Hur mycket vill ni se av spelskaparen?

[Svarte Faraonen]

Det finns olika sätt att skriva rollspel. En relevant fråga är hur mycket av spelskaparen man vill se skina igenom. När man skriver regler och spelvärldar förmedlar man alltid, törs jag påstå, någon form av bild av hur något fungerar. Särskilt tydligt märks detta i spel som har någon form av världssimulerande trovärdighetsambitioner, men det förekommer även i andra typer av spel, där man till exempel kan märka spelskaparens antaganden om vad som upplevs som intressant i spel eller hur en viss genre fungerar.

Alla spel är dock inte skapade lika i detta avseende. I vissa spel märks tydligt skaparens personliga hållningar till något. I fråga om spelvärldsskildringar kan detta både röra estetiska preferenser och antaganden om till exempel hur samhällen och personer fungerar, vilka återspeglas i skildringar av världen. Andra spelskapare tycks anlägga en mer distanserad hållning till de egna preferenserna – de gör sitt bästa för att lägga in även sådant som de personligen inte är lika intresserade av, med ambitionen att spelet ska tilltala en bredare målgrupp. Risken med den förstnämnda hållningen, om den dras till sin spets, är att spelet blir onödigt smalt och kanske också att vi upplever att kontakten med spelskaparen blir lite väl närgången, och att vi inte själva uppmuntras att ta ställning till spelvärlden. Risken med den senare hållningen är att sådant material blir tämligen oinspirerat, att spelskaparen skapar något som "bara ska vara med" utan att själv bry sig så mycket.

Hur tänker ni att era preferenser är? Ska spelskaparen så att säga vara synlig eller osynlig?

 

[JohanL]

Ju smalare, mer indie, och enmansprojekt det är, desto mer personligt funkar, skulle jag säga. Det är helt OK om ett indie-spel predikar för dig, men inte om D&D gör det.

Detta gäller även stilval i text - man skulle kunna se på Apocalypse World 1st ed. att det är Vincent Baker även om han hade gett ut det anonymt, men en såpass personlig stil funkar knappast i en större och bredare produkt.

 

[afUttermark]

Jag skulle vilja se små bilder av spelskaparna på försättsbladet

 

[Quadrante]

Ett spels existensberättigande är nog att det tillför något nytt. Om det är ett auteur förhållande till en produkt eller om det är ett nytt sätt att spela spelar ingen roll för mig. … eller att det är en snygg produktion, vilket också skulle räcka långt.

Men tror jag vill att skaparens egna tankar syns.

 

[Bolongo]

Jag gillar de små inpassen i 13th Age. Det spelet har ju två konstruktörer, och när deras spelstilar skiljer sig åt har de lagt in kommentarer om det i regelboken. Särskilt nyttigt eftersom det spelet är en utväxt från D&D, som ju har en så amorf spelstil vid det här laget att det kan behövas någon guidning.

 

[Gerkub]

Jag lutar lite åt det personliga, jag är intresserad av andra människors kreativitet och hur de tänker. Det betyder inte att jag behöver hålla med om allt, men om jag kan lite förstå hur nån har tänkt så kan jag kanske lättare förhålla mig till det. Jag tycker också att det märks om nån gillar det den skriver och det kan vara smittande.

Luke Crane tycker jag är ett bra exempel på någon som har ett personligt tilltal och förmedlar sin spelfilosofi genom det.

Kom att tänka på det här här självbiografiska spelet som följde med nån bundle på itch.io. Har bara skummat lite men intressant idé, i alla fall har jag inte sett den innan: https://breathingstories.itch.io/logan

 

[Feuflux]

Jag skulle vilja se små bilder av spelskaparna på försättsbladet

Trail of Cthulhu har den här bilden i appendix 4:

Det är ju väldigt charmigt i det här fallet. Tvångströjor till alla i ett spel med regler för galenskap.
Sedan står det lite kort om vilka de är och andra produkter de medverkat i.
___

Själva huvudfrågan kommer jag inte på en bra åsikt om så jag lägger väl mig i mitten som vanligt. Klart en spelskapares preferenser ska/får lysa igenom, men om man som läsare känner sig för skriven på näsan så blir det ju inte bra.

 

[Gamiel]

Det är ett antal WoD böcker som jag hade gärna sett författarens kommentar rörande hur de tänkte, eller i alla fall bryta stämningsspråket för att ge en klar presentation då o då, i.

 

[krank]

Klurig fråga, för hur synlig man är som världsbyggare t.ex. varierar ju med i hur hög grad läsaren håller med om ens grundläggande antaganden.

Om jag som spelskapare utgår från en historiematerialistisk syn, eller en nationalistisk, så kommer det ju att visa sig i vilka orsakssamband som finns i världen. Framför allt i hur de saker funkar, som skiljer sig från vår värld.

Peter F. Hamilton bygger t.ex. gärna världar där konflikter mellan folkgrupper löst sig för att varje folkgrupp kunnat skaffa sig en egen planet att bosätta sig på. I hans föreställningsvärld finns alltså distinkta Folk, och så länge dessa folk får vara åtskiljda och inte tvingas bo på samma yta så får man väldigt få konflikter. Det spelar då ingen större roll hur "neutralt" han framställer denna värld, för hans åsikter finns i dess själva grundvalar. Det är, bevisligen, inte så många krig.

Är det ett exempel på världsbygge där man kommer väldigt nära författaren? Tja, jag som inte delar hans grundföreställningar tycker ju att det är väldigt mycket Hamilton i det världsbygget. Men delar man den så tror jag att just den biten bara passerar okommenterad, typ.

Är det att se mycket av spelmakaren om samhället beskrivs utifrån en historiematerialistisk synvinkel eller ifall denna vinkel saknas? Att inte anlägga ett perspektiv är ju också ett val man gör, liksom.


Jag föredrar spel som är fokuserade. Där spelmakaren gjort ett tydligt urval av vad som beskrivs och gjort designval utifrån tilltänkt spelstil. Görs ingen sådan avsmalning så upplever jag spelet som närmast omöjligt för mig att spela, jag vet inte hur jag ska ta mig an materialet eller göra min egna sållning. Så någon form av avgränsning behövs, och så snart man gör en avgränsning så kommer det att säga något om spelskaparen.

(Plus naturligtvis att det inte går att göra en komplett världsbeskrivning som tar mindre plats än världen den ska beskriva. Man gör ju alltid en sållning, ett urval. Som säger något.)

 

[JohanL]

Peter F. Hamilton bygger t.ex. gärna världar där konflikter mellan folkgrupper löst sig för att varje folkgrupp kunnat skaffa sig en egen planet att bosätta sig på. I hans föreställningsvärld finns alltså distinkta Folk, och så länge dessa folk får vara åtskiljda och inte tvingas bo på samma yta så får man väldigt få konflikter.

Greg Stafford gör litet av samma sak - kosmopolitiska riken och imperier är något dåligt och är alltid dömda till undergång, medan det lokala och autentiska är bra. Vid ett tillfälle i historien spärrades alla länder i ett område av från varandra med magiska barriärer (the Syndics Ban, för ni som kan er Glorantha), och detta framställs på det stora hela som något mycket bra för de inblandade. Vid ett annat försöker ett imperium (the God Learners) analysera och syntetisera alla religioner, och de förintas till sista man på grund av sin hybris.

 

[krank]

Är det att se mycket av spelmakaren om samhället beskrivs utifrån en historiematerialistisk synvinkel eller ifall denna vinkel saknas? Att inte anlägga ett perspektiv är ju också ett val man gör, liksom.


Jag föredrar spel som är fokuserade. Där spelmakaren gjort ett tydligt urval av vad som beskrivs och gjort designval utifrån tilltänkt spelstil. Görs ingen sådan avsmalning så upplever jag spelet som närmast omöjligt för mig att spela, jag vet inte hur jag ska ta mig an materialet eller göra min egna sållning. Så någon form av avgränsning behövs, och så snart man gör en avgränsning så kommer det att säga något om spelskaparen.

(Plus naturligtvis att det inte går att göra en komplett världsbeskrivning som tar mindre plats än världen den ska beskriva. Man gör ju alltid en sållning, ett urval. Som säger något.)

En sak jag tänker är att det viktiga för mig nog är att det finns konflikter utan uppenbara Rätt eller Fel i spelvärlden. Appropå det TS skriver om att ta ställning till saker i spelvärlden. Även om själva grunden i spelvärlden är socialistisk eller nationalistisk så kan man ju ha olika grupper som har både rätt och fel samtidigt lite beroende på var man själv står.

Hamilton är ganska dassig på det här. I boken jag lyssnar på nu finns visserligen socialister, men de getsaltas med ungefär samma nyans som satanisterna i hans andra böcker. Grundprincipen är typ "de har kanske inte helt fel i sin analys men inget de vill kan genomföras i praktiken, deras kamp är meningslös och dessutom är de terrorister som mördar folk i sin hopplösa kamps namn". Och man känner liksom att… varför ska jag sympatisera med de här? Även om de för all del framställs som begripliga människor så är det ju ändå så att de liksom objektivt Har Fel.

Jag vet absolut att jag har liknande tendenser själv. Brukar mina transhumanister vara lite, lite mer sympatiska och Bättre och ha mer Rätt än andra grupper? Säkert.

Men jag brukar försöka följa något slags princip om att se till så att alla organisationer och sidor i konflikter är åtminstone lite obehagliga och Har Fel på nån punkt, och att alla någonstans har en begriplig poäng som inte är helt vansinnig.

Sedan finns det såklart grupper jag IRL tycker är helt vansinniga och vars kamp är poänglös och som mördar folk i sin hopplösa kamps namn. Och… tja, jag ska nog inte komma och påstå att det finns så många nationalistiska eller fascistiska grupper i mina spel som man kan liksom "ta ställning för". Men nån måtta får det väl vara, tänker jag.

 

[JohanL]

En sak jag tänker är att det viktiga för mig nog är att det finns konflikter utan uppenbara Rätt eller Fel i spelvärlden.

Det är särskilt kul när spelet inte avser det men läsarna skapar sig det själva.

Mage: the Ascension (tidiga utgåvor): "Magikerna har rätt och Teknokratin är ond."
De flesta läsare: "Alltså, Teknokratin har en del dåliga metoder som de borde sluta med, men på det hela taget har de rätt och gör saker bättre för folk, medan magikerna är andliga elitister som vill släpa oss tillbaka till Medeltiden (men å andra sidan verkar för frihetlighet just nu)."

 

[krank]

Det är särskilt kul när spelet inte avser det men läsarna skapar sig det själva.

Mage: the Ascension (tidiga utgåvor): "Magikerna har rätt och Teknokratin är ond."
De flesta läsare: "Alltså, Teknokratin har en del dåliga metoder som de borde sluta med, men på det hela taget har de rätt och gör saker bättre för folk, medan magikerna är andliga elitister som vill släpa oss tillbaka till Medeltiden (men å andra sidan verkar för frihetlighet just nu)."

Ja, absolut. Om inte annat sker det ju när det finns en clash mellan spelets skapares åsikter och läsarna =)

Plus att det alltid finns de som alltid ser ond/gott-dikotomier som en utmaning i att nyansera. Därav "good guy sauron"-memes.

(Good guy thanos däremot, det är inte folk som vill nyansera utan mestadels bara malthusianister som vill försvara folkmord.)

(EDIT: Och ibland görs det bra av skaparna själva – jag älskar hur IDWs författare först gav Megatron en bra nyanserad bakgrund och sedan en redemption arc. Även om jag ligger efter flera år i min läsning och inte sett hur den fortsätter…)

 

[Quadrante]

Ibland blir vi blind för de saker vi lärt oss ”ska vara med” i ett rollspel och då kan det vara skönt att få en förklaring av någon som lagt sitt filter över det hela (varför finns/saknas grundegenskaper, viss färdighet, med mera).

 

[DanielSchenström]

I mycket av det jag ägnar tid åt vill jag ha variation och så är det också här. Jag gillar både de spel där skaparna känns anonyma, och de med en stark personlig prägel. Oavsett hur det ser ut i huvudtexten så är det trevligt med lite verklig bakgrund och presentationer av skaparna separat från det andra.

 

[zonk]

Klurig fråga som tusan. Allt är ju politik, och jag kan störa mig både på grejer liknande P Hamilton ovan (brr) men även på författare med vettiga åsikter där det blir "för bra" - världen blir för idealistisk eller utopisk. Tror jag föredrar nån slags balans. Iaf i större världsbyggen e.d.

Sen finns det ju saker som är mer estetiska än politiska (även om inget slipper ifrån politiken) - där tycker jag nog om när skaparen driver en tydlig vision och gör det långt. Bara kör sitt race och gör sin grej. Hellre UVG än nån urvattnad setting liksom.

 

[Svarte Faraonen]

Ett typiskt exempel där man "ser författaren" är väl när olika personer skriver saker till samma värld, och det märks att de värderar saker olika. I Consaber till Eon ser man tydligt att det är ett av Krilles favoritländer, och att särskilt perennerna är hans favoritfolkgrupp, medan han tycker sämre om conrierna. Läser man Thalamur till samma spel märker man att Nallo nog tycker att Consabers ärkefiender är ballare, och detta präglar också hur saker skildras.

 

[luddwig]

Ska spelskaparen så att säga vara synlig eller osynlig?

Jag vill säga att spelskaparen ska vara synlig, men kan inte komma på något konkret exempel där jag tycker att den synliga spelskaparen är en fördel. Egentligen är det nog så att jag mest uppmärksammar synliga spelskapare när det som syns är störande. Så det är som med stavfel. Bara felen skaver medan det rättstavade går obemärkt förbi.

 

[Theo]

Det är inte riktigt samma sak (tror jag?), men jag älskar designer notes där spelskapare förklarar i klartext varför regler eller setting ser ut som de gör och vilka tankar och erfarenheter som ligger bakom.

Även om det är ett tveeggat svärd med författare vars personlighet (eller persona) lyser igenom starkt i deras spel - fr a förstås om personan är mer eller mindre odräglig - lutar jag nog definitivt åt sådana som tar en ställning snarare än de som försöker vara all things to all people.