Nekromanti Hur spelleder du?
- Thread starter Unfair
- Start date
Fienden
Hero
Beror på var jag spelleder. Min senaste kampanj som precis avslutats var ett dynamiskt skräckroll i Eon. Jag planerade i förväg 1 sak: Början. Efter första sessionen så började jag jobba löst på saker som kunde hända under nästa 1-2 sessioner, och sedan fortsatte jag så. Till slut hade jag en historia som jag var stolt över och mina spelare älskade och hatade (lättskrämda jävlar). 
Vi spelade endast nattetid, jag gör jävligt bra omänskliga ljud vilket utnyttjades till stor fördel, jag gav dem helt batshit lappar med in-game anteckningar från sinnessjuka personer som hade del i historien, plötsliga smällar, skräck-klichéer och långa beskrivningar av mörker och rädsla. Mest fri-form, överväldigande strider och total paranoia.
Also, gjorde det här för min sista session:
http://kraetyz.deviantart.com/art/Decorations-1-254155115?q=gallery%3Akraetyz&qo=2
http://kraetyz.deviantart.com/art/Decorations-2-254155315?q=gallery%3Akraetyz&qo=1
http://kraetyz.deviantart.com/art/Decorations-3-He-sees-you-254155493?q=gallery%3Akraetyz&qo=0
Det där är upptejpade lappar i ett sluttande tak som jag sitter under, dvs mina spelare kommer alltid ha blicken på detta tak medan jag pratar. Spelarna var förvirrade, förvånade och uppskattade arbetet. (rit/skriv-stilen på lapparna liknade hand-outs som delats ut i stor mängd (bibba på typ 25 papper) tidigare i kampanjen, och symboliserade vid detta tillfälle hallucinationer och mardrömmar som spelarna konstant utsattes för).
Det är så jag spellett de senaste två åren!
Vi spelade endast nattetid, jag gör jävligt bra omänskliga ljud vilket utnyttjades till stor fördel, jag gav dem helt batshit lappar med in-game anteckningar från sinnessjuka personer som hade del i historien, plötsliga smällar, skräck-klichéer och långa beskrivningar av mörker och rädsla. Mest fri-form, överväldigande strider och total paranoia.
Also, gjorde det här för min sista session:
http://kraetyz.deviantart.com/art/Decorations-1-254155115?q=gallery%3Akraetyz&qo=2
http://kraetyz.deviantart.com/art/Decorations-2-254155315?q=gallery%3Akraetyz&qo=1
http://kraetyz.deviantart.com/art/Decorations-3-He-sees-you-254155493?q=gallery%3Akraetyz&qo=0
Det där är upptejpade lappar i ett sluttande tak som jag sitter under, dvs mina spelare kommer alltid ha blicken på detta tak medan jag pratar. Spelarna var förvirrade, förvånade och uppskattade arbetet. (rit/skriv-stilen på lapparna liknade hand-outs som delats ut i stor mängd (bibba på typ 25 papper) tidigare i kampanjen, och symboliserade vid detta tillfälle hallucinationer och mardrömmar som spelarna konstant utsattes för).
Det är så jag spellett de senaste två åren!
Jag har en stark fisktank struktur där jag har skapat intressanta karaktärer och skrivit in en del problem som finns, och väljer ett av dem som "huvudproblem"
känner skriver jag en startscen baserat på Huvudproblemet.
Sen får spelarna springa fritt runt och har jag tur så tycker de något av problemen jag planerat är intressantare än de lustiga byggnaderna jag improviserade fram.
känner skriver jag en startscen baserat på Huvudproblemet.
Sen får spelarna springa fritt runt och har jag tur så tycker de något av problemen jag planerat är intressantare än de lustiga byggnaderna jag improviserade fram.
Jag skulle vilja säga att jag gör olika beroende på spel. Eller att jag låter mina spelare vara drivande.
Men det vore dumheter. I 99% av fallen gör jag såhär:
1) få idé till kampanj, inklusive Stora Coola Hemligheter.
2) skapa basstruktur för kampanjen, vilka falska "sanningar" man får på vägen
3) hitta på några grupper och SLP:er som kan få vara med i första delen av kampanjen
4) Klura ihop första äventyrets struktur; det blir generellt ett spindelnät - alltså som en räls, men spelarna väljer lite hur de vill åka.
5) Spendera massor av tid med att förbereda platser, SLP:er och annat till första äventyret.
Sedan kör jag min planering ganska rakt av, med enstaka improvisationer de få gånger jag har spelare som kommer på saker jag inte tänkt på. Generellt brukar spindelnätet funka rätt bra eftersom det brukar bygga på ledtrådar och informationssammanhang snarare än geografiskt eller tidsmässigt linjär rörelse.
Jag vet att det här inte är ett "fint" sätt att spelleda på, det som är inne är ju att antingen helt/delvis skippa SL, eller låta spelarna driva. Men jag som spelledare tycker att det är för roligt att hitta på hemligheter, strukturer etc på förhand, och som spelare vill jag sällan vara drivande. Jag vill mer undersöka, och få utrymme att spela ut min rollperson. Ploten är mer nåt jag vill uppleva och svepas med i och ha ångest över... Och räkna ut vad den är =)
Men det vore dumheter. I 99% av fallen gör jag såhär:
1) få idé till kampanj, inklusive Stora Coola Hemligheter.
2) skapa basstruktur för kampanjen, vilka falska "sanningar" man får på vägen
3) hitta på några grupper och SLP:er som kan få vara med i första delen av kampanjen
4) Klura ihop första äventyrets struktur; det blir generellt ett spindelnät - alltså som en räls, men spelarna väljer lite hur de vill åka.
5) Spendera massor av tid med att förbereda platser, SLP:er och annat till första äventyret.
Sedan kör jag min planering ganska rakt av, med enstaka improvisationer de få gånger jag har spelare som kommer på saker jag inte tänkt på. Generellt brukar spindelnätet funka rätt bra eftersom det brukar bygga på ledtrådar och informationssammanhang snarare än geografiskt eller tidsmässigt linjär rörelse.
Jag vet att det här inte är ett "fint" sätt att spelleda på, det som är inne är ju att antingen helt/delvis skippa SL, eller låta spelarna driva. Men jag som spelledare tycker att det är för roligt att hitta på hemligheter, strukturer etc på förhand, och som spelare vill jag sällan vara drivande. Jag vill mer undersöka, och få utrymme att spela ut min rollperson. Ploten är mer nåt jag vill uppleva och svepas med i och ha ångest över... Och räkna ut vad den är =)
Nedvärdera inte dig själv, det är ett fint sätt att spela på, du gör ju massa förberedelser för spelarnas skull, det är "fint".krank said:
Jag kan själv hålla med om att det är awesome att hitta på hemligheter, strukturer etc på förhand och det gör jag också. Däremot så skapar inte jag något spindelnät, utan jag planerar att ösa ledtrådar, information och sagor på spelarna så att de alltid har något att göra, även om det känns tomt, mystiskt och främmande. Och att de ska kunna bli total lurade några gånger.
Som jag tänkt nu är att jag läst in mig lite på en region i staden där jag spelleder gruppen. Jag skyfflar in spelarnas karaktärer i regionen och sen har jag slp's de kan snacka med och några händelser/slp-intron och så hoppas jag att de hittar på roliga saker som jag kan bygga på. Jag har några små äventyrs-intron planerade också, små konflikter de kan hamna mitt i och tvingas välja sida i. Det är ganska oplanerat egentligen och rätt mycket fisktank och improv. Jag hoppas att jag får massor med idéer när spelarna hittar på grejer.
Den främsta grejen jag gjort den här vändan av SL'ande är att jag bett spelarna skriva historier till sina karaktärer med plothooks i. Jag har planerat en drös äventyr kring de här plothooksen.
Ramverket kring kampanjen är att jag bett spelarna att hålla ihop rätt mycket (typ de är en del av en mix av nya vamps som är i samma coterie). Jag har förklarat logiken bakom att hålla ihop in-game, men inte utvecklat så mycket, så jag hoppas att de i gengäld ska rollspela åt ett samarbets-vänligt håll, på nåt sätt.
Målet är att kampanjen ska vara karaktärsdriven så mycket som möjligt.
Än så länge har jag bara spelat intro med två spelare. De två andra har jag inte haft tid att spela med. Hoppas på det bästa!
Den främsta grejen jag gjort den här vändan av SL'ande är att jag bett spelarna skriva historier till sina karaktärer med plothooks i. Jag har planerat en drös äventyr kring de här plothooksen.
Ramverket kring kampanjen är att jag bett spelarna att hålla ihop rätt mycket (typ de är en del av en mix av nya vamps som är i samma coterie). Jag har förklarat logiken bakom att hålla ihop in-game, men inte utvecklat så mycket, så jag hoppas att de i gengäld ska rollspela åt ett samarbets-vänligt håll, på nåt sätt.
Målet är att kampanjen ska vara karaktärsdriven så mycket som möjligt.
Än så länge har jag bara spelat intro med två spelare. De två andra har jag inte haft tid att spela med. Hoppas på det bästa!
solvebring
Superhero
Det beror på spelet och det beror på stunden. Det är olika från gång till gång. Numera hinner jag dock knappt med rollspelandet på en seriös nivå -trots att jag alltid får vara spelledare - så det blir haffsiga, sporadiska saker som ibland funkar och ibland faller.
Jag spelleder aldrig kampanjer - vad man nu som minumum räknar till kampanjer. Jag spelleder enkvällare eller flerkvällare (5-6 sådana), men inga feta saker. Jag spelleder för den delen heller aldrig några köpta äventyr. Äger väl typ... Tja, bara ett par sådana till spel jag spelar.
Nå, så jag spelleder gärna på en lätt och enkel nivå, och försöker ge spelarna mycket utrymme. Om det finns saker att lämna över till dem - bra, och ju mer sådant som finns desto bättre. Det är roligare så. Dynamiskt. De levererar, jag reagerar och levererar, de reagerar osv. Vi spelar tillsammans och det blir deras show i den mån de tar till sig av utrymmet. Olika grupper är dock olika bra på att greppa det utrymmet. Därför förbereder jag mig lite eller knappt inte alls. Jag brukar anteckna en grundidé på några meningar, ge den SLP:s, om knappt ens det, och köra.
På senaste tiden har jag också fastnat för fisktankar, men jag förmår mig bara att spelleda deckaraktiga prylar med den strukturen.
Nå, fast jag kan även förbereda mig, med mindre små gratisäventyr som jag tycker om. Till exempel så har jag tänkt att köra Vinterskogens hemlighet till DoD6 med några snart. Det är ju ett färdigt äventyr, och för den delen ett riktigt roligt sådant. Det är inte långt eller krävande heller - det gillar jag.
... Keep it simple, try to go with the flow.
... Men om jag rannsakar mig själv blir jag sämre på spelledandet med åren, just för att jag inte kan hålla samma glöd och tempo i rollspelandet som förr. Jag spelar inte alls så mycket som jag vill eller behöver. Jag känner mig faktiskt ringrostig, seg och halvdålig varje gång numera. ... Förutom när det gäller fisktankarna möjligen, för de triggar mig på ett bra sätt. =)
Ja, jag improviserar mycket varken jag är bra på det eller inte - för jag vill och ska bli bra på det.
Jag spelleder aldrig kampanjer - vad man nu som minumum räknar till kampanjer. Jag spelleder enkvällare eller flerkvällare (5-6 sådana), men inga feta saker. Jag spelleder för den delen heller aldrig några köpta äventyr. Äger väl typ... Tja, bara ett par sådana till spel jag spelar.
Nå, så jag spelleder gärna på en lätt och enkel nivå, och försöker ge spelarna mycket utrymme. Om det finns saker att lämna över till dem - bra, och ju mer sådant som finns desto bättre. Det är roligare så. Dynamiskt. De levererar, jag reagerar och levererar, de reagerar osv. Vi spelar tillsammans och det blir deras show i den mån de tar till sig av utrymmet. Olika grupper är dock olika bra på att greppa det utrymmet. Därför förbereder jag mig lite eller knappt inte alls. Jag brukar anteckna en grundidé på några meningar, ge den SLP:s, om knappt ens det, och köra.
På senaste tiden har jag också fastnat för fisktankar, men jag förmår mig bara att spelleda deckaraktiga prylar med den strukturen.
Nå, fast jag kan även förbereda mig, med mindre små gratisäventyr som jag tycker om. Till exempel så har jag tänkt att köra Vinterskogens hemlighet till DoD6 med några snart. Det är ju ett färdigt äventyr, och för den delen ett riktigt roligt sådant. Det är inte långt eller krävande heller - det gillar jag.
... Keep it simple, try to go with the flow.
... Men om jag rannsakar mig själv blir jag sämre på spelledandet med åren, just för att jag inte kan hålla samma glöd och tempo i rollspelandet som förr. Jag spelar inte alls så mycket som jag vill eller behöver. Jag känner mig faktiskt ringrostig, seg och halvdålig varje gång numera. ... Förutom när det gäller fisktankarna möjligen, för de triggar mig på ett bra sätt. =)
Ja, jag improviserar mycket varken jag är bra på det eller inte - för jag vill och ska bli bra på det.
Ögat
Hero
Jag tänker på en sak, sedan en till. Med lite tur har jag tänkt på platser, föremål, personer eller händelser.
Därefter jämför jag de två sakerna, och tänker på två nya saker. Om min första tanke innehöll två av samma (till exempel två föremål) försöker jag tänka på andra saker.
Om allt gått vägen har jag nu alltså fyra tankar, varav förhoppningsvis inte fler än två faller inom samma kategori. Nu parar jag ihop tankarna två och två, på det sätt som känns bäst, till varsin scen. Till exempel kvinna med slokhatt + undervattensbas samt iller + skallgångskedja.
Nu försöker jag sätta ihop scenerna i en följd och fylla ut de luckor som uppstått enligt minsta motståndets lag - gärna med lättillgängliga klichéer.
Undervattensbasen känns mer som en slutscen, så den får hamna sist. Kvinnan med slokhatten får man väl anta bor där, antingen som antagonist eller protagonist. Varför någon skulle vilja gå en skallgångskedja efter en iller är svårt att föreställa sig. Däremot skulle det kunna vara ett konstverk...
Sen börjar vi spela. Rollpersonerna blir placerade i den första scenen (en förvunnen intendent vid British Museum, en skallgångskedja, ett lik, en stulen iller av jade), och får en tydlig knuff mot den andra scenen (undervattensbasen med en excentrisk konstsamlare). Sen får spelarna ta över och vi följer alla sidospår som de kommer på längs vägen.
Därefter jämför jag de två sakerna, och tänker på två nya saker. Om min första tanke innehöll två av samma (till exempel två föremål) försöker jag tänka på andra saker.
Om allt gått vägen har jag nu alltså fyra tankar, varav förhoppningsvis inte fler än två faller inom samma kategori. Nu parar jag ihop tankarna två och två, på det sätt som känns bäst, till varsin scen. Till exempel kvinna med slokhatt + undervattensbas samt iller + skallgångskedja.
Nu försöker jag sätta ihop scenerna i en följd och fylla ut de luckor som uppstått enligt minsta motståndets lag - gärna med lättillgängliga klichéer.
Undervattensbasen känns mer som en slutscen, så den får hamna sist. Kvinnan med slokhatten får man väl anta bor där, antingen som antagonist eller protagonist. Varför någon skulle vilja gå en skallgångskedja efter en iller är svårt att föreställa sig. Däremot skulle det kunna vara ett konstverk...
Sen börjar vi spela. Rollpersonerna blir placerade i den första scenen (en förvunnen intendent vid British Museum, en skallgångskedja, ett lik, en stulen iller av jade), och får en tydlig knuff mot den andra scenen (undervattensbasen med en excentrisk konstsamlare). Sen får spelarna ta över och vi följer alla sidospår som de kommer på längs vägen.
På sistone har jag förresten, ska jag tillägga, börjat spelleda fler köpäventyr. De kräver färre steg. Men jag bygger fortfarande mina diagram (Dia är mitt favvoprogram för att bygga strukturer) på samma sätt, det är mest att jag slipper hitta på grejer själv.
Annars brukar jag undvika oneshots och kort-kampanjer. De ger inte mig som spelledare de kickar jag vill ha.
Annars brukar jag undvika oneshots och kort-kampanjer. De ger inte mig som spelledare de kickar jag vill ha.
Jag spelar på lösa boliner.
Förberedelser är tråkiga och jag kan inte förbereda lika bra grejor som jag kan improvisera, så spelet blir tråkigare om jag förbereder. Jag kollar på rollpersonerna och försöker hitta saker de bryr sig om. Sedan sätter jag detta i fara. Och sedan mest improviserar jag; går på känsla.
Jag vill inte ha kontroll när jag spelar. Jag vill bli överraskad och tvingas reagera. Jag vill inte veta vad som kommer att hända. Om jag vet vem mördaren är, hur kul är det att spela en mordhistoria? Om jag vet vad det är som döljer sig i mörkret, hur kul är det att spela skräck? Det gäller vare sig jag är spelledare eller spelare. Jag gillar känslan när man inte riktigt vet vad som händer, vart man är på väg; när man susar fram i hundrafemti med förbundna ögon och bromsen är paj och i sätet bredvid sitter regelsystemet och skriker febrilt "Höger! Vänster! Akta dig för kaktusen!" och bakom sig hör man ljudet av sirener och i baksätet har man tretti kilo kokain i icakassar och man tänker "Helvete! Hur ska det här sluta?". Så skall det kännas när man spelleder.
Förberedelser är tråkiga och jag kan inte förbereda lika bra grejor som jag kan improvisera, så spelet blir tråkigare om jag förbereder. Jag kollar på rollpersonerna och försöker hitta saker de bryr sig om. Sedan sätter jag detta i fara. Och sedan mest improviserar jag; går på känsla.
Jag vill inte ha kontroll när jag spelar. Jag vill bli överraskad och tvingas reagera. Jag vill inte veta vad som kommer att hända. Om jag vet vem mördaren är, hur kul är det att spela en mordhistoria? Om jag vet vad det är som döljer sig i mörkret, hur kul är det att spela skräck? Det gäller vare sig jag är spelledare eller spelare. Jag gillar känslan när man inte riktigt vet vad som händer, vart man är på väg; när man susar fram i hundrafemti med förbundna ögon och bromsen är paj och i sätet bredvid sitter regelsystemet och skriker febrilt "Höger! Vänster! Akta dig för kaktusen!" och bakom sig hör man ljudet av sirener och i baksätet har man tretti kilo kokain i icakassar och man tänker "Helvete! Hur ska det här sluta?". Så skall det kännas när man spelleder.
Vimes
Sillkung
- Joined
- 15 Jun 2000
- Messages
- 12,247
Nanoakvarium
Eftersom jag på senare tid (d.v.s. de senaste 5 åren) i princip bara spellett one-shots blir mitt svar därefter:
Jag bygger en skitliten fisktank. Begränsar rummet. Rollpersonerna skickas iväg till en avlägsen geografiskt begränsad plats. På platsen finns det en handfull aktörer, en bakgrundshistoria, och agendor. Rollpersonerna får försöka ta ställning till nanoakvariet och full frihet att agera i det på det sätt det tycker är rimligt.
Exempel:
Mutant Chronicles: Rollpersonerna är frilansare. En anna frilansare, ägare till en rätt sunkig gruvastroid kontaktar dem, han har inte kunnat få kontakt med sin son som för en månad sedan reste till androiden för att inspektera. Rollpersonerna åker dit. På astroiden har en uråldrig artefakt påträffats, en artefakt som fyller mörkrets tjänare med skräck. Väl på plats visar det sig att sonen har ballat ur när han var på astroiden och nu sitter fängslad i en lagerlokal. Sonen är alltså kättare (men det vet inte RP, förstås). Dessutom finns det en av de 5 som arbetar på astroiden som försöker sälja informationen om artefakten till Imperial. RP grottar runt i det hela och plötsligt förstår dom att det är ett dygn kvar tills Imperialstyrkor anländer. Det hela blev rätt lyckat med mycket sociala interaktioner, undersökningar, lite obesvarade frågor, och slutligen pangpang i zero-grav.
Så brukar jag lägga upp mina spel. Utgår från en bakgrundshistoria (artefakt + sonen är kättare), en avgränsad plats (astoriden är liten och har bara fem arbetare på plats), och sedan får det rulla på. Gärna med någon form av tidspress.
Jag gillar också att jobba med en specifik stämning, i exemplet ovan var det mycket lappsjuka, ensamhet på gränsen till galenskap o.s.v. (se Alien 3, Doom III innan demonerna kommer). Jag har rätt lätt för att improvisera och skådespela karaktärer på stående fot, så jag brukar nog ha ganska färgstarka SLPs när jag leder.
Eftersom jag på senare tid (d.v.s. de senaste 5 åren) i princip bara spellett one-shots blir mitt svar därefter:
Jag bygger en skitliten fisktank. Begränsar rummet. Rollpersonerna skickas iväg till en avlägsen geografiskt begränsad plats. På platsen finns det en handfull aktörer, en bakgrundshistoria, och agendor. Rollpersonerna får försöka ta ställning till nanoakvariet och full frihet att agera i det på det sätt det tycker är rimligt.
Exempel:
Mutant Chronicles: Rollpersonerna är frilansare. En anna frilansare, ägare till en rätt sunkig gruvastroid kontaktar dem, han har inte kunnat få kontakt med sin son som för en månad sedan reste till androiden för att inspektera. Rollpersonerna åker dit. På astroiden har en uråldrig artefakt påträffats, en artefakt som fyller mörkrets tjänare med skräck. Väl på plats visar det sig att sonen har ballat ur när han var på astroiden och nu sitter fängslad i en lagerlokal. Sonen är alltså kättare (men det vet inte RP, förstås). Dessutom finns det en av de 5 som arbetar på astroiden som försöker sälja informationen om artefakten till Imperial. RP grottar runt i det hela och plötsligt förstår dom att det är ett dygn kvar tills Imperialstyrkor anländer. Det hela blev rätt lyckat med mycket sociala interaktioner, undersökningar, lite obesvarade frågor, och slutligen pangpang i zero-grav.
Så brukar jag lägga upp mina spel. Utgår från en bakgrundshistoria (artefakt + sonen är kättare), en avgränsad plats (astoriden är liten och har bara fem arbetare på plats), och sedan får det rulla på. Gärna med någon form av tidspress.
Jag gillar också att jobba med en specifik stämning, i exemplet ovan var det mycket lappsjuka, ensamhet på gränsen till galenskap o.s.v. (se Alien 3, Doom III innan demonerna kommer). Jag har rätt lätt för att improvisera och skådespela karaktärer på stående fot, så jag brukar nog ha ganska färgstarka SLPs när jag leder.
Spider Jerusalem_UBBT
Swashbuckler
Grustag
Jag brukar spelleda enligt grustags principen.
Den liknar sandlåda men är mer grovhuggen, jag brukar ha en plotline som jag vill köra och det kommer jag det är bara frågan hur mycket jag får improvisera för att komma dit.
Exempel dags: I M:UA jag har kommit på att vi ska spela "Skatten i cykelskjulet" och slutmålet är att dom ska hitta ett cykelskjul där det kommer att finnas en moppe bland annat. Dom börjar i Pirit och genom en slump hittar dom en karta en "cykelkarta" där det finns en plats markerad med ett X och som alla äventyrare vet så är X bra.
Om dom nu inte vill ge sig efter det direkt så låter jag dom hållas men ibland hintar jag åt "När du letar igenom din ryggsäck så hittar du kartan. Du upptäcker att en av byggnaderna i närheten matchar ganska väl en byggnad på kartan" eller något liknande.
Samt att jag föredrar grustag framför sandtag eller sandlådor.
Jag brukar spelleda enligt grustags principen.
Den liknar sandlåda men är mer grovhuggen, jag brukar ha en plotline som jag vill köra och det kommer jag det är bara frågan hur mycket jag får improvisera för att komma dit.
Exempel dags: I M:UA jag har kommit på att vi ska spela "Skatten i cykelskjulet" och slutmålet är att dom ska hitta ett cykelskjul där det kommer att finnas en moppe bland annat. Dom börjar i Pirit och genom en slump hittar dom en karta en "cykelkarta" där det finns en plats markerad med ett X och som alla äventyrare vet så är X bra.
Om dom nu inte vill ge sig efter det direkt så låter jag dom hållas men ibland hintar jag åt "När du letar igenom din ryggsäck så hittar du kartan. Du upptäcker att en av byggnaderna i närheten matchar ganska väl en byggnad på kartan" eller något liknande.
Samt att jag föredrar grustag framför sandtag eller sandlådor.
Christoffer
It's all pig.
Så som spelet säger att jag ska spelleda.
Sömniga Isaac
Rollspelsinkvisitor
Svårt att besvara hur man själv spelleder, bäst är väl egentligen att låta någon som varit ens spelare besvara frågan men jag ska försöka besvara frågan lite kort.
Jag spelleder med få förberedelser och en övergripande bild om vad äventyret handlar om. Efter det så utgår jag ifrån vad spelarna gör av spelomgången samtidigt som jag försöker att vända mig till systemet för rollspelet så lite som möjligt. Detta resulterar i att jag har någorlunda hum om hur spelet fungerar men låter händelserna ske som de ser ut att bli intressanta för fortsättningen av berättelsen vilket innebär att jag inte ger någon jätte stor hänsyn till tärningsutfallen även om jag låter dem spela in.
Den enda gången jag försöket köra med ordentliga förberedelser var när jag spelledde snösaga och den gången så gick det istället utför då tanken vart för fixerade vid ett visst händelseförlopp.
Sammantaget skulle jag nog vilja säga att jag mest försöker hålla ett öga på vad spelarna gör och utgår ifrån det och den övergripande bilden jag har av det nedskrivna äventyret. Tärningsslagen hanteras genom att jag ser på utfallet och överväger vad som skulle kunna vara lämplig (givande) händelse vid tillfället även om jag önskar att jag var bättre på att ge spelarna mer frihet och inflytande över äventyret.
Jag spelleder med få förberedelser och en övergripande bild om vad äventyret handlar om. Efter det så utgår jag ifrån vad spelarna gör av spelomgången samtidigt som jag försöker att vända mig till systemet för rollspelet så lite som möjligt. Detta resulterar i att jag har någorlunda hum om hur spelet fungerar men låter händelserna ske som de ser ut att bli intressanta för fortsättningen av berättelsen vilket innebär att jag inte ger någon jätte stor hänsyn till tärningsutfallen även om jag låter dem spela in.
Den enda gången jag försöket köra med ordentliga förberedelser var när jag spelledde snösaga och den gången så gick det istället utför då tanken vart för fixerade vid ett visst händelseförlopp.
Sammantaget skulle jag nog vilja säga att jag mest försöker hålla ett öga på vad spelarna gör och utgår ifrån det och den övergripande bilden jag har av det nedskrivna äventyret. Tärningsslagen hanteras genom att jag ser på utfallet och överväger vad som skulle kunna vara lämplig (givande) händelse vid tillfället även om jag önskar att jag var bättre på att ge spelarna mer frihet och inflytande över äventyret.
Om du inte läst den ännu bör du skaffa Graham Walmsley's Play Unsafe. Det gäller alla som vill lära sig att spelleda utan skyddsnät.solvebring said:Ja, jag improviserar mycket varken jag är bra på det eller inte - för jag vill och ska bli bra på det.
Håller med. Oberoende av spelledarstil så är denna verkligen skitbra.Genesis said:Om du inte läst den ännu bör du skaffa Graham Walmsley's Play Unsafe. Det gäller alla som vill lära sig att spelleda utan skyddsnät.solvebring said:Ja, jag improviserar mycket varken jag är bra på det eller inte - för jag vill och ska bli bra på det.
Jag har blivit mer och mer intresserad av att jag styr spelandet i ganska stor utsträckning. Mycket korridorer (både faktiska korridorer och mer metaforiska sådana), mycket NPCs som tar tag i saker och ting själva och väldigt hård tempokontroll från min sida.
Troligtvis är jag inspirerad av utvecklingen i tevespelsvärlden, där sandlådan i allt större utsträckning ersatts av hårt regisserade sekvenser.
Rent språkligt är jag extremt spartansk, jag orkar inte med målande beskrivningar i några sammanhang och ser inte poängen med dem i rollspel heller. Hjärnan fyller ut så bra själv tycker jag.
På det hela taget tror jag mitt spelledande har blivit en fråga om att jag har så ont med tid. Jag vill att en massa häftiga saker ska hända, och jag vill att de ska hända nu. Jag orkar inte med att låta långsamma relationer utvecklas över en två år lång kampanj med spelarfrihet i nån fisktank. Luftskeppet brinner. PANG!
Troligtvis är jag inspirerad av utvecklingen i tevespelsvärlden, där sandlådan i allt större utsträckning ersatts av hårt regisserade sekvenser.
Rent språkligt är jag extremt spartansk, jag orkar inte med målande beskrivningar i några sammanhang och ser inte poängen med dem i rollspel heller. Hjärnan fyller ut så bra själv tycker jag.
På det hela taget tror jag mitt spelledande har blivit en fråga om att jag har så ont med tid. Jag vill att en massa häftiga saker ska hända, och jag vill att de ska hända nu. Jag orkar inte med att låta långsamma relationer utvecklas över en två år lång kampanj med spelarfrihet i nån fisktank. Luftskeppet brinner. PANG!
Dessvärre är jag spretig och gles som förrförra årets julgran i vanlig ordning...
Jag spelleder en tio år gammal kampanj i kvasi-Ereb där fokus är på rollpersonernas relationsutveckling och problemlösning. Där förbereder jag en hel del (eller snarare använder sedan tidigare förberedda platser och personer främst). Driven fisktank brukar jag kalla det.
När jag inte spelar den kampanjen så improviserar jag oftast utifrån karaktärerna och några spånade nyckelord i något slumpmässigt valt spel, gärna indie-spel.
På sista tiden har jag börjar förbereda några kortare scenarion till D&D och då förbereder jag övergripande story, kartor och plockar hop minisar och improviserar därefter utifrån det.
Jag spelleder en tio år gammal kampanj i kvasi-Ereb där fokus är på rollpersonernas relationsutveckling och problemlösning. Där förbereder jag en hel del (eller snarare använder sedan tidigare förberedda platser och personer främst). Driven fisktank brukar jag kalla det.
När jag inte spelar den kampanjen så improviserar jag oftast utifrån karaktärerna och några spånade nyckelord i något slumpmässigt valt spel, gärna indie-spel.
På sista tiden har jag börjar förbereda några kortare scenarion till D&D och då förbereder jag övergripande story, kartor och plockar hop minisar och improviserar därefter utifrån det.
Fienden
Hero
Det är ju en variant av att låta hjärnan fylla ut detaljer (något som jag tycker om att göra för mina spelare). Det hjälper väldigt mycket, för när spelarna börjar interagera med omvärlden du bara svept över så plockar man upp på hur spelarna såg platsen, och sedan rullar man med det!Eksem said:
DOCK! Så har vi två olika stilar, och det tycker jag är roligt. ^^ Mitt språkbruk är långt ifrån spartanskt, jag kan låta munnen gå och gå och egentligen aldrig komma i närheten av en dörr, om dörren är en faktisk beskrivning. Jag tycker personligen att det bygger upp en mysig stämning (har gjort för mig iaf) om man kan fylla spelarnas huvuden med en massa suggestiva ord som egentligen inte betyder något för platsen, men som skapar vissa antydningar och känslor. DET är roligt att göra som SL.
Det beror lite på möjligheterna. Historiskt sett brukade jag improvisera det mesta - i stort sett utan någon förberedelse alls, eller bara med ett nedladdat internetäventyr i näven (som sällan gick som de var skrivna).
Nuförtiden spelar jag med mycket mer förberedelser. När jag har chans att spela längre kampanjer - 20+ spelmöten - så kör jag väldigt mycket fisktank med en del förberedelser. D.v.s. ungefär som krank, lät det som. Förbereder en del stora hemligheter, starka SLPer, etc men låter faktiska handlingarna och SLPernas mål utveckla sig dynamiskt under spelets gång.
Senaste åren så har jag dock bara haft tid med en veckas spel per år och då har jag på gott och ont fokuserat på att krama så mycket dramatik ur de 6-7 dagarna som möjligt. Det har lett till väldigt mycket förberedelser - förmodligen två-tre gånger mer än faktisk speltid räknat i timmar. Jag bygger alla SLP:er, bomber, stor plott, underplotter, väljer ut musik, inspirationsbilder, etc, lägger upp scener, etc. Det hindrar inte att saker improviseras vid behov dock.
Jag tror stenhårt på behovet av förberedelser för att nå mer konsekvent bra spel - men jag har också gått lite överstyr, så nästa gång ska det bli mer renodlad fisktank utan alltför mycket plot. (jag definierar "bra spel" som dramatik - vändningar, konflikter, aha-upplevelser, etc)
Att bara improvisera är jag allergisk mot - det får mig som spelledare att känna mig tafflig eftersom jag omöjligt kan komma på samma intressanta bomber/hemligheter/scener/SLPer på 10 sekunder som jag skulle kunna komma på i förväg. Dessutom gillar jag att lägga upp överraskningar och se hur de blir mottagna. Jag ser mig inte en medspelare utan mer som en guide - jag hämtar tillfredsställelsen ur spelarnas reaktioner och utspel.
Men trots allt är spelledarens jobb bara att göra ett intressant ramverk som spelarna fyller med awesomeness.
Nuförtiden spelar jag med mycket mer förberedelser. När jag har chans att spela längre kampanjer - 20+ spelmöten - så kör jag väldigt mycket fisktank med en del förberedelser. D.v.s. ungefär som krank, lät det som. Förbereder en del stora hemligheter, starka SLPer, etc men låter faktiska handlingarna och SLPernas mål utveckla sig dynamiskt under spelets gång.
Senaste åren så har jag dock bara haft tid med en veckas spel per år och då har jag på gott och ont fokuserat på att krama så mycket dramatik ur de 6-7 dagarna som möjligt. Det har lett till väldigt mycket förberedelser - förmodligen två-tre gånger mer än faktisk speltid räknat i timmar. Jag bygger alla SLP:er, bomber, stor plott, underplotter, väljer ut musik, inspirationsbilder, etc, lägger upp scener, etc. Det hindrar inte att saker improviseras vid behov dock.
Jag tror stenhårt på behovet av förberedelser för att nå mer konsekvent bra spel - men jag har också gått lite överstyr, så nästa gång ska det bli mer renodlad fisktank utan alltför mycket plot. (jag definierar "bra spel" som dramatik - vändningar, konflikter, aha-upplevelser, etc)
Att bara improvisera är jag allergisk mot - det får mig som spelledare att känna mig tafflig eftersom jag omöjligt kan komma på samma intressanta bomber/hemligheter/scener/SLPer på 10 sekunder som jag skulle kunna komma på i förväg. Dessutom gillar jag att lägga upp överraskningar och se hur de blir mottagna. Jag ser mig inte en medspelare utan mer som en guide - jag hämtar tillfredsställelsen ur spelarnas reaktioner och utspel.
Men trots allt är spelledarens jobb bara att göra ett intressant ramverk som spelarna fyller med awesomeness.