Nekromanti Hur mycket är ni uppe och viftar?

[MrG]

Känns det problematiskt om den ni "viftare" spelar mot är stillasittande och beskrivande?

Nej! Och om det gjorde det känner jag inte att jag har rätt att dömma någon för att den uppskattar ett annat spelsätt.

Jag har nog inte varit in någon kampanj där alla spelat ut jämnmycket (eventuellt undantaget nuvarande såpopera, men där är saker tweekade för att uppmuntra utspel).

-Gunnar (har en del favvospelare som sitter och en del som stutsar lika mycket som jag)

 

[MrG]

Re: En eloge och en följdfråga

Jag tror inte det finns en enda "perfekt" spelledarstil, utan det gäller att hitta den stil som bäst bär det man vill förmedla.

Cool tanke, i så fall har jag massa stilar att lära mig att bemästra, men nickar och instämmer.

-Gunnar (ska försöka hinna spela Höstdimma nästa konvent, får man önska sig Wilper som spelledare då?)

 

[wilper]

Håller med, det gör inget om de sitter still medan jag flaxar så länge de har kul. Glada spelare är som sagt mycket av min behållning av att spelleda.

 

[Nightowl]

Det är bara besvärligt om de hoppar VÄLDIGT mycket, typ inte kan springa in i ett annat rum i spelet utan att springa in i ett annat rum i verkligheten.

Erik

 

[Zire]

Men hur tycker ni att det funkar när inte alla i spelgruppen har samma stil? Känns det problematiskt om den ni "viftare" spelar mot är stillasittande och beskrivande? Känner ni stillasittande att det är jobbigt att spela mot viftare?

I regel: ja. Alla har väl olika stil mer eller mindre. Men om alla sitter någorlunda still och spelar och en reser sig upp och gormar så är det inte så trevligt. Mest för att det "bryter av" stämningen. Men det mest irriterande är då man får för sig att personen gör det för att häva sig själv framför de andra och helt enkelt bara vill ta plats.

Så jag tror nog att man bör ha någorlunda liknande stil på spelandet. Men förmodligen är det viktigare att spelarna har liknande stil jämtemot varandra och att spelledaren kan sticka ut, utan att det gör lika mycket.

 

[Nadorou]

Re: Stor-tråken har talat

När jag läser såna här trådar så slår det mig alltid hur tråkiga jag och mina vänner måste vara, eller åtminstone verka i andras ögon. Det blir inget hoppandes eller rullandes när vi spelar. Vi förstår bara inte själva poängen. Fatta vad stiff vi måste verka där vi bara sitter och drönar på och slår tärningar.

Wah, ni är inte ensamma. Min speltrupp är liknande, men det har börjat ändras litet numera. Vid allvarliga chocker ("Ditt ben försvinner!") har vi en tendens att reagera. Kanske har med vår skådespelartradition att göra. Ni borde testa litet improvisation för att dra loss hämningarna, det är kul.
Nackdelen med att agera ut är att jag, som spelledare och spelare, anser att om jag/min spelare klarar det, så klarar väl rollpersonen det också.

Kanske Off-Topic, men något jag uppskattar är att cosplaya sin karaktär, med ögonlappar, samurajbyxor, svärd och whatnot. Bästa sättet att komma in i rollen, helt klart. Plus att jag får klä ut mig. ^^

 

[krank]

Jag varierar mig. När jag verkligen lyckas leva mig in i min karaktär blir det minspel, ticks, sätt att prata, hela konkarrongen.

Som SL är det samma sak - fast inte beroende på hur mycket jag lever mig in, utan vilka spelare jag har. I min nuvarande Hellboyspelgrupp, till exempel, har jag en spelare som verkligen älskar när jag dramatiskt spelar ut utdragna och ångestskrikande dödsscener - och en spelare som mest blir förlägen och tycker att det känns konstigt och pinsamt. Då vandrar man på en knivsegg - att ge den ene spelaren det den uppskattar, samtidigt som den andre inte får komma alltför långt bort från spelet.

 

[wilper]

Re: En eloge och en följdfråga

Det skall väl gå för sig, närmsta konvent i din landsända där det är sannolikt att jag visar Höstdimma är Halmicon 2007 (början på juli) och GothCon XXXII.

 

[Ymir]

Det står i stark korrelation till inlevelsen: ju bättre min inlevelse är i ett givet ögonblick, desto mer agerar jag ut med kroppen, både som SL och spelare. Eftersom min inlevelse för det mesta är ganska bra, blir det i regel rätt mycket Om min rollperson fått en massa stryk och ska ligga och gny på marken eller dyl, brukar jag av någon anledning inte kunna hålla mig från att sjunka ihop i stolen och se plågad ut. Det finns också en grad av medvetet utagerande med kroppen förstås; särskilt när jag, som sl eller spelare, vill markera att någon vidrör en rollperson; genom att tex klappa någon på handen eller på kinden, smeka deras axel, etc. Jag brukar dock inte gräva folk i skrevet, det känns som att det går nån sorts mystisk gräns där. Om spelaren jag vill nå inte sitter inom räckhåll funkar det inte alls lika bra: måste jag resa mig upp för att nå fram förstörs både spontaniteten och subtiliteten i det hela. (Plus att jag inte orkar). För att det då ska vara värt det måste beröringen vara en del av en mer planerad inlevelseskaparstrategi (sug på det ordet), och sådana har jag oftast inte. Jag misstänker att jag gestikulerar mer när jag gestaltar dramatiska; utåtriktade karaktärer, medan gestaltandet av mer introverta typer, oftare rollpersoner, handlar mer om blickar och subtilare kroppsspråk.

Generellt ogillar jag starkt att sitta och spela på pinnstolar runt ett köksbord; jag vill ha utrymme att vräka runt och vältra mig om utlevelselusten faller på; och det har jag mycket bättre i soffor och fåtöljer - eller stående. Min förståelse för folk som inte har så mycket utlevelse är egentligen ganska ringa.

Jag lyckades till och med göra Ymir lite illa till mods en gång eftersom han först inte kunde läsa ut vad som var jag och vad som var min karaktärs kalla, aggressiva psykbryt..

Fast det berodde mest på rösten. Den var läskig Folks kroppsspråk när de spelar brukar man kunna se igenom. Och det leder ju oss till en helt annan fråga för en annan tråd; hur mycket förställer folk rösten när de spelar? Det är ju minst lika intressant och påtagligt.

- Ymir, ska gå och öla

 

[Troberg]

Och det leder ju oss till en helt annan fråga för en annan tråd; hur mycket förställer folk rösten när de spelar? Det är ju minst lika intressant och påtagligt.

Inte alls. Jag kan ändra sätt att tala (tonfall, ordval, snabbt, långsamt osv), men jag gör inte röstimitationer.

 

[MrG]

Och om rösten

Och det leder ju oss till en helt annan fråga för en annan tråd; hur mycket förställer folk rösten när de spelar?

Jorå, talmönster på slpes är givna, ofta också så på karaktärer, så gott som alltid, det gör att det hörs tydligt när det är Gunnar som spelare som säger något och när det är karaktären som talar.

Som spelledare har jag också ibland både en berättarröst och min vanliga som spelledare. Senaste speltesterna hade jag frågor till spelarna om det funkade, efter kommit på att jag använder ett speciellt tonläge på allt kursivt skrivet i scenarion.

-Gunnar (som dock har jättesvårt att härma dialekter)

 

[Vavva]

Well Darling, du vet att mitt svar är "ganska jäkla mycket".

Nej, jag röstimiterar inte. Det skulle bara bli för fejk. Däremot så har jag aldrig gjort ett röstbeskrivning i hela mitt liv, utan spelar ut tonfall och tonläge istället. Jag har aldrig haft problem med varesig sorg, gråt, hot, beundran eller intensitet, så det blir bara mycket roligare om jag kan göra det på egen röst så att säga.

//Alva - som tänker fortsätta läska till sin röst för Ymir

 

[krank]

hur mycket förställer folk rösten när de spelar?

Ganska lite. Tonläge och hastighet, ibland kanske jag slänger in något uttryck som passar.

Men dialekter härmar jag inte, och talfel har jag också svårt för. Det känns bara töntigt.