Jag har tänkt en hel del på att skillnaden är stor, men framförallt är det inom film och TV-serier (främst animé) där jag tappat intresset.
Jag var fram till för ett tiotal år sedan näst intill den värsta animénörden i Skandinavien, och har samlat på mig kanske tusen skivor, men sedan dess har intresset sakta singlat nedåt. Jag reagerar instinktivt positivt när jag ser animéteckningar än idag, men följande reaktion är nästan alltid axelryck. Ser jag på ett avsnitt, känner jag att jag efter fem minuter vet vart det barkar och blir ointresserad. Med film är det ännu värre, dussinfilm gör mig irriterad, och långa TV-serier får mig att sucka. Det behöver vara jävligt bra för att jag ska tycka det är värt det.
Men i TV-spel och serier (inte "TV-serier") kan jag svälja nästan vilken fånig story som helst. Manga om billiga ungdomsromanser funkar finfint, det enda jag är trött på är evighetslånga bankabanka-serier och, lustigt nog, fantasy. Inom TV-spel går fantasy dock bra, till och med barnspel funkar utmärkt. Det behöver inte ens finnas ett narrativ, det kan handla om att åka ner för ett berg på en cykel, och jag tycker det är askul. Även om mina favoritspel är inlevelsefulla äventyr med problem i stilen "hur kommer jag vidare", så är jag förvånansvärt förlåtande när det gäller TV-spel och manga.
Vad gäller analoga spel märker jag att det är tvärtom GÄRNA fantasy och äventyr som lockar. I brädspelsformatet är det inlevelse som räknas, och strategi känns bara som jobb (är näst intill ointresserad av att vinna), och i rollspel lika så. Fantasy, jättekul. Av någon anledning. Relationella dramer i rollspelsform ser jag knappt poängen med, och det är ändå en av de få genrer inom fotograferad film som undantagsvis kan tycka är kul (Fleishman is in trouble poppar upp i minnet).
Så det är märkligt olikt. Vad gäller böcker och serier går fantasy bara bort. Inom film kan fantasy funka, och inom brädspel och rollspel är det mycket välkommet. I övrigt är jag otålig som bara den för film och TV-serier, dussin-action blir jag bara sur på, men relationella dramer kan funka om de är bra. Och inom TV-spel sväljer jag nästan vilken genre som helst.
Intressant tanke, har aldrig analyserat det på det viset.