Wyldstorm;n176195 said:
Err... Lite av vardera.
Jag inser att polisen är hårt ansträngd, och att i nuläget det inte ger jättemycket på individbasis att anmäla trakasserier.
Men... Om vi sitter på ett forum & gnäller, så ändras inget.
(Troligtvis blir folk bara rädda att gå till konvent som har specialregler om allt mellan ovälkommna kramar & gruppvåldtäckter..
(på två sätt faktiskt, först i första anblick av reglerna sen i höjd förväntan & rädsla..))
MEN... Om nu polisen skulle få anmälningar, så får de också argument att ta högre budget.
Och om nu en person som har <stor siffra> anmälningar på sig faktiskt begår nåt övergrepp, så tror jag knappast nån politiker vill stå och argumentera emot att högre budget måste tas för att ta itu med anmälningar.
(En aftonbladet "rasar mot" -artikel senare, så vill politiker plötsligt hålla med.)
[
Det där är ju depprimerande, mer än lite.
1. Vi sitter inte bara här och gnäller, vi ventilerar och diskuterar lösningar.
2. Här följer en drös med grejer som är baserat på egen erfarenhet.
"Specialregler". -> Regler som behandlar hur män beter sig mot kvinnor och andra utsatta, inte så grovt draget.
Vi som blir utsatta vet redan att det händer.
Det händer i skolor, på jobbet, i hemmet, på fest, i det allmänna utrymmet. Inte bara på konvent. Det är inga nyheter.
Mer regler och text där man belyser och sätter ord på problemen så att man som utsatt kan gå till organisatör med färdiga begrepp som hjälper en att kunna anmäla och reda ut vad det var som hände.
Om det finns ordning och struktur ökar tryggheten. Begrepp och att sätta ord på saker är verktyg för ökad trygghet.
Problem som får namn blir svårare att ignorera.
Vilka skulle bli rädda av reglerna? Inte de som lider risk för att bli utsatta iallafall. När jag själv var med och anordnade grejer, studiecirklar, möten med övernattningar osv., så var det en självklarhet att ha ett tydligt regelverk och tydliga ombud man kunde kontakta om något stod fel till. Vi hade alltid några tjejer som de andra tjejerna kunde vända sig till, då man om man blivit utsatt ofta inte känner att man klarar av att prata med en kille om de problem som uppstått. Men efter ett tag insåg man att även de killar som blivit utsatta pratade med trygghetsvärdarna som var tjejer, och inte med killarna.
När det gäller unga tjejer och andra utsatta är det jätteviktigt att de känner att de kan prata med någon, annars är de tysta.
Det är skönt att ha en tydlig lista över saker som inte är okej, som man i värsta fall som utsatt kan peka på och säga "det här hände".
Om de inte ens känner att de kan prata med en trygghetsvärd på konventet och bli tagna seriöst, hur skall de förväntas gå vidare till en anmälan hos polisen? Om du inte blir bekräftad till att börja med så är det stor risk att man rationaliserar bort det, (vilket folk redan gör i stor utsträckning, skuldbelägger sig själva etc.), och då är chansen slim to none att du tar det bortom det.
För många har den där enda lilla sidan i pamfletten bakom schemat och matsedeln blivit det första i steget av bekräftelse för att det som hände dem inte var okej. Det första som man gör är sällan att på studs inse att "Å herregud, jag har ju blivit utsatt för X! Skyddsombudet Claudia hjälp!"
De flesta drar sig tillbaka, ofta för att de "fått huvudvärk". De tar en kompis med sig, i bästa fall. De söker bekräftelse av sina närmaste först att de ens har rätt att känna något. Ställer det bortom det allra mesta tvivlet att det är deras eget fel, även om de ofta fortsätter att till viss del ta på sig ansvaret för vad som hände.
Om personen är i maktposition eller populär säger människor sällan något.
Har man tur med att vara uppmärksam noterar man "huvudvärken" och tar sig till dem och försöker göra sitt jobb, men är det mycket folk där så är det så mycket svårare. Nej, de fall där de själva söker upp en är oftast flera timmar senare om de inte har en stark kompis som är villig att hjälpa dem föra talan. Men om båda tjejerna till exempel är femton-sexton och killen som gjorde något är 23, så lär det dröja en stund.
-Det är jobbigt att berätta vad det är som har hänt.
-Det är jobbigt att anklaga någon utan fasta bevis, som tyvärr ofta är fallet.
-Oftast känner man inte ombudet. Det är jobbigt att berätta för en relativ främling om vad som hänt.
-Man är rädd att inte bli trodd.
-Man är rädd för att få höra bortförklaringar.
-Man är rädd för att få skulden för det någon annan gjort mot en.
-Man är rädd för att det skall komma ut att man varit hos skyddsombudet. (Och att det därför skall påbörjas ryktesspridning).
Det finns en herrans massa saker som personer som blivit utsatta är rädda för. Ja, förutom förövaren och allt runt det då. Och sedan börjar hela återuppbyggnadsarbetet när man skall få personen att känna sig trygg igen, anmäla, "vidta korrekta åtgärder"... Utan rätt dokument, organisation och utbildad personal blir det omöjligt.
Att känna trygghet som tjej är ett privilegium. Att känna trygghet som hbtq-person är ett privilegium. (Funkis, icke-vit, ung, osv.).
Man måste skapa trygghet och trygga zooner. Det är ett arbete, det är ett enormt jävla jobb som kräver tid, engagemang, utbildning och tålamod. Och en sjujävla förmåga att ta sig an män som är kränkta av olika anledningar för att de inte kan FÖRSTÅ varför människor skulle behöva "specialutrymmen" (till exempel sovsalar för icke-män) "specialmöten" (till exempel utbildning i självförsvar eller att ta socialt utrymme) "specialregler" (se ovan) och så vidare.
Det har ju pratats om att polisen behöver mer resurser länge, men det blir inte bättre för det. Det skärs och skärs, och uppklarningsprocenten på våldsbrott är fortsatt låg. Poliser vill ha mer resurser, se bara på det som hände i Östersund. Jag tror inte att poliser är några dåliga människor, men situationen är desperat, och likförbannat händer inte ett skvatt, tyvärr.