kan läsa på fler plan än bara på vad de säger. Dock vet jag också att det finns nackdelar med stilen.

Jag har också märkt att hur mycket jag låter karaktären ta över hela min kropp växlar beroende på hur avslappnad jag är med spelgruppen. Är det så för er också?

//Alva - blängare och viftare

 

[DeBracy]

Jag är ganska reaktionär. Vill folk i allmänhet sitta stilla rakt upp och ner så gör jag det också. Eller... från midjan och neråt i alla fall... miner och gester använder jag alltid i alla fall. Jag har varit med och spelat väldigt fysiskt (runt i rummet) två gånger samt en gång spelett en grupp som gillar att spelar så. I det sista fallet (vilket var på konvent) fanns det bara två val egentligen: kliva upp och leverera det de ville ha med gasen i botten, eller sitta kvar och vara ett fån. Jag valde att leverera; det var inte så jobbigt, jag kände ju alla spelarna mer eller mindre. Men de slog mig i huvet de jäklarna...

Dock: hoppa upp och springa i rummet skulle jag sannolikt inte göra hemma i kampanjspel. I längden skulle det bara bli konstigt och det passar inte riktigt den typ av spelande jag gillar mest. Att ösa loss på ett konvent med ett gäng som också är på och taggade är en helt annan sak.

Tillägg: måste förresten få tillägga att jag brukar spelleda Star Wars på SävCon och då blir det för det mesta helt sittande för min del, dock med en del yviga rörelser och så. Min kusin som är den egentliga Star Wars-nörden spelleder också där men... han kan inte sitta när han gör det. Han blir så exalterad att det liksom inte funkar så han står där framme och viftar och skriker och... till och med slänger sig! Inte illa för en rundlagd bagare (som f.ö. blir pappa i sommar).

 

[MrG]

Viftar

Jag spelar vanligtvis med hela registret, men å andra sidan talar jag alltid mycket med kroppen och röstläge, så det kommer väldigt naturligt för mig. Övriga spelares agerande spelar ofta inte så stor roll för mig, men jag har märkt att många dra med av att jag inte kan sitta still.

-Gunnar (saknar höj och sänkbart skrivbord på jobbet, sitta och tala i telefon suger)

 

[Krille]

Oviftar

Jag blir nervös när folk jag pratar med inte kan sitta ner utan flänger runt som guttaperkabollar i rummet, så jag föregår med gott exempel och sitter ner.

 

[solvebring]

Det är väldigt olika... Beroende på vilken sorts karaktär det är - jag är både spelare och SL förövrigt, men 80% av den tid jag spelat rollspel har jag nog varit SL, men det är ju samma sak med SLPs.
Jag är en väldig blickmänniska, vissa gånger är jag en riktig byta-röst-människa också, men det där med gester är olika.
Det blir ofta nickningar och bugningar, men det är nog standard hos alla - hälsninagr etc alltså. Räcker jag fram något ingame gör jag alltid det själv också. Alla relevanta rörelser i spelet utför jag alltså oftast själv, men om jag spelar en hetlevrad person, ja då rör jag nog mycket på mig. (Enda gången tjocka jag rör på mig )
Det har nog hänt att vi stått upp, jag och motspelaren och gjort vissa saker, skällt på varandra eller så.
Hm... beror på, men jag brukar faktiskt inte tänka på det, det bara kommer.

 

[Nightowl]

När jag spelar: Väldigt lite.

Däremot tycker jag faktiskt ibland om att vifta när jag spelleder.

Erik

 

[wilper]

Beror på.

När jag spelleder på konvent så är det inte så mycket "spelpass" som "upplevelseindustri", så då tar jag ut svängarna mer, och kan tänka mig att stå upp, gestikulera och spela upp kortare sekvenser som teater, och tom röra vid spelare.

När vi spelar vid hemmets trygga härd så är jag mer sansad, jag sitter ner, men hoppas att jag har ett talande minspråk, och jag kan gestikulera rätt ivrigt. Att röra spelare då är snudd på tabu.

Om jag sitter platt, still, med ryggen mot ryggstödet och bara räknar upp min rollpersons handlingar så betyder det att jag inte finner den nuvarande scenen speciellt intressant. Istället låter jag mina medspelare stå i strålkastaren om de vill det, och om alla lutar sig tillbaka så hoppas jag att spelledaren går vidare i handlingen.

 

[Sanjuro]

Stor-tråken har talat

När jag läser såna här trådar så slår det mig alltid hur tråkiga jag och mina vänner måste vara, eller åtminstone verka i andras ögon. Det blir inget hoppandes eller rullandes när vi spelar. Vi förstår bara inte själva poängen. Fatta vad stiff vi måste verka där vi bara sitter och drönar på och slår tärningar.

Jag ska vara ärlig och säga att jag skäms lite för detta, det känns alltid som att jag har gjort fel hela denna långa tid. De som viftar omkring & har sig (som t.ex. de flesta forumiter här) verkar ju ha rätt. Det är ungefär som i övrigt i mitt liv, man går bara omkring och gruvar sig för när någon äntligen skall genomskåda och avslöja en som den gigantiska bluff man är.

 

[Rising]

Ganska mycket. Det finns spelledarpersoner som jag inte kan gestalta utan att röka, till exempel. Hela deras grej är liksom hur de beter sig med en cigarett; hur de röker och håller den. Jag måste alltid tända en ny cigg när rollpersonerna träffar dem (eller så suger jag på imaginära cigaretter, om man inte får röka vid spelbordet).

Det är helt enkelt praktisk att låta ens spelledarpersoner ha olika gester och kroppsspråk - man särskiljer enklare på dem då. Jag är också rätt viftig i vanliga livet när jag förklarar olika saker och ting, så detta viftande följer med i mitt rollspelande även när det gäller så enkla saker såsom att beskriva miljöer och händelser.

Man kan också få fram rätt speciella effekter av att låta ens beskrivningar och kroppsspråk kontrastera mot varandra eller bygga upp en större helhet tillsammans än vad man får av var och en av dem i sig. En gång beskrev jag exempelvis en skum nattklubb såsom "tack vare ställets dunkla belysning så är sikten så dålig att gästerna uppmuntras kompensera med sina andra sinnesorgan," för att sedan börja gestalta en spelledarperson genom att jag låtsassnortade upp två imaginära monsterlinor med koks från bordet och sedan började hälsa på rollpersonerna. Det tyckte mina spelare var kul; min muntliga beskrivning och det jag gestikulerade bildade en helhet som var större än delarna i sig.

Jag är väldigt intresserad av just berättarteknik och av hur man kan experimentera med ens kroppsspråk. Men det ligger också naturligt för mig att vifta en hel del när jag beskriver saker.

 

[Johan K]

Well, jag viftar & sådant på en skala inte alls..
Varför jag int gör det är väll att jag inte just gilalr att va uppe & flaxa runt så mycket. Tycker just inte det ger så mycket.
Dock så gilalr jag att gå in i rollen, det är därimot bara skoj & intressant.

 

[MrG]

Varför?

Det här gör mig väldigt nyfiken:

När jag spelleder på konvent så är det inte så mycket "spelpass" som "upplevelseindustri", så då tar jag ut svängarna mer, och kan tänka mig att stå upp, gestikulera och spela upp kortare sekvenser som teater, och tom röra vid spelare.

När vi spelar vid hemmets trygga härd så är jag mer sansad, jag sitter ner, men hoppas att jag har ett talande minspråk, och jag kan gestikulera rätt ivrigt. Att röra spelare då är snudd på tabu.

Hur kommer det sig?
Är det medvetet val eller rutin att du har olika spelstilar, eller anpassat efter scenario vs. kampanj?

-Gunnar (nyfiken)

 

[Illern]

För det mesta är det minspel, tonfall, gester och kroppshållning som gäller när vi spelar. Det beror lite på hur spontan reaktion som uppstår hos den spelande också. Nu har jag dock en liten grupp på två som har en hel hörnsoffa att bre ut sig i och då blir det lite divanillustrerande vilket faktiskt kan ge en hel del. Jag gissar att hur man ligger i divanen kan bli lite som Rising skrev om cigaretterna. En av mina spelare gjorde en underbar ligga-tjurigt-i-divanen-och-inte-dricka-av-det-framställda-vinetframställning sist när hon dundrade in hos sin kusin och utgjöt sig över hur förolämpad hon hade blivit av en man som fyllnat till på hennes symposion kvällen innan.

 

[MrG]

Re: Stor-tråken har talat

Jag ska vara ärlig och säga att jag skäms lite för detta, det känns alltid som att jag har gjort fel hela denna långa tid.

Asch, ingen är tråkig bara för den sitter ned och jag tycker inte att du på något sätt ska känna att ditt sätt att spela är sämre än någon annans! Min upplevelser efter massa år som konvetsspelledare är att skillanden på hur roliga och underhållande grupper är baserat på om de står eller sitter är intet (eller marginell).

Jag har haft en hel del snack om sånt som sl och som arrangör, spelledar som möter enviftig grupp för första gången blir lätt fascinerad av de stora utspelen, men skulle motsatsen vara tvärt om kan det bli samma effekt. Jag minns ett GothCon för länge sedan när jag haft ett par stutsiga grupper i rad och sedan får en sittande. Jag blev häpen över hur snyggt de spelade med små medel och en stund kändes det som de hade hittat det enda rätta sättet att rollspela. Efter snackat med arrangören kom jag lite mer ned på jorden, självklart var de ett "pris"-lag, men det fick inte överskugga att lag som stod också kunde vara bra.

Om du känner dig tråkig som sitter, prova någon gång att sätta upp "miljön" (typ om karaktärerna är i en bil sätt stolarna i sätesformation, är de på spårvagnen, stå upp och knös lite, osv), framför allt, skippa och sitta bekvämt så brukar man få en motivation att röra sig. Men funkar det inför dig, så skippa det! Det funkar också väl att blanda i grupper, när vi kör Penndragon är hälften av oss lite stutsiga, medan de andra sitter och inget är bättre eller sämre.

Sedan känner kommunikatören/informatören i mig för att hålla ett anförande om vikten av kroppspråk i dialoger och stödets betydelse om man ska tala mycket, och hur bra det är att stå och prata... men jobbar man inte med det är det rätt marginellt egentligen

-Gunnar (som tycker att alla ska få spela som de tycker är bäst och ingen ska pracka på någon annan ett sätt som bättre än det andra)

 

[Targon]

Aldrig

Man kan säkert skylla det på en allmän kroppspråksmässig timiditet, men egentligen gillar jag att lira figurer som har tvåhandssvärd på ryggen, har huvudet helt eller delvis skymt av en huva (Ja, Aragorn är bara sååå cool i The Prancing Pony-scenen), som besitter en personlighet, känslomässig kyla och oberördhet värdig en T800 model 101 och som aldrig yttrar något mer än ett mörkt och surt "Hmmmm".

 

[wilper]

Re: Varför?

Det är nog en blandning av flera faktorer.

Främst är nog utrymmet. Hemmavid så finns det inte riktigt rum att vandra runt för mycket och veva, men på konvent så får man ju ett helt klassrum att traska runt i. Sedan brukar konvent föregås av låååånga resor för min del, så jag brukar vara rätt less på att sitta. Och när jag ställer mig upp så ändras spelledandet nästan automatiskt.

Sedan finns det ju ett element av rutin hemmavid, jag är van att spela på ett visst sätt, och jag känner spelarna väl. Det jag kan säga dem genom att höja ett ögonbryn kräver helt enkelt större rörelser när jag spelar med främlingar.

Slutligen så har jag lite andra mål när jag spelleder på konvent. Där finns det ett element av att "ge valuta för pengarna". Hemma är snarast fokus "umgås och ha trevligt". Det märks ju bland annat på hur mycket off-snack som sker runt bordet på konvent respektive hemma.

 

[Mekanurg]

Nästan aldrig. Spelplatsen är trång och det finns inte utrymme för stora rörelser. Däremot brukar jag använda olika röstlägen.

 

[MrG]

En eloge och en följdfråga

Slutligen så har jag lite andra mål när jag spelleder på konvent. Där finns det ett element av att "ge valuta för pengarna".

Det kan jag bara buga och tacka för som konventsspelare! Underbart att du vill ge valuta för pengarna och jag tänker inte klaga om du tycker att det ger högre kvalitet att spela ut.

Men när du skriver: Det jag kan säga dem genom att höja ett ögonbryn kräver helt enkelt större rörelser när jag spelar med främlingar. funderar jag på om det måste vara så?
Jag har ju nått personligt galet mål om att hela tiden utveckals som spelledare och skulle vilja nå nivån att jag klarar av att spela mot okända människor på samma sätt som jag spelar hemma.
På sistondet har det blivit mycket att jag tagit hem konvetstänket och spelar med mycket av samma bitar hemma, men vissa delar undrar jag om man inte kan göra tvärt om med.

Så tror ni man kan bli bra/tydlig nog att hantera okända spelare med ett höjt ögonbryn och hur tar man sig i så fall dit?

-Gunnar (kanske borde skriva nått också om att mer utspel inte är mer för pengarna för alla, och finns det tips för att snabbt känna in vilka spelaren man har?)

 

[wilper]

Re: En eloge och en följdfråga

Nä, det finns ju folk som tycker att det roligaste är att sitta still vid bordet och se vad tärningarna säger, dock föreställer jag mig att de spelar Eon eller liknande regeltunga spel.

Dock, om jag inte får en känsla för gruppen direkt när jag ser dem så kan jag börja lite trevande och se om de hakar på/sväljer betet. Om de gör det så ökar jag, om de inte gör det så blir det att spela mer stillasittande. Själv kan jag ha kul på båda sätten, men för det mesta så verkar spelarna ha som roligast när jag flaxar runt lite, och spelare som har roligt är faktiskt en av spelledandets höjdpunkter för min del.

Sedan spelleder jag tempo och matine, angstig socialrealistisk introspektion kan säkert bli helt vansinnigt bra om man sitter runt bordet och stirrar på varandra, men det är inte vad jag spelleder.

Jag tror inte det finns en enda "perfekt" spelledarstil, utan det gäller att hitta den stil som bäst bär det man vill förmedla.

 

[Vavva]

Ganska många verkar ändå spela rätt mycket fysiskt. Skönt! Då slipper jag känna mig som en pretto kulturnörd.

Dock har jag märkt att ju intimare eller mer personlig situationen blir, desto mer lajvar jag. Om jag ska uttrycka djupa känslor för en annan rollperson så sitter jag gärna så att jag kan röra vid den andre spelaren, utväxla blickar, lätta smekningar eller hårdhänt kontrollerande grepp om axlar. (Det är nog ganska bra att fråga Pendragon om detta eftersom han spelar min mest aktiva karaktärs nyblivna pojkvän. Han har utsatts både för många blickar och kindsmekningar och rasande irritation)

Ibland så störs jag dock av att denna utspelande spelstil har klippt av mig lite verbal. Jag får allt svårare för att finna de beskrivande orden för vad min karaktär gör och allt lättare att uttrycka det i minspel och gester. Eftersom just min verabala förmåga alltid varit något jag stoltserat med så känns begränsningar i det flödet irriterande. Oh well, det är väl bara att träna upp igen.

Men hur tycker ni att det funkar när inte alla i spelgruppen har samma stil? Känns det problematiskt om den ni "viftare" spelar mot är stillasittande och beskrivande? Känner ni stillasittande att det är jobbigt att spela mot viftare?

 

[Krille]

Känner ni stillasittande att det är jobbigt att spela mot viftare?

Ja.