Nekromanti Hur smarta är era motståndare?

[Phelan]

(Inte helt säker på om detta forum eller det allmänna rollspelsforumet är rätt för detta inlägg. Hursom.)

Såhär helt apropå började jag fundera på hur jag sköter mina SLP:er när de är i strid mot rollpersonerna. Vad jag kommit fram till är att jag är väldigt snäll mot spelarna - om det vore ett dataspel skulle AI:n på SLP:erna suga rätt ordentligt. Å andra sidan, om man försökte utnyttja sina SLP:s förmågor lika mycket som man utnyttjar rollpersonens då man är spelare skulle det förmodligen gå rätt mycket tid till att slå fram nya rollpersoner. Ett handikapp jag som SL upplever är också att jag sitter med alla kort på hand - om SLP:erna gör för clever saker kan det bero på min metakunskap som SL. Det behöver egentligen inte vara begränsat till strid - rent allmänt så sköter jag mina SLP:s betydligt dummare än mina rollpersoner.

En sidoreflektion är i och för sig att väldigt många berättelser i böcker och film är uppbyggda just på att skurkarna är fullständiga idioter som aldrig riktigt verkar kunna utnyttja den kapacitet som de borde ha - det är bara hjälten som använder hjärnan och kan tack vare detta besegra sin "starkare" motståndare.

Så, vad tycker ni andra? Känner ni att ni har samma problem? Om inte, vad har ni för tekniker för att sköta era SLP:s någorlunda finurligt utan att rollpersonerna tokdör stup i kvarten?

Mvh / Phelan

 

[krank]

Jag känner inte att jag har problemet; delvis eftersom jag mycket sällan kör med rollpersonsdöd. Blir man utslagen så blir man kidnappad, av med sina saker, får men för livet, etc - det finns massor med saker som är värre än döden att råka ut för.

Dessutom är jag väldigt ointresserad av strid, så jag brukar försöka hitta annat intressant att göra; och när det gäller intriger och liknande har jag inget alls dåligt samvete över att låta mina SLP:er vara precis hur smarta som helst.

 

[Kaigon]

Dessutom är jag väldigt ointresserad av strid, så jag brukar försöka hitta annat intressant att göra; och när det gäller intriger och liknande har jag inget alls dåligt samvete över att låta mina SLP:er vara precis hur smarta som helst.

Det har jag...

Jag har fått uppfattningen av (och tycker själv) att det kan vara ganska frustrerande som spelare att aldrig kunna sätta dit en spelledarperson, att alltid ligga steget bakom och att spelledaren alltid har möjlighet att kontra oavsett vad man kommer på.

Jag vill att spelarna faktiskt ska _kunna_ komma på en masterplan som verkligen sätter dit en spelledarperson, likt en av de där typiska hämndfilmerna. Spelarna ska kunna känna sig överlägsna, även om det kanske bara handlar om att kunna göra det mot en av 30 spelledarpersoner. Därför har jag börjat experimentera med "dumma" (som i icke-allvetande) spelledarpersoner, även om det är mycket svårare så har det varit givande så jag kan bara rekommendera att pröva det.

 

[Rickard]

Jag använder system där motståndarna är mycket sämre. Då kan jag spela smart och lyckas jag slå ut någon är det en vinst för mig. System där rollpersonerna är skadade under lång tid undviker jag eller husreglar. Jag kan tänka mig att ändra åsikt om jag spelar Sjukan: the RPG.

/Han som ofta skyller på systemet när det kommer till spelupplevelse

 

[Phelan]

Att sänka skickligheten på SLP men låta dem agera smartare är ju definitivt en väg att gå. Rent konkret i situationen strid, hur kombinerar du taktiskt agerande från SLP utan att ta in förkunskaper som att du vet vad spelarnas karaktärer tar sig till? Bestämmer strategin före spelarna?

/ Phelan

 

[Rickard]

Jag vet inte om jag förstod frågan helt rätt men jag är någorlunda öppen med vad de andra har för värden så att rätt blir rätt. Jag brukar säga vad som krävs för att rollpersonernas motståndare ska åka på torsk men det är sällan som jag säger deras anfallsvärden. Det är något de får lära sig den hårda vägen, precis som motståndarna måste lära sig hur bra rollpersonerna är. Motståndarna måste ju gå in med inställningen att de kommer att vinna. Möter de på för stort motstånd så drar de, normalt brukar jag dra den gränsen när de förlorat hälften av manskapet.

Du kanske tycker att det är konstigt att jag kan bortse från rollpersonernas attackvärden? Nä, det gör jag inte för jag matchar det antalet motståndare efter hur bra rollpersonerna är men sedan orkar jag aldrig komma ihåg om just rollperson A eller B har skyhöga värden.

/Han som dock sällan går in för att döda enbart en rollperson, så där spelar han motståndarna som korkade

 

[cogitare]

Det är skillnad på att spela sina SLP smart, dvs. använda de förmågor man ger dem till fullo etc. och att spela sin SLP som om de ständigt går omkring med ett tennisracket redo att slå bort de handgranater som spelarna kastar mot dem.

Självklart tycker jag att en SLP skall nyttja sina förmågor till fullo men om spelarna verkligen kommer på och lyckas utföra t.ex. en plan som gör att sagda SLP hamnar i ett bakhåll och underläge så måste man låta det lyckas EMM.

Har man som SL designat sitt motstånd mot RPna på ett bra sätt så borde det inte bli TPK varje gång man låter SLP använda sina förmågor till fullo.

Det är lätt som SL att lyssna på spelarna och sedan designa SLPs taktik och reaktion utifrån detta och det är mycket "farligt".

Jag känner inte att jag har problemet; delvis eftersom jag mycket sällan kör med rollpersonsdöd. Blir man utslagen så blir man kidnappad, av med sina saker, får men för livet, etc - det finns massor med saker som är värre än döden att råka ut för.

Detta är intressant och något som jag själv skulle vilja testa som SL. När jag föreslog det för mina spelare så tyckte det att det var lätt hänt att de skulle känna sig som "stålmannen" (dvs. inte kunna dö). Nåt du upplevt?

 

[krank]

Detta är intressant och något som jag själv skulle vilja testa som SL. När jag föreslog det för mina spelare så tyckte det att det var lätt hänt att de skulle känna sig som "stålmannen" (dvs. inte kunna dö). Nåt du upplevt?

Antagligen är väl dina spelare mer åt hållet att de inte identifierar sig så mycket med sina rollpersoner; det kan man inte tvinga fram. Men testa! Låt dem bli besegrade, tillfångatagna, medvetslösa, torterade, rönade, av med utrustning, status etc... Och fråga dem sedan igen hur mycket stålmän de känner sig som.

 

[cogitare]

Antagligen är väl dina spelare mer åt hållet att de inte identifierar sig så mycket med sina rollpersoner; det kan man inte tvinga fram. Men testa! Låt dem bli besegrade, tillfångatagna, medvetslösa, torterade, rönade, av med utrustning, status etc... Och fråga dem sedan igen hur mycket stålmän de känner sig som.

Det var ungefär det jag sade till dem. Dvs. att det finns alternativ till att förlora RPn som är ofördelaktigt även för spelaren. Men de köpte inte riktigt argumentet.

Min tanke var att göra RP död till ett spelarval. Man kunde alltså bli nedslagen men om det var dödligt var upp till spelaren.

Jag får se om gruppen går med på att testa det någon gång. Personligen tycker jag det är ett intressant grepp, egentligen mer intressant än att döda RP som en spelare tycker är skitkul att spela.

Cog.

 

[w176]

Jag ser det så här;

Dom är 2-5st, jag är 1. När det kommer till antalet hjärnor ligger faktiskt de i överläge, jag spelar med smarta människor som tillsammans troligtvis överträffar mig på alla relevanta områden.

Detta tycker jag ger rätten för mig att båda i strid och andra situationer vara så smart jag kan med slps. Med hänsynen att slps också sitter på bristande information och man feltolka eller regera emotionellt på vad som sker.

Ger man dessutom upp att man som SL ensam kontrollerar miljön och tolkar hur den kan användas jämnar man ut ännu mer.

Jag kör att allt som är luddigt ellr obeskrivet kan man som splare få beskriva in, så länge det inte är fånigt eller extremt fördelaktigt, utan något som kan utnyttjas av alla.

Är det en strid i en lagerlokal och en spelare säger "Jag slänger mig in bakom den rostiga last-truck som står parkerad." och ingen har nämnt något som tyder på motsatsenJa, då finns det uppenbarligen en rostig truck att ta skydd bakom, men då kanske det också finns mer vråte skurkarna kan ta skydd bakom. Eller så får folk uppfinna ett sprintersystem i taket eller vad som helst de kommer på under stridens gång så länge det funkar med helhetsbilden (även om jag skulle sätta veto om något helt pajar plotten, men det har den hittills inte gjort).

Men fram för med lösningar (åt bägge hållen) än "Vi dödar den motsatta sidan". Sånt är awsome.

 

[Regmolar]

Jag brukar försöka "rollspela" mina SLP:er i strid, men vinkla det på ett sätt som minskar risken för död och permanenta skador (spelar Eon, så den risken är högst reell...); en galet stark superbärsärk är för vild för att sikta vettigt, numerärt överlägsna motståndare för dåligt beväpnade för riktigt dödliga skador, en skicklig motståndare satsar främst på att själv inte bli skadad och nöter istället ned rollpersonen med nålsticksattacker osv, utan att märkbart tumma på realismen. Här ingår också att jag designar scenarion så att det ska mycket till innan RP omringas av livsfarliga elitsoldater som vill döda dem, och att motståndare sticker eller ger sig när det går för dåligt eller är mer intresserade av RP levande än döda.

Jag försöker också spela SLP:erna utifrån den information de själva har, vilket ofta inneburit att de öht inte känt till RP:s existens.

Sedan låter jag också spelarna ha rollpersoner som är väldigt "bra" i förhållande till det genomsnittliga motståndet (de spelare som valt att spela stridsmässigt svaga karaktärer spelar efter det och undviker själva att gå i strid på lika villkor). Målet är att RP inte ska dö om de inte vill det, eftersom de investerar väldigt mycket i karaktärerna och deras relationer.

Fast det bästa tipset är nog fortfarande att ha färre strider - det har fungerat utmärkt för mig under åren

Förutom att ha bokstavligen odödliga/återupplivningsbara rollpersoner, då. Det löser ju iaf dödsproblemet ganska effektivt...

 

[Wyldstorm]

Har absolut inga såna problem.
Motståndet använder jag så mycket intelligens som jag tycker är brukligt, och det gör en sjuhellvettes skillnad.

Exemplen jag kan använda (då alla spelat D&D) är att spelarna har respekt för kobolders fällor & fega taktiker..
Samt att "vampiric mists" (int 19) är skitfarliga bara i ren list.

Känner man att man har problem att imitera större intellekt, prova att bara se på scenariot ett par gånger extra ur sagda NPC's ögon, och på så sätt förbereda de eventualiteter som kan uppstå & därmed NPC's "reaktioner" på det hela, eventuellt dess lösning om den kan ha förutsett det.

Fast som sagt.. Det beror på vilken sorts spel man spelar & på vilket sätt.