Jag insåg plötsligt, i och med anths nekromanti, att jag missat att besvara ursprungsfrågorna i tråden...
Mannen i skogen;n106142 said:
Kan sådana spel vara givande att spela? Har du spelat ett bra sådant spel?
Inte mer än det lilla jag hade möjlighet att testspela Rotsystem, som ju i sitt grundutförande liksom är sluttampen av en apokalyps som förintar mänskligheten. Inte ens den officiella kampanjen kommer att erbjuda någon permanent lösning, vågar jag lova, om inte SL bestämmer sig för att modda den så att den gör det.
Men jag har inga övriga erfarenheter.
Mannen i skogen;n106142 said:
Vad måste man tänka på för att göra spelet bra (om det går)?
Att fokusera på att skapa mening i vardagen, tänker jag. Jag menar, vi vet ju alla att vi kommer att dö en dag. Allt är egentligen meningslöst. De flesta av oss blir knappt ihågkomna en generation efter att vi gått bort. Så i grunden är ju varje människoliv en form av resa mot en ofrånkomlig undergång, som är ganska analog på mikronivå med ofrånkomliga apokalypser på makronivå.
Så vad gör ett människoliv eller en mänsklig civilisation meningsfull/t, när vi vet att vi ändå kommer att dö och begravas? Föra våra gener och memer vidare i form av generationsarkar, kryosömnskistor, monument eller maskiner? Ren kortsiktig hedonism?
Så tänker jag, litegrann. Rollpersoner i den lilla skalan, som kämpar för brödfödan och att finna en mening i tillvaron precis som oss alla andra. Apokalypsen kanske inte når en själv under ens livstid. Vilket kan förvandlas till en självuppfyllande profetia om man reagerar på det hela genom ett ökat risktagande.
Mannen i skogen;n106142 said:
Måste det gå att lösa problemet, även om spelet kan sluta utan att någon gör det?
Inte för min del, men flera recensenter har beskrivit Rotsystem som alldeles för deprimerande just för att det saknar lösning. Så jag har förstått att en del behöver sånt.