Hur skiljer sig dina preferenser mellan medium?

[God45]

… Det gör de inte?

Jag gillar samma saker brett men visa saker är bättre i vissa medium. Jag har hellre en lång sidotråd om något i en roman och hellre en vacker miljö i en film, men det är mer för att de mediumen är bättre på det.

En sak dock: Jag hatar sentimentalitet förutom i poesi.

 

[Sömniga Isaac]

Rollspel
Kan jag så spelar jag allt utom fantasy. I den bästa av världar får jag spela någon vanlig människa, eller något som liknar en vanlig människa, i vår egen värld. Historisk tid eller nutid spelar inte så stor roll. Jag undviker även gärna system med progression, progression tilltalar mig inte (mekanisk progression då). Att rollpersonen utvecklas på andra sätt som inte har med mekanik att göra gör mig inte så mycket.

Sen har jag märkt att jag är väldigt svag för en del inom fantasy rollspelen och det är konstigt nog Riotminds drakar och demoner, utgåvan där det kändes som du vandrade in i John Bauers världar sett till illustrationer. Något med den världen tilltalade mig och jag vet inte vad eller varför.

Litteratur
Jag läser helst av allt kortare noveller, gärna inom skräck men även andra genrer går bra. Föredrar när det handlar om vanliga människor, deras liv och livsöden. Terry Pratchett är undantaget här, sett till litteratur som bryter av då jag uppskattar hans verk väldigt mycket trots att de är fantasy, för jag fixar liksom inte fantasy. När var yngre kunde jag stå ut med att läsa fantasy, nu kan jag inte längre.

Film
Jag kan inte för mitt liv se film. Jag har extremt svårt för film och tilltalas knappt alls av mediet. Undantag är somliga drama, med utgång ifrån människors livsöden. Jag vill beröras om jag ska se film, jag ser det inte för att skratta, jag ser det för att röras till tårar över det tragiska livsöde jag skådade. Inte för att jag tycker det är kul att det går dåligt för människor utan för att det ger inblick i den kamp som människor möter dagligen. Det skapar en känsla av samhörighet som gör det enklare att möta vardagen.

Serier
Nej, jag vet inte. Jag ser inte serier. Jag har helt enkelt inte någon ro att sitta och se på serier.

Datorspel
Action rpg faller jag lätt in på, här är det enda tillfället där jag kan uppskatta fantasy och även älska det. För här får jag se något visuellt och magiskt att utforska genom fantasy genren. Sen föredrar jag alla dagar i veckan spel som bygger på samarbete.

 

[Vitulv]

När jag var ung konsumerade jag fantasy i alla former som erbjöds, men det är något som verkligen förändrats med åren. Nu för tiden kommer jag på mig själv med att nästan bara uppskatta fantasy i rollspelsformat - men där är jag å andra sidan nästan uteslutande intresserad av fantasy och bryr mig inte alls om andra genrer.

När jag läser böcker föredrar jag sci-fi, skräck eller krim över fantasy, och det gäller även för film och teveserier. Visst, jag kan kolla på någon ny fantasyserie, men jag blir aldrig hooked på den.

Jag vet inte varför det har blivit så här. För mig har fantasy verkligen blivit en spelgenre.

 

[Sömniga Isaac]

Jag vet inte varför det har blivit så här. För mig har fantasy verkligen blivit en spelgenre.

Intressant observation. Även om jag skyr fantasy i rollspel så kan jag förstå utifrån att jag själv endast vill konsumera fantasy om det är i form av datorspel. Undrar vad som ligger bakom.

 

[Zimeon]

Jag har tänkt en hel del på att skillnaden är stor, men framförallt är det inom film och TV-serier (främst animé) där jag tappat intresset.

Jag var fram till för ett tiotal år sedan näst intill den värsta animénörden i Skandinavien, och har samlat på mig kanske tusen skivor, men sedan dess har intresset sakta singlat nedåt. Jag reagerar instinktivt positivt när jag ser animéteckningar än idag, men följande reaktion är nästan alltid axelryck. Ser jag på ett avsnitt, känner jag att jag efter fem minuter vet vart det barkar och blir ointresserad. Med film är det ännu värre, dussinfilm gör mig irriterad, och långa TV-serier får mig att sucka. Det behöver vara jävligt bra för att jag ska tycka det är värt det.

Men i TV-spel och serier (inte "TV-serier") kan jag svälja nästan vilken fånig story som helst. Manga om billiga ungdomsromanser funkar finfint, det enda jag är trött på är evighetslånga bankabanka-serier och, lustigt nog, fantasy. Inom TV-spel går fantasy dock bra, till och med barnspel funkar utmärkt. Det behöver inte ens finnas ett narrativ, det kan handla om att åka ner för ett berg på en cykel, och jag tycker det är askul. Även om mina favoritspel är inlevelsefulla äventyr med problem i stilen "hur kommer jag vidare", så är jag förvånansvärt förlåtande när det gäller TV-spel och manga.

Vad gäller analoga spel märker jag att det är tvärtom GÄRNA fantasy och äventyr som lockar. I brädspelsformatet är det inlevelse som räknas, och strategi känns bara som jobb (är näst intill ointresserad av att vinna), och i rollspel lika så. Fantasy, jättekul. Av någon anledning. Relationella dramer i rollspelsform ser jag knappt poängen med, och det är ändå en av de få genrer inom fotograferad film som undantagsvis kan tycka är kul (Fleishman is in trouble poppar upp i minnet).

Så det är märkligt olikt. Vad gäller böcker och serier går fantasy bara bort. Inom film kan fantasy funka, och inom brädspel och rollspel är det mycket välkommet. I övrigt är jag otålig som bara den för film och TV-serier, dussin-action blir jag bara sur på, men relationella dramer kan funka om de är bra. Och inom TV-spel sväljer jag nästan vilken genre som helst.

Intressant tanke, har aldrig analyserat det på det viset.

 

[Zimeon]

När jag var ung konsumerade jag fantasy i alla former som erbjöds, men det är något som verkligen förändrats med åren. Nu för tiden kommer jag på mig själv med att nästan bara uppskatta fantasy i rollspelsformat - men där är jag å andra sidan nästan uteslutande intresserad av fantasy och bryr mig inte alls om andra genrer.

När jag läser böcker föredrar jag sci-fi, skräck eller krim över fantasy, och det gäller även för film och teveserier. Visst, jag kan kolla på någon ny fantasyserie, men jag blir aldrig hooked på den.

Jag vet inte varför det har blivit så här. För mig har fantasy verkligen blivit en spelgenre.

Intressant, för mig är det detsamma. I rollspel känns det naturligt och bra, men i litteratur (även serier) är jag utled på fantasy. Film kan funka.