Hur mycket prepp behövs - och för vilka sorters spel?

[Bifur]

Fastnade i en tanke om prepp när jag läste nedan av @ceruleanfive

Jag brukade också lägga typ 2-3 timmar prepp per timma spel. Numera kör jag ungefär 10 min prepp per speltimme – och har bara upplevt att spelupplevelsen blir roligare för alla.

De stora dragen går ju rätt bra fort att lägga på plats. Det är alla smådetaljer som tar tid. Och de kan man lika gärna improvisera eller slumpa fram på tabeller, känner jag.

Förstår ju ansatsen men kände samtidigt att det skavde lite i mig. Jag vet ju att vissa typer av scenarion, för mig, behöver mycket mer prepp än så - även resultaten från slumptabeller behöver anpassas, handout produceras, SLP-relationer tänkas igenom. En av få gånger jag genomgående preppat så lite var när vi spelade Mutant År noll (och då preppade jag nog ändå betydligt mer inför kampanjstart). (Sen preppar jag sällan särskilt mycket inför enskilda spelmöten utan det sker mer under förberedelseperioden för en kampanj).

Så är det här en fråga om val av spel och speltil? Jag anar att svaret är ja? Det vill säga för er som preppar så lite, väljer ni aktivt bort spel och spelupplevelser som innebär mer prepp? För att preppen är så tråkig att det inte är värt det? Eller för att de spelen som kräver mer prepp och dess äventyr ändå inte intresserar er? Eller finns det någon annan hemlighet? Skulle ni kunna SLa en, ur min synvinkel, hög-prepp-kampanj som Törnetronen med denna nivån av prepp?

(Transparens: Själv tycker jag SL-preppen ofta är kul, även om den enstaka gånger givetvis kan vara belastande, och brukar sakna den efter ett tag om jag varit spelare eller lett ett spel som M0. Så jag är inte ute efter att hitta sätt att plocka bort den för egen del utan mer allmänt nyfiken på tekniker.)

 

[krank]

Förstår ju ansatsen men kände samtidigt att det skavde lite i mig. Jag vet ju att vissa typer av scenarion, för mig, behöver mycket mer prepp än så - även resultaten från slumptabeller behöver anpassas, handout produceras, SLP-relationer tänkas igenom. En av få gånger jag genomgående preppat så lite var när vi spelade Mutant År noll (och då preppade jag nog ändå betydligt mer inför kampanjstart). (Sen preppar jag sällan särskilt mycket inför enskilda spelmöten utan det sker mer under förberedelseperioden för en kampanj).

Så är det här en fråga om val av spel och speltil? Jag anar att svaret är ja? Det vill säga för er som preppar så lite, väljer ni aktivt bort spel och spelupplevelser som innebär mer prepp? För att preppen är så tråkig att det inte är värt det? Eller för att de spelen som kräver mer prepp och dess äventyr ändå inte intresserar er? Eller finns det någon annan hemlighet? Skulle ni kunna SLa en, ur min synvinkel, hög-prepp-kampanj som Törnetronen med denna nivån av prepp?

(Transparens: Själv tycker jag SL-preppen ofta är kul, även om den enstaka gånger givetvis kan vara belastande, och brukar sakna den efter ett tag om jag varit spelare eller lett ett spel som M0. Så jag är inte ute efter att hitta sätt att plocka bort den för egen del.)

Jag tror absolut att det handlar om spelstil, men också till exempel hur bekväm man är med improvisation. Jag spenderar rätt mycket tid på prepp, och preppar ganska detaljerat – för att jag ska slippa improvisera när vi väl sitter vid bordet. För att jag, även ifall spelarna nu för en gångs skull skulle avvika från det jag planerat, ska ha en solid grund att utgå från. Jag vill ha tidigare händelseförlopp, SLP:er, ledtrådar, miljöer och utmaningar någorlunda på plats innan jag vågar sätta mig ner och spelleda.

Så för mig är det nog egentligen inte en fråga om att jag tycker att prepp är "kul", mer att jag känner att spelupplevelsen brukar bli såpass mycket sämre om jag inte preppar.

 

[afUttermark]

Jag kanske skrev i en tidigare tråd att jag inte preppar så mycket. Men det kan också bli missvisande för jag har en tendens att tänka på äventyret 24/7 när jag spelleder.
Ett exempel skulle kunna se ut så här. Jag har köpt Tjurmannen från Kungsskär. Jag har läst igenom äventyret en gång, fast inte hela å inte alla delar och skummat här och där, men jag har sett alla bilder. Till först spelmötet har jag läst på noggrant som fan, öppningsscen å sånt. Men göra gubbar tar sådan tid att vi inte kommer igång mer än en liten presentationsscen. Till nästa spelmöte känner jag då att jag är förberedd, en timme in i spelet är preppen slut, spelarna tar kontakt med någon bifigur som de finner asintressant. Så jag blir också nyfiken på vart det skall leda. Och vi vandrar tillsammans ut på en sidequest. Till nästa möte läser jag på en bit igen och inser då att spelarna och jag har fu-kat upp typ hela handlingen tack vare den lilla fadäsen desperat försöker jag ta tillbaka äventyret och sedan spelar vi slaviskt handlingen i två möten. Sen via vår messengergrupp mellan spel inser jag att spelarna hade roligare i sin sidequest än i huvudäventyret och att de personer de träffade då fortfarande satt griller i huvudet på dem. Så då blir det förköptaäventyret en slags spinoff till eget hittepå äventyr.

I western spelledde jag San Fransisco äventyret på detta sätt och det blev ganska lyckat om jag får säga det själv.

 

[God45]

Gör all prep du tror du behöver och ta sedan bort en femtedel.

 

[ceruleanfive]

Fastnade i en tanke om prepp när jag läste nedan av @ceruleanfive

Förstår ju ansatsen men kände samtidigt att det skavde lite i mig. Jag vet ju att vissa typer av scenarion, för mig, behöver mycket mer prepp än så - även resultaten från slumptabeller behöver anpassas, handout produceras, SLP-relationer tänkas igenom. En av få gånger jag genomgående preppat så lite var när vi spelade Mutant År noll (och då preppade jag nog ändå betydligt mer inför kampanjstart). (Sen preppar jag sällan särskilt mycket inför enskilda spelmöten utan det sker mer under förberedelseperioden för en kampanj).

Så är det här en fråga om val av spel och speltil? Jag anar att svaret är ja? Det vill säga för er som preppar så lite, väljer ni aktivt bort spel och spelupplevelser som innebär mer prepp? För att preppen är så tråkig att det inte är värt det? Eller för att de spelen som kräver mer prepp och dess äventyr ändå inte intresserar er? Eller finns det någon annan hemlighet? Skulle ni kunna SLa en, ur min synvinkel, hög-prepp-kampanj som Törnetronen med denna nivån av prepp?

(Transparens: Själv tycker jag SL-preppen ofta är kul, även om den enstaka gånger givetvis kan vara belastande, och brukar sakna den efter ett tag om jag varit spelare eller lett ett spel som M0. Så jag är inte ute efter att hitta sätt att plocka bort den för egen del utan mer allmänt nyfiken på tekniker.)

Det är helt klart en fråga om preferens och person. Det finns mycket jag hellre lägger tid på än att preppa, så jag undviker absolut spel som kräver mycket prepp. I praktiken har det dock inte gjort någon märkbar skillnad – jag undviker redan spel med feta statblocks och dylikt, av andra skäl. Det handlar mest om hur mycket prepp jag själv lägger, på att åstadkomma ungefär samma sak som jag gjorde tidigare.

Törnetronen har jag dessvärre inte läst. Och jag spelleder i princip aldrig färdigskrivna grejer, just för att de så ofta kräver så mycket prepp – särskilt när man själv eller spelarna absolut inte får göra “fel”, för då kan scenariot krascha helt.

Så jag tror absolut att det kan vara starkt kopplat till vilken typ av scenarion man föredrar.

 

[Ram]

Jag preppar så lite jag kan. Drivande karaktärer/grupper, relevanta och intressanta platser och en eller två bomber samt en gnista som tänder saker brukar vara lagom.

Med det sagt så spelar jag endera oväsentliga one shots eller i en väl etablerad och känd värld. Endera är det som finns "utanför" i princip oviktig för scenariot eller också finns det redan massor med saker som rörelser kan haka i.

 

[Man Mountainman]

Jag har alltid tyckt att prepp varit svårt, tråkigt och ångestladdat, så har försökt kultivera en spelstil som inte kräver så mycket prepp. Med blandade resultat, kan väl sägas.

På senare år har jag börjat anstränga mig mer för att faktiskt preppa för varje spelmöte. Det rör sig inte om några storslagna intrigbyggen eller omsorgsfullt ritade kartor eller så, men jag försöker åtminstone ägna säg en timme inför varje spelmöte för att förbereda de stora dragen. Jag upplever att detta gjort mitt SLande både smidigare, bättre och mer tillfredsställande för mig själv.

En metod jag tillämpat på sistone är att sätta mig med ett blankt A4 och sen skriva ned de huvudsakliga frågor som skulle vara betjänta av att besvaras inför spelmötet. Sen besvarar jag dem. Detta väcker oundvikligen följdfrågor på en högre detaljnivå, som jag skriver ned. Så besvarar jag dem. Sen itererar jag detta några gånger tills jag lessnar eller är nöjd eller tänker att resten kan jag nog improvisera.

OSR-trenden har också uppmuntrat mig att göra fler av mina förberedelser i termer av mekaniker snarare än fasta händelser. Typ: vad händer när fiendens luftskeppsflotta invaderar staden? Istället för att försöka förbereda något slags set piece encounter, gör jag ett litet system, en liten slumptabell osv.

 

[Genesis]

Så är det här en fråga om val av spel och speltil? Jag anar att svaret är ja?

Ja

Det vill säga för er som preppar så lite, väljer ni aktivt bort spel och spelupplevelser som innebär mer prepp?

Ja

För att preppen är så tråkig att det inte är värt det?

Ja

Eller för att de spelen som kräver mer prepp och dess äventyr ändå inte intresserar er?

Ja

Skulle ni kunna SLa en, ur min synvinkel, hög-prepp-kampanj som Törnetronen med denna nivån av prepp?

Jag skulle absolut inte kunna spelleda en färdigskriven kampanj utan prepp. Jag måste ju läsa igenom kampanjen. Men jag vill ju inte spelleda en färdigskriven kampanj, så det gör inget. Jag vill inte ens spelleda en kampanj jag skrivit själv. Fan, jag vill inte ens spelleda; jag föredrar spelledarlösa spel.

Så för mig handlar det om att:

1. Jag tycker att prepp är tråkigt. En timme prepp för en timme spel innebär att jag får ut hälften så mycket kul per timme. Då har jag hellre två timmar spel, eller en timme göra något roligt (som att plugga glosor) och en timme spel.
2. Jag tycker att spel som man behöver preppa är tråkiga, både som spelledare och som spelare. som spelledare känner jag mig låst, jag blir inte överraskad, jag får mindre utlopp för kreativ improvisation, som är typ det roligaste som finns i rollspel. Som spelare känner jag att jag har mindre påverkan över vad som händer i spelet. En massa grejer är bestämda i förväg och vad jag gör kan inte påverka dem. Prepp liksom dödar det roliga i rollspel. Hittepå, improvisation, att vi bygger något tillsammans. Jag vill inte bygga en lekplats som spelarna kan leka runt i. Jag vill att vi upptäcker den tillsammans, skapar den ihop.
3. Jag tycker att spel blir bättre av mindre prepp, om man lär sig att improvisera. Spelet blir mer flexibelt, och anpassar sig efter vad berättelsen kräver. Om jag tycker att det vore fräckt att det finns en övergiven ruin som jag kan gå till för att jag just blev korrumperad av en demon och ska hålla min fruktansvärda ritual, så vill jag inte vara begränsad av huruvida det finns en sådan ruin eller inte. Jag vill vara fri att hitta på den i stunden. Det är också därför jag ogillar kartor. Kartor dödar kreativiteten och friheten för mig.

 

[Feuflux]

Här tänker jag mig att det beror på hur många "rollspelstimmar" man (dvs jag) har tillgång till per vecka. Om jobb/familj/energinivå gör att jag har 2h rollspelstid på en vecka och jag behöver fyra gånger prepp per speltid så blir det ju spel var femte vecka. Om det går att spela prepplöst så kan jag spela varje vecka.

Just nu vill jag spela vilket gör att prepptunga saker faller bort. Jag är inte intresserad av att läsa in mig på en stor kampanj och leda den, helt oberoende av hur bra den är och hur bra spel det skulle kunna bli.

För tillfället så är jag med i två spelgrupper:

• Spelare i Mask of Ny... Här ber SL oss av och till att berätta vad vi planerar att göra nästa gång, just så att han kan läsa in sig på rätt del av kampanjen eftersom den är så stor.
• Spelledare i SCUP. Jag preppar i princip ingenting alls (vilket är lite för lite, jag borde förbereda scener lite grann).

Så jag täcker in båda extremfallen.

 

[Bifur]

Tack för bra svar, vilka ju går i den riktning jag gissat kring val av spel och spelstil. Det leder mig dock till slutsatsen att den skillnaden också ibland behöver artikuleras tydligare.

 

[Zire]

Mitt främsta skäl till att vilja minska preppen är att det riskerar att minska antal speltillfällen annars ("hinner inte preppa till lördag, så vi får köra vid ett senare tillfälle").

Så är det här en fråga om val av spel och speltil? Jag anar att svaret är ja? Det vill säga för er som preppar så lite, väljer ni aktivt bort spel och spelupplevelser som innebär mer prepp?

Ja, ofta med orden "spel X passar inte oss, Y är bättre". Eftersom typ inget spel beskriver hur man ska förbereda och sedan använda sitt förberedda material på ett bra sätt, så får man göra lite som man vill och är spelet i synk med ens egna idéer om hur man vill/kan preppa så kommer man förmodligen att ha bättre möjlighet att gilla spelet.

Men spelstil är inte statiskt, det varierar över genrer och spelgrupper.

För att preppen är så tråkig att det inte är värt det? Eller för att de spelen som kräver mer prepp och dess äventyr ändå inte intresserar er? Eller finns det någon annan hemlighet?

Det beror på spelarna.

Hur mycket och vad jag ska preppa beror till stor del på spelgruppen. Framför allt på hur mycket "hjälp" man får av spelarna (i det givna spelet/genren). I vissa fall vill de följa en förberedd story och miljö, mer reagera på vad som händer omkring dem och lösa ett tydligt uppdrag som de får i början. I andra fall behöver man inte göra så mycket som spelledare, rollpersonerna kommer att skapa intriger och drama omkring sig, och reagera på varandras infall. Man kan spelleda ganska passivt och små grejer som man hittar på ger stort genklang.

Jag tycker det är kul att preppa, men gedigen prepp tar sin tid, och då äter det tid av någonting annat som jag också tycker är kul - att spela.

 

[Rangertheman]

Jag tycker också det är kul för det mesta att preppa. Oftast blir det en rejäl prepp före kampanjstart och sedan bara lite uppfräschning/justering inför spelmötena. I stort sett rör sig mina spelare i de riktningar som jag gissat mig till före spelpassen. När de har överraskat, har jag snabbt fått tänka om. Nu när vi kör digitalt har jag behövt lägga betydligt fler timmar på att förbereda, vilket har gränsat till för mycket. Men nu är det mesta av "Tjurmannen från Kungsskär" förberett och klart, så det är bara att tuta och köra. När vi är klara med den kampanjen hoppas jag att spelarna vill dyka ner i krönikan om Törnetronen, så att jag kan få återuppta den. Så ja, jag gillar prepptunga spel.

Jag tycker att det blir hyfsat mycket improvisation ändå, även med massor av prepp. För egen del tycker jag det är kul med spel som till stor del bygger på improvisation, men det är väldigt utmattande. Min hjärna känns som pudding efter ett pass.

 

[Lemur]

För mig är detta extremt olika beroende på spel och kampanj.

Jag älskar tunga färdigskrivna culture-gaming grejer (törnetronen exempelvis) och där vill jag kunna alla namn på alla SLPs osv.
Jag älskar också att köra OSR-grejer där jag bara lite slappt läser rum-beskrivningarna under spelets gång.

Jag har en stark motvilja mot att köra saker som är helt improviserade, det måste vara lite blorb annars tappar jag intresset fullständigt!

 

[zo0ok]

Jag gör flera timmars prep för varje speltimme. Det kan vara tid när jag promenerar till jobbet eller ligger och ska somna, så det är inte bara så att jag sitter vid skrivbordet eller datorn och producerar. Det är för övrigt sällan när jag verkligen sitter ner och försöker preppa som de bra (well) ideerna kommer.

Kartor tar tid. SLP tar tid. En någorlunda originell bakgrund, story eller kedja av händelser tar tid.

Jag kanske är dålig på att improvisera. Eller så känner jag att jag vill att det ska vara bra tempo och flyt, och jag är dålig på att improvisera "under tidspress" (alltså dålig på att improvisera).

Men jag ser min prepp-tid som kvalitetstid. Om det inte är roligt så går det ju inte.

 

[afUttermark]

Jag borde nog lägga mer prepp på kartor. Varje gång jag ritar upp något spontant, det kan vara en tågvagn eller en överfallsplats med några buskar. Så kommenteras bilden av kritiska möbeldesignerögon.

 

[MetaLarsson]

Jag kanske skrev i en tidigare tråd att jag inte preppar så mycket. Men det kan också bli missvisande för jag har en tendens att tänka på äventyret 24/7 när jag spelleder.
[...]
I western spelledde jag San Fransisco äventyret på detta sätt och det blev ganska lyckat om jag får säga det själv.

Detta liknar väldigt mycket min egen process till preparation. Inte minst i New Orleans, där min egna aktuella Western-kampanj utspelar sig. Improvisationen går oftast rätt bra. Jag har några punkter att sikta på inför varje spelmöte. Saker och detaljer jag tror spelarna uppskattar. Min största brist är att jag är dålig på anteckna vad som sker och vad rollpersonerna gör.

Här har jag ett exempel på hur röran kan te sig. Nu är detta ett halvår sedan och kampanjen är lite mer i ordning.

 

[.Per.]

Skulle säga att det helt beror på spel och spelstil. Tror vi är lika här med preppandet då vi gillar kampanjer men som du skriver kan det bli betungande. Men då finns det andra spelstilar och äventyr. För mig var The Stygian Library oerhört skönt att dyka ner i som palate cleanser, läs modulen, slumpa och kör. Övrig prepp är bara bonus. Lämnar man t.ex. Symbaroum bakom sig kan ju en lätt vertigo-känsla uppstå att behöva sätta sig in i ett nytt trad-spel med +100-sidor regler. Detta slipper man med mer rules light versioner som Electric Bastionland, Cthulu Dark o.s.v.

The Stygian Library: Remastered

A remastered version of the Ennie Award winning RPG adventure, The Stygian Library.

www.kickstarter.com