Nekromanti Hur spelar ni era strider?

[L337]

I många spel ska man ju ha hexagonark, miniatyrer och stuff när man kör strider.
Själv ställer jag bara upp lite tärningar som visar ungefär hur alla står.
Är det andra som kör med denna variant eller använder du miniatyrer?
Eller använder du kanske en annan metod? (det inlägget här känns formulerat som en prov-fråga...)


Edit: Är det meningen att man ska använda miniatyrer i strider i rollspel?

 

[Gurgeh]

I huvudet

Jag använder inga miniatyrer, tärningar eller andra visuella hjälpmedel alls. Vid något enstaka tillfälle har jag ritat upp en situation, om de inblandades positioner varit så komplicerade att jag inte har kunnat förklara dem annars.

Är det meningen att man ska använda miniatyrer i strider i rollspel?

Inte i de flesta spel. I Dungeons & Dragons är det tänkt att man ska använda miniatyrer, men även där går det utmärkt att spela utan.

/tobias

 

[GrottrolletNaug]

Med stuntregler!

Vanligtvis kör vi utan visuella hjälpmedel, utan använder oss istället bara av huvudet. Ibland, när det blir rörigt så brukar jag mana spelledaren till att rita på ett pappersark, och så orienterar vi oss därefter utifrån det.

Det här ligger lite utanför din fråga, men jag tänker påpeka det ändå. Vi spelar Exalted (Highfantasy med allting på och extra ost) och där så använder man sig av den geniala skapelsen stuntregeln (Feng shui var före). Det innebär att du får en klart tilltalande bonus varje gång du beskriver din handling på ett coolare sätt än "ja hugg'n" och bonusen kommer i tre nivåer beroende på hur det bra/uppfinningsrikt det berättas.
Handen på den hjärtat, jag har aldrig spelat så välbeskrivna strider som i Exalted


/Naug, lätt frälst

 

[Rising]

Är det meningen att man ska använda miniatyrer i strider i rollspel?

På senare år har jag blivit bättre på att variera mig beroende på stridssituationen.

I en tät duell så snackar vi bara, och kör striden mer eller mindre i realtid. Vi "verbalfäktas i luften" lite medan jag rullar tärningar, alltså; vi beskriver hur vi anfaller varandra och undviker varandras angrepp, utan att det har något med reglerna eller stridens egentliga förlopp att göra, bara för att hålla tempot och atmosfären uppe; liksom "golemen kommer fram bakom pelaren, och han svingar trädstammen i sina armar med en våldsam kraft i en vid halvcirkel mot ditt huvud!" "Jag hinner precis ducka innan trädstammen far in i stenväggen med en våldsam krasch så att flisor och spån regnar ner över mig!" "Golem vrålar Urgublääähg! och stöter ner stammen mot dig som en murbräcka!" "Jag hoppar den här gången, upp på trädstammen och springer längs med den upp mot golemens armar och håller upp värjan som en biljardkö framför mig. Den här gången skall jag bända ut konstruktionens rubinögon!"

Då tittar vi på tärningen på bordet. Varje slag efterföljs av fler luftfäktningsbeskrivningar, så det som i reglerna går till på sättet "ditt hugg träffar, det gör 10 skada i huvudet" kan med våra beskrivningar gå till genom att någon hugger ner en lampkrona från taket så att den faller ner i motståndarens huvud. (det är inte alltid vi är så där hurtigt fantasifulla, utan den här tekniken fungerar även bra i skräckrollspel där man kan få en tät och grym stämning med mycket berättande och få avbrott)

---

Vid vanliga strider så försöker jag ha någorlunda bra koll på var alla står någonstans och vilka avstånd det råder mellan olika kombatanter, så en enkel skiss eller en enkel modell (typ, man placerar lite tilltugg, pennor och suddgummin framför sig på bordet för att visa var alla varelser befinner sig på ett ungefär) duger gott. Det handlar mest om smala korridorer där jag vill veta i vilken ordning rollpersonerna står, samt vilka skydd det finns för motståndarsidans avståndsvapen. Det är dock en mycket fri modell, och om man står i mitten av ett stort rum så håller man inte på och "flyttar" sin pjäs hela tiden, utan det antas att man springer omkring som fan hela tiden och att man kan komma åt att anfalla alla som också befinner sig i samma område.

---

I strider med väldigt många kombatanter, eller där striden utspelas på många olika håll så kan däremot golvplaner och liknande vara bra. Som spelledare klarar man ju inte att hålla tempot uppe i vilket fall som helst, så det är bättre om man kan levandegöra striden även om sånt som man inte pratar om för stunden. Alltså; medan jag pratar om upploppet ute på gatan framför tavernan så kan en spelare fortfarande se framför sig hur deras rollperson befinner sig på övervåningen och slåss med råttmännen som tagit sig in, medan en annan kan hålla koll på sin rollperson som står uppe på taket och leva sig in i hur han upplever det som händer runtomkring honom och vilka mål som plötsligt blir möjliga för honom att pricka med sin kortbåge.

Miniatyrer och rutade golvplaner är fortfarande nytt och exotiskt för mig, men självklart kommer det att röja i den här typen av strider.

 

[Rickard]

Jag skulle aldrig kunna tänka mig att använda mig av fysiska figurer för att visa var någonstans alla personer befinner sig.... och jag skulle absolut inte spela rollspelsstrider som har sina regler bundna till att man måste använda miniatyrer/bluppar..

Undantag: Om det inte är ett väldigt speligt system.. Typ spel där man ska opt:a gubben så mycket som möjligt och opt:a i alla möjliga situationer.. Spel som gör att spelarna vill göra lönnmördarattacker med tvåhandssvärdsbeväpnade barbarbärsärk.. Dock ska det ha någon sorts världlig logisk förklaring till varför det är så, annars skulle jag inte vilja spel(led)a spelet..

Varför gillar jag inte miniatyrer? Jo, för att de stjäl fokus från striden.. Det blir mer pillande med figurerna än framföra en strid.. Jag spelade DoD -91 med några som verkligen nyttjade alla (tilläggs)regler.. Det blev helt absurda situationer.. "Jag hugger och hoppar sedan en ruta bakåt, för han har bara 1 i längd, så då kan han inte hugga mig".. Det blev ett sådant metaspelande att jag tappade all lust och inlevelseförmåga..

En annan anledning är den rejält, fuskiga överblicken som spelarna får över stridszonen.. De har ögon i nacken och kan aldrig bli överraskade.. Kunna skjuta på skyttar medan de är involverade i närstrid.. Jag har svårt att tro att någon som har en galning som vill ta kål på en har den överblick som figurer ger..

Jag har rätt länge använt kartor för att visualisera striderna men sedan Feng Shui har kommit in i mitt liv så har jag i viss mån slutat upp med det.. Det skulle i så fall vara om det är en väldigt speciell miljö som spelarna rör sig i och som medför vissa hinder, för att jag ska rita en (översikts)karta..

Men nu ska jag svara på din fråga.. Eller snarare din rubrik "Hur spelar ni era strider?", för mitt svar är; Jag spelar efter spelsystemet.. Det är därför jag har undantaget ovan för speliga system.. Enda gången jag ändrar reglerna är om spelsystemet är såpass segt att det blir mer tärningsplöjning än svärdsplöjning.. Jag vill ha action, inte ständiga kontrollslag liknandes brädspel..

Så om det är ett tennismatchstridssystem så blir det tennismatchbeskrivningar, typ "Jag hugger - Han parerar bort det.. *kschli-ing!*".. Spelleder jag Feng Shui så skiter jag i att rita upp kartor.. Jag presenterar omgivning lite luddigt - helst så har jag introducerat den tidigare, innan striden - och sedan får spelarna hitta på hur de bashar på sina motståndare.. Vill de att det ska finnas en motorcykel på området så kan de hitta på att de svingar sig upp på motorcykeln och kör på en av motståndarna..

Mina egna system har tagit väldigt mycket influenser från Feng Shui.. I (mina husregler till) DoD så får spelaren beskriva hur denne oskadliggör sin motståndare, om resultatet på tärningen visar tillräckligt högt, oavsett vad det är för typ av motståndare.. Hur högt tärningen ska visa skiljer sig och beror på vad motståndarens har för försvarsvärde..

/Han som en gång beskrev hur han ville hur ett stridssystem skulle se ut

 

[Johan K]

På sin höjd så använder jag ett vitt papper & sätter som kryss med initialerna på vem krysset är.. behöver ju inte vara krångligare än så tycker jag..
Men oftast så gör vi inte något alls, utan kör striden & plaseringarna i huvudet.

 

[Jarre]

Jag spelade DoD -91 med några som verkligen nyttjade alla (tilläggs)regler.. Det blev helt absurda situationer.. "Jag hugger och hoppar sedan en ruta bakåt, för han har bara 1 i längd, så då kan han inte hugga mig".. Det blev ett sådant metaspelande att jag tappade all lust och inlevelseförmåga..

Aaah! *bizarronostalgi* Man gick ju alltid runt fienden och ställde sig bakom honom för att få +7-bonusen... Visst var det märkligt, men det stod ju så i regelboken och den måste ju vara korrekt.

 

[wilper]

Jag insåg för några år sedan att så snart det dök upp miniatyrer på spelbordet så slutade man spela rollspel och började spela figurspel istället. Det är ruskigt svårt att flytta sin krigare fyra hexer och göra det med inlevelse. Precis som friform är figurspel roligt, men inte vad jag vill göra när jag slagit mig ner för att spela rollspel.

Så jag slutade att rita kartor för spelarna hur fiendens läger såg ut, och jag slutade att lägga ut tärningar på bordet för att visa hur folk stod. Jag märkte att striderna blev livligare, och folk fastnade mer sällan i analysparalys,. Jag jobbade vidare på de kartlösa striderna i Höstdimma där det inte ens är meningsfullt att rita kartor eftersom spelarnas antaganden om slagfältet är precis lika giltiga som spelledarens, så länge inget är sagt redan, och rollpersonerna inte har några värden för förflyttning.

 

[Man Mountainman]

När jag spelleder har jag (eller har haft, iaf) ofta tillgång till en svart tavla eller en whiteboard. Då kan man rita upp slagfältet på denna, vilket är mycket tacksamt för att ge spelarna lite överblick. Jag låter dock bara tavlan representera verkligheten ned till de avstånd som motsvarar rörelser mellan klungor av kombattanter: När ett antal stridande står i en klunga så struntar jag i alla former av kartor och låter helt enkelt de stridande slå på alla i den omedelbara närheten.

 

[Honken]

Tja, som den detaljist som jag är så skulle det nog vara häftigt att kunna använda tennfigurer och så, men... det kan nog tänkas bli som Wilper skriver. Vi har så tur att i de båda lokalerna vi spelar i har whiteboards, och om det skulle behövas kan vi rita och visualisera på den... Det funkar och räcker. Det räcker bara med att inledningsvis får en idé om hur det ser ut.

/Honken

 

[haltageten]

Jag brukar ofta berätta väldigt detaljrikt vad som händer, hur omgivningen ser ut och liknande så att spelarna får lite hjälp att fantisera själva miljön och det som händer. Så som avstånd och liknande brukar jag skippa förutom då det används någon form av stångvapen eller avståndsvapen. Då dessa vapen inte är med i striderna så brukar jag inte ge några specifika avstånd eller så. Detta för att de står i närstrid med varandra och då är det nästan inga avstånd.

 

[PAX]

Så långt det går brukar vi försöka hålla allt i huvudet mellan spelarna. Det visar sig faktiskt att de flesta kan visualisera situationen för sig själv ungefär som de andra i spelgruppen men förr eller senare så uppstår problem. Höger blir vänster och så vidare. Inte så bra när man ska försöka överleva i en labyrint med ett stort anhang fiender i hasorna.

Blir striden lite större och med stora avstånd brukar vi övergå till någon handritad karta där RPna markeras som små prickar osv...

Figurer var länge sen...

 

[Pom]

Är det bara 1 fiende på ena sidan brukar det vara enklare att inte använda figurer. Däremot är det rätt viktigt att både spelare och SL har en liknande bild av var striden äger rum, och då är ofta en grov skiss praktisk. Om striden är mer av jakttyp ställer jag sällan upp figurer.

Men, är det en strid med flera pers på bägge sidor är en spelplan en stor fördel. Det blir för komplicerat att hålla allt i huvudet och man förlorar mycket taktiktänkande och spänning om man inte ser vad som händer. Det är också mycket lättare för rollpersoner att använda terrängen listigt/fumligt om de vet att den finns där.

Jag använder pappfigurer med motiv från diverse källor och när jag använder system som drar nytta av det använder jag rutnät.

När jag började spela för en del år sedan använde jag inga figurer. Det är först på senare år jag har kommit att inse fördelarna.

Jag har märkt att storytellande SL ogillar att ställa upp figurer. Kanske låser det deras vision av hur striden fortlöper. För min del är det viktigt att spelarna är maximalt delaktiga i striden och därför känns den pedagogiska fördelen med en spelplan viktigare.

 

[Krille]

Jag använder inte några miniatyrer eller golvplaner när jag spelleder strid. Istället pekar jag med hela handen och förklarar hur det ser ut: "Matsalsrum, ingång bakom dig, vägg med fönster, vägg med tavlor, stort matsalsbord med dussinet stolar, vägg med dörr. Skurken hoppar upp på matsalsbordet och drar sitt svärd och rusar mot dig så att matsalsporslinet sprutar!"

I och med att jag har hittat en metod med delstrider (det vill säga att man delar in en strid i delstrider med max en person på ena sidan och en eller fler på andra sidan, och varje delstrid körs sedan asynkront ett antal rundor så att det blir mer flyt i stridens berättande) så har jag inte heller några problem med att behöva ha reda på var folk finns. Jag är mer intresserad av vad som händer än var det händer.

"Jag slänger upp närmaste stol på matsalsbordet, och sen drar jag mitt eget svärd och försöker kapa knäskålarna när han kommer förbi!"
"Yes! Skurken hoppar över stolen och gör ett lågt svep mot dig! Välj taktik!" (kortval, tärningsslag)
"Åkej, jag slår upp hans svärd och gör det där hugget."
"Mmm, du får in en träff i vaden, så att benet viker sig. Fallet neråt omvandlar han till en spark framåt, så du får en sprillans ny Gucci-sko i ansiktet! Nytt taktikval!" (kortval, tärningsslag) "Mmm, du har en fot i ansiktet, vad gör du med den?"
"Jag greppar benet, låser fast den, faller neråt och knäcker benet mot bordskanten med min egen vikt."
"Aouch! Eh, okej, du knäcker benet på honom. Han vrålar i smärta och är utslagen. Nästa!"

Vafaen ska man med miniatyrer till?

 

[Big Marco]

Vafaen ska man med miniatyrer till?

För att kunna beräkna Attacks of Opportunity. ,-) *duckar*

 

[ripperdoc]

Jag använder aldrig miniatyrer, av den enkla anledningen att jag inte har några och att vi aldrig haft en tradition av att använda dem. Däremot finns det fortfarande åtminstone två filosofier om hur en strid ska beskrivas - som ett taktiskt problem att lösa eller som en action-laddad/kaotisk kavalkad av våld...

Jag har spelat med båda metoderna, men jag ser ofta en stor användning av kaoset. Jag som spelledare har inget krav att beskriva stridsplatsen så noggrannt som möjligt, snarare tvärtom. Striden går snabbt och kaotiskt, de stridande vet inte vart folk befinner sig hela tiden. I Neotech brukar jag göra så att jag mycket grovt skissar upp en karta på papper, men jag ritar inte vart motståndaren befinner sig, bara antyder att man får inkommande eld från olika håll. Hade jag haft miniatyrer i en typisk Neotechstrid hade det verkligen blivit ett taktiskt problem att lösa (med tillhörande regler ), men det hade vare sig varit kaotiskt eller ens realistiskt - man har inte den överblicken. Att bara måla en karta i fågelperspektiv ger en mycket större överblick än en person kan tänkas ha som står mitt i striden.

Så fram för otydlighet i stridsbeskrivningar! Jag skulle alla gånger välja Krilles modell ovan än någon som inebgriper massa kartor och miniatyrer. Att dessutom krydda med rena felaktigheter i beskrivningarna håller spelarna än mer på spänn: "Du ser eld komma från vänster" - "Jag skjuter tillbaka" - "Vafan, du skjuter ju mot Ace, din polare! Jaja, slå skada..." (lämpligtvis flankerat av något dold slag för att se om spelarens karaktär insåg att det var Ace innan han/hon sköt).

/RD

 

[Troberg]

Vafaen ska man med miniatyrer till?

Jag använder själv mycket sällan miniatyrer, men det finns faktiskt skäl att använda dem. Jag är inte så glad för att använda dem till att göra striderna till ett taktikspel, något slags rollspelsschack. Det jag kan tycka är meningsfullt kan sammanfattas i två ord:

- Visualisering. Ibland är det bara för soppigt och risken att det blir missförstånd om vad som händer är för stor.
- Inlevelse. Folk får racka ner på figurer hur mycket de vill, men att ha den där lilla prytteln att identifiera sig med gör faktiskt skillnad. Jag har nog berättat det här exemplet förut men det skiter jag i. En gån när vi spelade fantasy i mörk urskog så råkade en av spelarna ha en stor låda med modelljärnvägsträd stående i något förråd som vi plockade fram. Vi spelade vid ett grönt pingpongbord, och med träden på det gröna bordet med små figurer bland dem så gav det en enorm inlevelse. Från att ha suttit runt ett bord och spelat så såg vi helt plötsligt en liten skog. Det gav en helt annan närvarokänsla.

Däremot så gillar jag inte rutor, förflyttningsregler och sånt. Spelaren beskriver vad han gör, precis som vanligt, och spelledaren flyttar figurerna. Ingen annan rör dem. Figurerna är bara ett sätt att visa vad som händer, visualisering, inte styrdon för vad som görs i striden.

 

[Paprikablandning]

När jag spelar strider annvänder jag mig av både tärningar om miniatyr tennfigurer. vi har en karta vi står på med rum eller vad det nu är för miljö vi slåss i uppritat och slår för när vi attakerar, fall vi träffar hur mkt skada, osv...