Nekromanti Hur ser ni på begränsningar av antalet besvärjelser, förmågor och dylikt?

[zuntona]

Eftersom du frågar efter för- och nackdelar.
Lvl system underlättar extremt mycket när en RP dör. Eller att det ges erfarenhetspoäng.
Upplevde slutet på vår långa kampanj i Eon3 som rätt svår hanterad då SL lätt spelare komma med diverse specialupplägg för att hålla dem på ungefärliga nivå som spelarna.

Nackdelen i mitt tycke är systemet ofta känns för fyrkantigt och odynamiskt.

Ska dock tillägga att jag har svårt för hela konceptet med förbättring. Antagligen är det för att eftersträva realism då vi alla kan lära oss nya saker. Eller så är det rent regelmekaniskt för att simulera framgång. Då blir Xp det samma som i dataspel vilket jag oftast köper då men inte i riktiga rollspel. Vad gäller realism tycker jag att det blir en fallgrop för även om spelar en veteran så kommer den karaktären att snabbt bli skickligare. Jag gillar istället möjligheten att få skapa min RP på en kompetent nivå från början.

I det spel jag gör överväger jag starkt att inte ha någon förbättringssystem. Bara ett system för att ändra om färdigheter.

 

[Fjodor Pollett]

För mig signalerar ett hårt tak lathet.
Spelmakaren tar inte konsekvenserna av ökningssystemet som hen konstruerat utan säger bara "jag orkar inte göra längre tabeller" eller "jag orkar inte balansera systemet så högre nivåer fungerar i spel".
Andra argument är efterkonstruktioner. Latheten kommer först.

 

[luddwig]

För mig signalerar ett hårt tak lathet.
Spelmakaren tar inte konsekvenserna av ökningssystemet som hen konstruerat utan säger bara "jag orkar inte göra längre tabeller" eller "jag orkar inte balansera systemet så högre nivåer fungerar i spel".
Andra argument är efterkonstruktioner. Latheten kommer först.

Jag är väl bekant med lathet, men jag tror inte att det är så enkelt. Begränsningar kan också vara en del av spelkonstruktionen. Dels är det i många fall orimligt att kunna bli hur bra som helst på något. Dels är det sällan intressant att spela en rollfigur som är hur bra som helst. Som exempel drar jag mig till minnes ett avsnitt av Viskningar från kryptan där det pratades om levels och att Gary Gygax tyckte att vid level si och så är rollfigurerna lika mäktiga som gudar. Då är det dags att börja på ny kula.

 

[Fjodor Pollett]

Gary Gygax tyckte att vid level si och så är rollfigurerna lika mäktiga som gudar. Då är det dags att börja på ny kula.

...i stället för att balansera systemet så att det håller för så pass mäktiga rollpersoner, eller så det inte leder till rollpersoner som tål mer skada än en pansarvagn.

När jag tänker efter är jag nog också ute efter illusionen av obegränsad ökning även om det i praktiken inte går att nå dit, antingen för att det skulle ta för mycket tid att spela sig dit eller för att RP:n hinner dö av ålderssvaghet.

 

[luddwig]

...i stället för att balansera systemet så att det håller för så pass mäktiga rollpersoner, eller så det inte leder till rollpersoner som tål mer skada än en pansarvagn.

När jag tänker efter är jag nog också ute efter illusionen av obegränsad ökning även om det i praktiken inte går att nå dit, antingen för att det skulle ta för mycket tid att spela sig dit eller för att RP:n hinner dö av ålderssvaghet.

Där du ser lathet ser jag ett medvetet val.

Och den där illusionen har berörts tidigare i tråden. Vissa verkar gilla den. Själv har jag ingen stark åsikt egentligen, men jag har hellre gränser.

 

[Wyldstorm]

Som vanligt så tänker jag lite från andra hållet & belyser lite följderna av reglerna & den känsla de skapar i världen.
Ta t.ex. D&D där cast/day är en grej:
Det är helt vettigt att se den älsta gubben på ålderdomshemmet som en potentialt mäktig magiker.
"Whooa... Jävlar va många spells han kan glömma på en dag.. Bengtalf är mäktig."
Och med spells som är helt skilda från slumpmässighet (i detta fall ingen failchans i castandet) så borde magiker ses som en mäktig resurs att kontrollera...
Statligt utbildade & kontrollerade (och senila) magiker som tar platsen av en artilleripjäs eller mobil fästning blir i det närmaste en given följd.

Jag personligen är en stor fantast av stilen/känslan som M:tA kör på (jo, jag vet att de reglerna är lite defekta), då begränsningarna avgörs i största del av HUR magikern åstadkommer sin effekt.
För ett jämförande exempel till det ovan:
Oförsiktiga magiker dör snart efter uppvaknandet, de som orsakar för stora störningar jagas av MIB, de extremt kraftiga får stora problem att ens finnas i samma verklighet.
Ser spelare en gammal magiker så vet de att han är smart, mäktig, har kontakter eller dylikt.

Och framför allt, själva magin är farlig & "magisk".
Den är "magisk" p.g.a. det är en konst, en individuell skapelse som kräver sinnesrikedom att göra bra. (eller iaf göra & inte halvdö av..)

Så i slutändan:
Vilken känsla ska magin ge?