SL har faktist rätt att skita i det - glöm inte att han också har förberett spelandet. Att avbryta spelledaren för att någon regel inte stämmer bara att kunna smörja sitt eget ego med vetskapen att man vet exakt vad som står i boken är tämligen respektlös - förstör stämmningen och spelandet och gör SL huvudvärk. Då Korpen uppenbarligen tillhör regelfantasterna och jag gyllene medelvägen där spelet och spelandet går före alla regler kan jag inte stånga huvudet mot väggen.
Fast som jag uppfattar dig så förespråkar du mer en "SL-ofelbarhetsprincip" än någon gyllene medelväg. När en spelare berättar hur de överenskomna reglerna fungerar i en situation där SL uppenbarligen inte har kunskap så kan en SL antingen säga "ok, vi kör by the book", "ah, men jag bestämmer att vi gör på att annat sätt nu" eller "Hur vågar du ifrågasätta mig ditt gudlösa kommunistsvin!? nu har jag fått migrän!!!". Jag hoppas och tror att de flesta är överens om att den sista reaktionen inte är speciellt konstruktiv.
En spelledare är förstås fri att skita i en regel, men den är aldrig fri i att skita i en spelare, för det är ytterst respektlöst och ett effektivt sätt att tappa allt nöje med spelandet.
?Ditt snack om "smörja ego" kan gälla en sl som inte tolererar minsta kritik minst lika mkt som spelare som vill glänsa med regelkunskaper (mer i mitt tycke). Men oftast är det inte på grund av egon som sån friktion uppstår, utan den bottnar i att man är ute efter olika saker (och antagligen sitter med fel spel). Om den ena eller den andre tycker att reglerna skapar intressanta val och situationer och det medium genom vilket interagerar med spelvärlden medan den andre tycker de är ett otyg som kan sätta käppar i hjulet för den historia som ska berättas, så är det konfliktens botten; inte de relativa regelkunskaperna.
Fast som jag uppfattar dig så förespråkar du mer en "SL-ofelbarhetsprincip" än någon gyllene medelväg. När en spelare berättar hur de överenskomna reglerna fungerar i en situation där SL uppenbarligen inte har kunskap så kan en SL antingen säga "ok, vi kör by the book", "ah, men jag bestämmer att vi gör på att annat sätt nu" eller "Hur vågar du ifrågasätta mig ditt gudlösa kommunistsvin!? nu har jag fått migrän!!!". Jag hoppas och tror att de flesta är överens om att den sista reaktionen inte är speciellt konstruktiv.
En spelledare är förstås fri att skita i en regel, men den är aldrig fri i att skita i en spelare, för det är ytterst respektlöst och ett effektivt sätt att tappa allt nöje med spelandet.
?Ditt snack om "smörja ego" kan gälla en sl som inte tolererar minsta kritik minst lika mkt som spelare som vill glänsa med regelkunskaper (mer i mitt tycke). Men oftast är det inte på grund av egon som sån friktion uppstår, utan den bottnar i att man är ute efter olika saker (och antagligen sitter med fel spel). Om den ena eller den andre tycker att reglerna skapar intressanta val och situationer och det medium genom vilket interagerar med spelvärlden medan den andre tycker de är ett otyg som kan sätta käppar i hjulet för den historia som ska berättas, så är det konfliktens botten; inte de relativa regelkunskaperna.
Det funkar inte med konsensusbeslut vid såna här event, spelledaren är den som bestämmer, vill man köra annorlunda får man själv spelleda och därmed ha sin egna stil. Det du inte förstår är att den högljudda spelaren förstör spelomgången med sitt avbrytande. Spelledaren har alltid sista ordet, "ta kritik"=alltid göra som en viss spelare säger".
krank said:
Det funkar utmärkt att ha konsensusbeslut förutsatt att man gör detta innan spel - man kan då till exempel bestämma hur gruppen ska hantera regler. Om gruppen bestämmer att man ska köra by-the-book och att det är OK att spelare avbryter och rättar... Ja, då är SL en usling om hen gnäller när spelare sedan avbryter och rättar.
Som jag uppfattat det så är det väl just detta de flesta sagt inte är ok. Att avbryta för mindre detaljer eftersom i de flesta fall upplevs detta som ett störningsmoment. men att om SL faktiskt begår ett fel som i större utsträckning påverkar spelet så måste spelarna få göra sig hörda.
Mycket av detta beror vad man kommit överens om innan man börjat spela men om någon, vare sig det är en spelara eller SL bryter mot vad man komit överens om före splets början kan det ses som ett problem. Grus i det maskineri som är spelmötet.
Reddok: Jag håller delvis med dig men vill dra ett lite tydligare streck: Det har HELT att göra med vad man kommit överens om och att bryta mot den överenskommelsen är ALLTID ett problem. I vissa sammanhang är det petnoga med RAW, i andra sammanhang har spelledaren ett tolkningsföreträde och befogenhet att ändra i RAW och i ytterligare andra löser vi oklarheter genom diskussion, osv. Det finns ingen standard, det finns inget objektivt rätt sätt att göra något men att bryta mot systemet, alltså summan av överenskommelser och antaganden gruppen gör, är alltid fel.
Rasmus: Håller med dig men det är lite det jag menar. Men hur mycket man än pratat om och kommit överens om så kan detta aldrig täcka alla eventuella händelser. det kan alltid uppkomma situationer där något är oklart. både med själva spelet och med det man kommit överens om före man börjat. och i dessa fall menar jag personligen att för småsaker är det ingen idea att avbryta och starta en diskusion. Men är det något större som kanske påverkar din karaktär mycket så kan det vara ok.
På samma sätt som regler i ett spel inte kan täcka alla situationer så kan inte heller det man kommit överens om före spelet täcka allt som kan hända eller alla situationer.
Har man kommit överens om attt SL har tolknings förtroende och att det är han som bestämmer reglerna. så kan ju ändå en situation när SL oavsiktligt misstolkat en regel och detta drastiskt ökar risken för att en spelares karaktär ska dö eller till och med dör. Om då spelaren i fråga bryter den överenskommelsen för att påpeka denna misstolkning anser i alla fall inte jag att det är något fel. För även om han inte gör det har ju ett problem upstått på grund av feltolkningen av regeln och att sitta tist och inte låtsas om problemet gör ju inte att problemet försvinner. bryter då denna spelare överenskomelsen och påpekar detta kanske allt löser sig mycket enklare. SL blir troligtvis inte ens sur. om han inte är en SL som inte tolererar någon form av kritik
Det funkar inte med konsensusbeslut vid såna här event, spelledaren är den som bestämmer, vill man köra annorlunda får man själv spelleda och därmed ha sin egna stil. Det du inte förstår är att den högljudda spelaren förstör spelomgången med sitt avbrytande. Spelledaren har alltid sista ordet, "ta kritik"=alltid göra som en viss spelare säger".
Jag tror det är lite missförstånd här. tror inte Korpen försöker säga det är ok att avbryta SL för småsaker eller att man inte tycker om någon liten grej. och jag menar defentivt inte det heller. Tror att vi båda menar att man inte ska avbryta i normala fall. men att inte ens en SL är felfri och ibland kan begå misstag. kan vara regelmässiga som faktiskt har enorm betydelse för en spelares överlevnadschanser i värsta fall. och att då kräva att spelaren inte avbryter med att rätta spelledaren eller framföra ett argument är ju att som SL inte bara leda spelet utan även total köra över spelarna och DET om någonting skapar dålig stämning. Och i dessa fall brukar SL rätt snabbt inse att han gjort fel. glömt bort en regel, missupfattat den och spelet flyter sen på som vanligt. så länge inte SL bara "Jag är SL jag bestämmer och så här är det"
kan även vara ett misförstånd mellan spelare och SL som får SL att fatta ett felktigt beslut. Han upfattar det som att en person försöker göra en sak på ett vist sätt medan spelaren egentligen sade att han gör det på ett annat sätt. Och då måste man ju även då få avbryta. Det är i alla fall sådan saker jag pratar om. Inte små regeltekniska saker som en spelare inte gillar, eller vad en öl kostar enligt boken. Inte heller att speledaren ska ge med sig så fort en spelare tycker något annat. i slutändan är det ju SL som bestämmer. men med den "makten" kommer ju även ett ansvar. Som att tex lystna på en spelare om han har en Vettig sak att ta upp. inte små bagateller. Och jag har fått intrycket av att korpen menar ganska mycket samma sak
Jag tycker inte det. Jag har sett alltför många spelgruppsgräl uppstå för att någon eller några i gruppen tyckt att någon spelare "spelat fel". Jag har sett gräl här på WRNU som uppstått för att forumiter inte står ut med att någon skulle kunna gilla att spela rollspel på annat sätt än de själva.
Det är möjligt att jag sparkar in öppna dörrar när jag säger att "beteende X" inte behöver vara ett problem; men jag gör det för att jag upplever att forumiterna ifråga menar att X är ett problem i sig snarare än att X är ett problem om inte alla i gruppen gillar X.
Alla vanor någon överhuvudtaget kan tänkas ha för sig i rollspel KAN bli dysfunktionellt i en spelgrupp där vanorna ifråga inte delas av alla.
Rollgestaltaren och icke-kobolden i en kobold-strids-grupp. Eller vice versa. Vad som är dysfunktionellt är alltid kontextberoende; som jag ser det är alla dessa varianter på temat "spelarna gillar olika saker". Koboldism, lathet/oengagemang, passivitet, överdrivet skådespelande, att vilja slå sina tärningar själv, att vägra slå sina tärningar själv, klagande, hetsporrande eller vad som helst -- i fel sammanhang skaver de, och det är skavandet -- snarare än beteendet -- som är problemet.
Reddokk Fheg said:
Presis. Det är skavandet som orsakar det stora problemet. Men exakt vad som skaver kan variera och det som skaver i en grupp kan vara exakt samma sak som får en annan grupp att fungera utan skavsår. om man nu ska använda den liknelsen
Och alla dessa saker som som nämts betyder inte att det ÄR ett problem i gruppen utan bara att det kan vara en "varningsklocka" som trådstartaren ut tryckte det.
Därmed är ju de saker som nämts här vad den personen som skriver inlägget kan tänkas se som varningsklocka. altså något som skulle skulle kunna men inte måste ställa till problem i den typer av grupper de brukar spela med. inte något som skall tas som att det skulle vara något som kan ställa till det för alla grupper med spelare.
Ser jag någon skriva att de tycker att ett beteende kan ses som varningsklocka till deras typ av spelgrupper. så tar jag ju inte för givet att de per outomatik tycker att detta beteende skulle vara ett problem för alla grupper
Koboldens val skapar också problem när det kommer till logik: ett hafsverk av förmågor och föremål som inte passar inhop med dennes bakgrund eller inte går ihop rent logiskt....
Jag ifrågasätter inte att det finns. Jag ifrågasätter att det nödvändigtvis måste vara ett problem. Logik är, i mina ögon, inget som nödvändigtvis måste finnas i varje kampanj, i varje spelbord. Ibland är det viktigt, ibland inte. Beror på kontexten i övrigt.
Det jag tror Kärlekscraft menar. Är att detta ÄR ett problem i grupper där de flesta föredrar att tänka lite på logigen. inte att det är ett problem i alla spelgrupper. Rätta mig gärna om jag har förstått detta fel Kärlekscraft.
Men även här krank tycker jag att du faktiskt kommer med ett meningslöst inlägg som inte tillför med något till diskutionen utan mest känns som raljerande eller försök att försvara en spelstil som du tycker om. Ingen tror jag påstår att det är något fel med Koboldande så länge det är en spelstil som gruppen som helhet inte har något emot. utan att det bara blir ett problem i en grupp där denna still inte upskattas. antingen generelt eller för ett vist spel
Det är att folk inte är intresserade av diskussionen, en diskussion som jag upplever som nödvändig för att kunna garantera ett bra spel. Exempelvis i stycket du skriver:
Kärlekscraft said:
Det funkar inte med konsensusbeslut vid såna här event, spelledaren är den som bestämmer, vill man köra annorlunda får man själv spelleda och därmed ha sin egna stil. Det du inte förstår är att den högljudda spelaren förstör spelomgången med sitt avbrytande. Spelledaren har alltid sista ordet, "ta kritik"=alltid göra som en viss spelare säger".
...upplever jag direkt att det finns problem i kommunikationen. En önskan att "köra annorlunda" är något som hanteras när vi pratar socialt kontrakt innan vi börjar spela och en grupp där spelledaren fungerar som någon form av upplys despot är jag otroligt ointresserad av att vara med i; vi sitter runt bordet som jämlikar, pratar som jämlikar och spelar som jämlikar. Vi behöver ingen konstruerad auktoritetsroll för att komma överens, det sköter vi genom diskussion och kompromiss. Att "den högljudda spelaren förstör spelomgången" är ett fenomen som uppstår när vi inte har lyckats prata om vad det är vi vill göra tillsammans och det här kommer aldrig att existera vid ett spelbord där det sociala kontraktet är glasklart.
Fast det är inte fråga om att börja bläddra eftersom spelare redan vet hur saker är tänkta att funka men att SL skiter i det (om INGEN vet riktigt vad som gäller så dyker den situationen inte upp). Istället för att vara beredd att lyssna hittar den på någon egen regel, som sen ingen vet vad man ska köra med. En sån SL ska ägna sig åt friform, eller ännu hellre sagoberättande..
Sen är det en annan sak om SL faktiskt vet vad regeln är men gör ett medvetet val att gör på ett annat sätt., men då uppstår inte heller det här problemet.
Bryt! Även friform har regler som inte får brytas även om dessa kanske mer ligger på det sociala planet. Brott mot det system vi kommit överens om att använda (vare sig det är rule zero-ivrande, beslut genom samförstånd eller RAW-spel) är aldrig ok!
I mitt fall så kände jag ingen glädje längre när jag spelade, rollspel var inte kul och det födde frågan, är det gruppens fel, eller är det mitt?
Mina medspelare verkade ha kul så problemet var mina förväntningar på spelet.
Det som dock gjorde gruppen dysfunktionell, åtminstone enligt min ytterst subjektiva åsikt, var att det inte gick att snacka om saken, än mindre kompromissa fram en lösning eftersom det fanns en strikt uppdelad maktordning mellan spelare och spelledare.
Mitt sätt att hantera sittuationen var att deraila kampanjerna så hårt jag bara kunde. Omoget? Absolut. Hjälpte det? Såklart inte. Kände jag att jag fick någon sorts primitiv upprättelse? Japp.
Rob said:
Det känns ju faktiskt helt stört... dina kompisar hade roligt men du bestämmer dig för att förstöra det för att de inte spelade som du ville.
Jag skulle aldrig ha med en sådan person i något utav mina spel inte ens om det var i en stil som passade personen för om det skulle bli en meningsskiljaktighet så riskerar man att den personen ballar ut helt och hållet om den inte får som den vill.
Rob: Nu kanske jag råkade ha de jättesnälla läsglasögonen på mig men var det inte lite poängen att det var dumt och meningslöst att sabotera på sätet som nämns ovan?
Jag tror inte jag hade snäll glasögonen på mig. Men jag läste det som att obak berätade om ett problem han råkat ut för som han erkänner han hanterade på ett "dumt" som inte löste problemet utan egentligen bara förstärkte det.
och alla har vi gjort "dumma" saker som vi inte är stolta över och som vi i efterhand insett vi kunnat sköta på ett mycket bättre sätt. Att man gjort en dum sak betyder ju inte att man är en dum person
Det är är i min erfarenhet det sista stadiet av dysfunktionell spelgrupp. När det gått så här långt är det i princip kört, och gruppen kommer splittras inom kort.
I mitt fall så kände jag ingen glädje längre när jag spelade, rollspel var inte kul och det födde frågan, är det gruppens fel, eller är det mitt?
Mina medspelare verkade ha kul så problemet var mina förväntningar på spelet.
Det som dock gjorde gruppen dysfunktionell, åtminstone enligt min ytterst subjektiva åsikt, var att det inte gick att snacka om saken, än mindre kompromissa fram en lösning eftersom det fanns en strikt uppdelad maktordning mellan spelare och spelledare.
Mitt sätt att hantera sittuationen var att deraila kampanjerna så hårt jag bara kunde. Omoget? Absolut. Hjälpte det? Såklart inte. Kände jag att jag fick någon sorts primitiv upprättelse? Japp.
Ganska liknande en situation jag hade. Mina förväntnignar och vad jag ville ha ut av spelet stämde inte överns med resten av gruppens. inte heller här var de speciellt öppna för diskusion eller kompromiss. De hade sin still som de gillade och var inte öppna för att ändra det eller ens prata om det.
vilket fick mig att känna mig lite överkörd och det ställde yill vissa problem i spelet. av vilka jag orsakat vissa på grund av att jag kände mig överkörd i flera frågor. På ett primitvt vis gav det mig någon slags upprättelse, samma som Obak nämde
Men rätt fort insåg jag att det faktiskt var omoget och barnligt av mig. och jag valde att helt enkelt tacka nej till fortsatt spel. istället för att vara barnslig och förstöra. eller försöka tvinga på dem min spelstil.
Om jag gjorde rätt val vet jag inte men det var det val som kändes bäst för mig. och troligtvis blev det bäst för dem med eftersom de fortdsatt spela utan mig och verkar ha roligt
Från en kommentar krank lämnade. Jag skulle vilja förtydliga min åsikt här. Jag fösröker med mina påståenden inte hitta vems fel detär. utan var problemet ligger. Då spelar det ingen roll om det är Tex en kobold i en icke kobold grupp eller tvärt om. Problemet är i detta fall att att en persons stil inte stämmer överens med de andras. Det betyder INTE att det är denna persons fel. Det betyder bara att det att den personen har anndra åsikter om spelet än resten av grippen och det är inget fel att ha andra åsikter. men i en grupp kan det orsaka skavningar om åsikterna inte fungerar ihop när det gäller spalandet.
Gäller det andra typer som nämts som Tex "Den frånvarande" betyder det inte att det är hans fel. det är samma sak här, han kanske har en annan spelstil och inte finner spelet som spelas intressant, därav frånvarande. Inget fel med detta. Fortfarande bara en fråga om smak.
Men om en spelare nästan varje gång är frånvarande så bör ju han ställa sig frågan varför han fortsätter spela med denna grupp om han inte ens kan håålla sig intresserad.
Vad jag vill ha sagt är att även om det är en spelare som på något sätt gör så att det börjar skava i en grupp så behöver inte det betyda att det är denna persons fel. det kan finnas massor med orsaker till varför det blivit så.
Det här kan ju hända även den bäste i den bästa av spelgrupper. Vad jag upplever som viktigt är att man faktiskt lyfter de här tankarna och känslorna med gruppen när de börjar hopa sig på allvar. Jag litar stenhårt på att mina medspelare har kul och de, liksom jag, har mer kul när de upplever att andra omkring dem får kul av det man bidrar med till spelet. Om någon sitter och har halvkul kommer jag att märka det (tro mig!) och det kommer ofelbart att skada min och alla andras upplevelse runt bordet. Det är din jävla skyldighet att säga till när du inte trivs när du spelar med mig!
Om vi har skapat en gruppdynamik där det inte känns ok att lyfta ett sådant problem så har vi en tydligt dysfunktionell spelgrupp.
Divan. Rollpersonen som ALLTID ska stå i centrum i alla situationer och därför inte riktigt märker eller tillerkänner andra någon existens i sammanhanget. Ofta kombinerat med:
Huvudrollsinnehavaren. Personen som tror att hens karaktär spelar huvudrollen i en film och därför förutsätter att övriga ska svassa runt och bekräfta hens värde i varje situation. Och ibland kombinerat med:
Ödestyngd bakgrundshistoria. Ni vet, den där karaktären som aldrig har en normal historia samt hamnat av en slump i händelsernas centrum, utan istället har en episk bakgrundshistoria som är en bok i sig själv med krig, kärlek och tragedi.
Spelaren som spelar ett annat rollspel. Hen har vuxit upp med manga eller kanske med twilight eller så är det så att hen älskar sword and sorcery och settingen är intrigrollspel. I vilket fall som helst så failar hela tiden visionen någon för alla har en egen idé om vad som är häftigt och ingen håller med någon annan.
Spelledaren som helst vill vara spelare. Det medges, detta har inte skett på rätt länge, men usch och fy när det gjorde det. Spelledaren suckar tungt varje gång spelet börjar. Antagligen har hen blivit övertalad att vara spelledare mot att en annan spelare lovat att låta spelledaren spela sin tillfuskade hjälte-nekromantiker-guda-kung-odöda-vampyr-sexbomb-karaktär i nästa äventyr... Spelledaren som efter ett par timmar tröttnar och säger: Nä, nu bestämmer sig din RP för att döda de andra eftersom din alv inte gillar att de är halv-orcher.
God45 said:
Spelledaren som helst vill vara spelare är det värsta som finns när det kommer till dåliga grupper. Usch och fy ja!
Håller med om detta. Speciellt Spelledaren som helst vill vara spelare. det förstör oftast hela spelt, stämningen och allt. Var även för mig länge sedan detta hänt men har varit med om det.
En grupp är väl, i min uppfattning, dysfunktionell så snabbt det saknas en gemensam målsättning med varför gruppen genomför aktiviteten tillsammans. Det är enormt påfrestande för samtliga parter att försöka engagera sig i en grupp som inte har en gemensam målbild något som bidrar till konflikter kring spelbordet liksom frånvaro i det fysiska rummet. Så i grunden skulle jag nog säga att en del av de spelar typer som framkommit (den frånvarande, konfliktsökaren osv) är bi-effekter av en grupp som i grunden saknar gemensam målbild och meningen med aktiviteten som de försöker genomföra. Saknar man en gemensam grund att arbeta utifrån (eller spela utifrån) uppstår det ganska snart konflikter är min övertygelse således.
Reddokk Fheg said:
Håller med om att de flesta typer som nämts är bi- effekter av att gruppen som helhet inte har samma mål och förväntningar.
Men eftersom denna tråd är om Varningsklockor som kan visa att något är fel i gruppen så är det ju inte själva problem som efterfrågas. Utan varnings signaler på att NÅGOT är fel innom gruppen och de flesta saker som nämts här i tråden faller ju under denna kategori, även om vissa inte kan räknas som varnings signaler i grupper där dessa typer passar in.
Vi läste nog in lite olika saker i trådstarten. Jag läste in varningssignaler och i mina ögon är avsaknaden av gemensamt mål till lika del varningssignal som problem som leder till att gruppen blir splittrad.
Men ser man till beteenden så är undergrupperna absolut relevanta, jag menade inte att avskriva dessa sin vikt för en redan dyssfunktionell grupp men jag tror att gruppen redan innan har varit dysfunktionell på grund av ovanstående signal. I mitt fall ser jag således avsaknad av gemensamt mål som både varningssignal som man kan snappa upp och problem. En förteelse behöver ju inte endast vara det ena eller det andra utan kan i somliga lägen vara båda tingen på samma gång.
En grupp är väl, i min uppfattning, dysfunktionell så snabbt det saknas en gemensam målsättning med varför gruppen genomför aktiviteten tillsammans. Det är enormt påfrestande för samtliga parter att försöka engagera sig i en grupp som inte har en gemensam målbild något som bidrar till konflikter kring spelbordet liksom frånvaro i det fysiska rummet. Så i grunden skulle jag nog säga att en del av de spelar typer som framkommit (den frånvarande, konfliktsökaren osv) är bi-effekter av en grupp som i grunden saknar gemensam målbild och meningen med aktiviteten som de försöker genomföra. Saknar man en gemensam grund att arbeta utifrån (eller spela utifrån) uppstår det ganska snart konflikter är min övertygelse således.
Tänkte spinna vidare på detta med olika mål och förväntningar. Dtta behöver inte betyda att gruppen inte kommer att fungera. sätter man sig ner och prater med varandra om vad man vill uppnå och vilka förväntnigngar man har detta flera gånger lösa problemet.
Har själv varit med om att man är lite låst i en spelstil och vilka förväntningar man har. att prata om det och höra andras uppfattningar om detta kan öppna ny perspektiv som man själv inte riktigt tänkt på.
Och kan även leda till att när man vet vad andra i gruppen vill ha och vad de förväntar sig, vilken spelstil de vill ha kan finna sätt att mixa ihop detta i gruppen så det fungerar.
Så därför bör man inte alltid ta varningsignaler som något dåligt. Det kan även vara något som om man tar upp det leder till att gruppen börjar fungera bättre.
En av mina kompisar har en annan spelgrupp (hans egen vänskapskrets, han är ju 10 år yngre än sin bror och mig vi är bara tre som spelar i min grupp)... där en av deras spelare medvetet stjäl saker från dom andra, dödar andra spelares karaktärer, eller helt enkelt inte hjälper dom andra spelarna ur knipa om han kan norpa åt sig hela skatten och lämna.
Jag har råkat ut för honom en gång, det var under den enda gånger min grupp av tre blandades med några stycken av min kompis spelgrupp, vi spelade Eon. Under hela speldagen så gjorde han grejer här och där som helt gick emot gruppens vilja, påkalla vakters uppmärksamhet när vi skulle smyga, stjäla och använda andra karaktärers pengar, mm. Mot slutet av kvällen så minns jag inte riktigt vad som hände... vi var på väg att avsluta för natten, vi var i någon typ av grottsystem, vet inte om vi var fast eller något. Något hände (vet inte om det var något som sades eller gjorder i eller utanför spelet. Men hans karaktär dödade en annan spelares karaktär pga det, det var utan någon som helst legitim orsak alls. Det var dessutom med ett anfall där den andra spelaren hade ingen som helst möjlighet att försvara sig (tror det var ett anfall i ryggen).
Så medan dom andra spelarna babblade bland varandra om det, "det var ju onödigt" etc, så satt jag och tittade på mitt karaktärsblad, tittade på det lilla jag skrivit om honom som person, tittade på hans värden i Lojaliter (hög till gruppen), Heder (medel) och Aggression (rätt hög)...och försökte komma fram till hur min karaktär skulle reagera på det. Fick en känsla av att min karaktär skulle bli fly förbannad och konfrontera honom, och möjligen bli våldsam om det oxå, men ändå försöka "gripa" honom. Jag undrade oxå om jag bara skulle låte det vara, inte bry mig, det är ju bara ett spel ju, men kom fram till att låta någon göra så här utan konsekvenser inte är en bra ide. Så medan dom andra spelarna käbblade (förutom min andra kompis från min grupp, som hade sätt detta hända förr med den spelaren), så påpekade jag om min karaktärs tankar om detta för SL (min kompis vars spelgrupp killen kommer från), jag föreslog att min karaktär försöker hålla sig lugn när han konfronterar den karaktären om det och att det skulle krävas ett slag mot agg, SL tyckte det lät rimligt.
Ett misslyckat slag senare, att försöka hålla sitt humör i shack, så var min karaktär på honom. Medan min karaktär vrålar något i "Vad fan gör du" stilen, så kastar han sig samtidigt in för en massiv tackling av typen där man rammar sin axel in i den andra karaktärens mage och försöker greppa runt hans kropp oxå med armarna, i enda målet att slå luften ur honom och få ner honom på marken. Jag lyckas rejält bra med detta, så pass bra att vi blir luftburna för någgra bråkdelar. Min karaktär var ju människa över 1.90 lång med massiv kroppsbyggnad, så stark han kunde vara (jag slog riktigt bra den dan när jag skapade honom, just det... detta var första speldagen), med massiva mängder av explosiv kraft, krigare var han ju oxå. Där hans kartaktär var mer utav en smidighets och hastighets karaktär (minns inte yrket). Det var faktiskt en riktigt ojämn "strid", han hade ingen chans. Våra karaktärer brottas runt, där hans karaktär tar det absolut värsta av det (knytnävsslag, någon skallning här och där, mm). Och medan detta händer så fortsätter jag lite då och då slå mot min karaktärs agg för att han försöker lugna sig, för att tanken är ju att försöka se till att vi kanske kan binda honom eller något, men till ingen nytta för vart enda agg-slag jag slår misslyckas.
Tillslut så lyckas hans karaktär, i denna virvelvind av stryck han tar, få fram sin dolk ur sitt bälte och hugger den mot min karaktärs ansikte. I ett rent reaktionärt försök att försvara sig så får min karaktär sin hand i vägen och dolken drivs hela vägen igenom min karaktärs handflata (som tur är så var klingan längs med benen i handens riktning) och sticker ut på baksidan. Med samma hand greppa min karaktär då runt handen som killen har dolken i, och börjar luta sig ner mot hans huvud, vrider runt handen så att en av eggarna på bladet är i läge att bli tryckt mot killens hals. Här kommer dom sista tre försöken att rädda situationen. SL frågade dom andra om dom kanske knde dom ville kliva in och stoppa det, men ingen ville... antagligen både pga att dom var trötta på att han gjorde som han gjorde, men även för att min karaktär var ju den karaktären som stod för skrämsel taktikerna i spelet och deras karaktärer var rädda för min oxå. Så nu låg det på min sida... ett sista slag mot agg för att lugna sig, som misslyckas... och sen det mer viktiga slaget mot heder för att inte göra vad som är på väg att hända... som det oxå misslyckas... var på min karaktär mer eller mindre skär halsen av den andra karaktären som dör kort där efter. Spelaren i fråga var rätt sur på att jag dödat hans karaktär... vilket är rätt skenheligt.
Kan inte säga att jag är förtjust i att det blev som det blev, men samtidigt så kändes det som att det var en dålig idea att bara låta honom hållas och få göra vad han vill utan några som helst konsekvenser... nu råkade det bara bli den ultimata konsekvensen. När den spelaren gick för kvällen så har jag för mig att jag bad om ursäkt för att det gick som det gick... men dom andra personerna var mer eller mindre ens om att han fått vad han förtjänat, att han fick tåla lite av sin egen medicin. Kan inte säga att jag ångrar att jag agerade, men inte heller för att jag specifikt spelade på hur min karaktär verkligen skulle reagera (jag kan ha svårt med det ibland, specifikt om karaktären inte följer min egen personlighet).
Under dom 18 åren jag har spelat pnp rpg's, så har jag bara dödat 2 spelares karaktärer, båda gångerna i Eon, och båda gångerna till orsak av att min karaktär hade hög aggretion. Detta var första gången (första gången på kanske 10 år då), andra gången kom nog inte allt för många månader senare. Då var det när min spelgrupp körde att sånt där "slå ihop något för kvällen som vi aldrig kommer spela igen" grej. Min skolkompis var SL, och jag och hans bror (killen med den "där" kompisen) spelade Tiraker... vi hade fått något uppdrag, behövde gå till fots till nästa stad. Våra karaktärer bråkade en del, och på morgonen av tredje dagen så väckte hans Tirak min genom att hälla vatten på honom, och sedan rusa ut och dra upp alla repen som höll ihop och uppe mitt tält. Det var droppen, min karaktär går aggro, klampar ut ur tältet och slagsmålet börjar... är rätt kort, något slag här och där från båda, någon skallning, nån spark, men allt slutar när min karaktär får in en rejäl spark mot hans Tirakts skrev. Oturligt nog så gjorde jag tillräckligt mycket skada (10) för att få en extra skada... inre blödning... antagligen den absolut värsta skadan jag kunde ha slagit i just denna sotiation. För inre blödningar går inte stoppa om man inte har rätt typ av färdigheter, vilket våra korkade Tiraker inte hadde. Och det var omöjligt att försöka få honom tillbaka till staden, eller till nästa by, innan han förblödde heller. Denna gången var dock rätt rolig. XD
Reddokk Fheg said:
Kan nog säga att jag skulle gjort likadant i den situationen. Enda skillnaden hade nog varit att jag inte hade försökt förhindra det. jag hade nog försökt döda honom om min karaktärs personlighet, heder, lojalitet och sådant tillåtit det. men heder hade nog kanske inte varit det mest betydelsefulla. Man skulle ju även kunna se det som hedervärt att dräpa sin väns mördare.
Jag hade nog tagit till vapen på en gång. kanske gett honom en chans att ge sig men om han inte hade gjort det hade det nog blivit en duell eller liknande där min karaktär gjort allt han kunnat för att döda den usla mördaren.
Dock beror ju det som sagt på vilken typ min rollperson varit.
Jag ser det som så att man får ju ta konsekvenserna av sitt handlande även i rollspel. Och som det sägs "Sparkar du på en sovande björn. Bli inte förvånad om du får benet avslitet"
Och jag tror att i en grupp med rätt hårdföra äventyrare så skulle nog något sådant hända om en av medlemarna helt utan anledning dödade en annan genom att hugga honom i ryggen att de andra skulle svara med brutalt våld. I alla fall om den döde var deras vän och den som dödade honom var en person som vid upprepade tillfällen visat sig vara ett praktarsel
Jag har haft tur genom de 18 år jag spelat att jag inte behövt ha med särskilt många sådana spelare. Kan nog bara igentligen komma ihåg honom som den enda... fast... jo kanske en till, en snubbe på ett mirq baserat Star Wars rpg för en mägnd år sedan, som plötsligt började göra allt han kunde för att få folk dödade. Tror en tjejs karaktär som hon spelat i över två år dog där, kommer inte ihåg om dom retconnade hela händelsen eller inte.
Den biten med hedern, anledningen varför jag tyckte det var ett slag som behövdes göras på slutet, var just för att hela striden hade varit helt ensidig, han hade inte riktigt varit med på anfallet själv ju. Han hadde knappt hunnit vända sig om, efter han hörde vrålet från min karaktär, när min karaktärs axel kolliderade med hans mage som ett lokomotiv. Sen det fortsatta bråket hade han ju min karaktärs vikt över sig (antagligen bort år 120+ kg, och då räknar jag inte rustningens vikt han hade på sig heller... för jag minns inte vad had hadde) hela tiden, totalt underlägsen i styrka (ca 13 mot 18). Han hade ju smidigheten (nästan det motsatta som styrkan), men det är svårt att komma loss och återhämta sig när luften stångats ur en av en tackling och igen när han slår i marken med min karaktär över sig (det var en riktigt bra tackling, kan möjligen ha slått perfekt på den).
Och sen slutet med dolken så hade han ingen chans att komma loss. Kan tänka mig att den karaktären var rätt panikslagen mot slutet när det går upp för honom att det kvittar vad han gör, han kan inte komma loss, han kan inte motstå och stoppa dolkens väg ner mot hans hals, för att killen som sitter på honom är för stark och lägger hela sin vikt på att pressa dolken mot honom. Så i dom där sista ögonblicken så är karaktärerna ju mer eller minre ansikte mot ansikte, där min karaktär kan ta in hella intrycket av den andras rädsla, panik, hans vilja att leva, och hur pass hjälplös han faktiskt är just nut. Och i en sådan situation så känns det brukligt att göra en sista koll om detta 'r något han kommer göra eller inte. Om vi hade fortsat spela den kampanjen så hade jag inte haft några problem med att min karaktärs heder hade sänkts en eller två steg efter det.
Ja det finns ju olika typer av heder. Men har man tex specialicerat den mot Heder genom slag så lär man nog hämnas sin vän på det sätt man kan utan att behöva slå mot heder.
Har man inriktining ridderlighet så lär man nog inte i första taget skära halsen av en hjälplös. men det beror ju på vilken typ av heder det gäller
En av mina kompisar har en annan spelgrupp (hans egen vänskapskrets, han är ju 10 år yngre än sin bror och mig vi är bara tre som spelar i min grupp)... där en av deras spelare medvetet stjäl saker från dom andra, dödar andra spelares karaktärer, eller helt enkelt inte hjälper dom andra spelarna ur knipa om han kan norpa åt sig hela skatten och lämna.
Jag har råkat ut för honom en gång, det var under den enda gånger min grupp av tre blandades med några stycken av min kompis spelgrupp, vi spelade Eon. Under hela speldagen så gjorde han grejer här och där som helt gick emot gruppens vilja, påkalla vakters uppmärksamhet när vi skulle smyga, stjäla och använda andra karaktärers pengar, mm. Mot slutet av kvällen så minns jag inte riktigt vad som hände... vi var på väg att avsluta för natten, vi var i någon typ av grottsystem, vet inte om vi var fast eller något. Något hände (vet inte om det var något som sades eller gjorder i eller utanför spelet. Men hans karaktär dödade en annan spelares karaktär pga det, det var utan någon som helst legitim orsak alls. Det var dessutom med ett anfall där den andra spelaren hade ingen som helst möjlighet att försvara sig (tror det var ett anfall i ryggen).
Så medan dom andra spelarna babblade bland varandra om det, "det var ju onödigt" etc, så satt jag och tittade på mitt karaktärsblad, tittade på det lilla jag skrivit om honom som person, tittade på hans värden i Lojaliter (hög till gruppen), Heder (medel) och Aggression (rätt hög)...och försökte komma fram till hur min karaktär skulle reagera på det. Fick en känsla av att min karaktär skulle bli fly förbannad och konfrontera honom, och möjligen bli våldsam om det oxå, men ändå försöka "gripa" honom. Jag undrade oxå om jag bara skulle låte det vara, inte bry mig, det är ju bara ett spel ju, men kom fram till att låta någon göra så här utan konsekvenser inte är en bra ide. Så medan dom andra spelarna käbblade (förutom min andra kompis från min grupp, som hade sätt detta hända förr med den spelaren), så påpekade jag om min karaktärs tankar om detta för SL (min kompis vars spelgrupp killen kommer från), jag föreslog att min karaktär försöker hålla sig lugn när han konfronterar den karaktären om det och att det skulle krävas ett slag mot agg, SL tyckte det lät rimligt.
Ett misslyckat slag senare, att försöka hålla sitt humör i shack, så var min karaktär på honom. Medan min karaktär vrålar något i "Vad fan gör du" stilen, så kastar han sig samtidigt in för en massiv tackling av typen där man rammar sin axel in i den andra karaktärens mage och försöker greppa runt hans kropp oxå med armarna, i enda målet att slå luften ur honom och få ner honom på marken. Jag lyckas rejält bra med detta, så pass bra att vi blir luftburna för någgra bråkdelar. Min karaktär var ju människa över 1.90 lång med massiv kroppsbyggnad, så stark han kunde vara (jag slog riktigt bra den dan när jag skapade honom, just det... detta var första speldagen), med massiva mängder av explosiv kraft, krigare var han ju oxå. Där hans kartaktär var mer utav en smidighets och hastighets karaktär (minns inte yrket). Det var faktiskt en riktigt ojämn "strid", han hade ingen chans. Våra karaktärer brottas runt, där hans karaktär tar det absolut värsta av det (knytnävsslag, någon skallning här och där, mm). Och medan detta händer så fortsätter jag lite då och då slå mot min karaktärs agg för att han försöker lugna sig, för att tanken är ju att försöka se till att vi kanske kan binda honom eller något, men till ingen nytta för vart enda agg-slag jag slår misslyckas.
Tillslut så lyckas hans karaktär, i denna virvelvind av stryck han tar, få fram sin dolk ur sitt bälte och hugger den mot min karaktärs ansikte. I ett rent reaktionärt försök att försvara sig så får min karaktär sin hand i vägen och dolken drivs hela vägen igenom min karaktärs handflata (som tur är så var klingan längs med benen i handens riktning) och sticker ut på baksidan. Med samma hand greppa min karaktär då runt handen som killen har dolken i, och börjar luta sig ner mot hans huvud, vrider runt handen så att en av eggarna på bladet är i läge att bli tryckt mot killens hals. Här kommer dom sista tre försöken att rädda situationen. SL frågade dom andra om dom kanske knde dom ville kliva in och stoppa det, men ingen ville... antagligen både pga att dom var trötta på att han gjorde som han gjorde, men även för att min karaktär var ju den karaktären som stod för skrämsel taktikerna i spelet och deras karaktärer var rädda för min oxå. Så nu låg det på min sida... ett sista slag mot agg för att lugna sig, som misslyckas... och sen det mer viktiga slaget mot heder för att inte göra vad som är på väg att hända... som det oxå misslyckas... var på min karaktär mer eller mindre skär halsen av den andra karaktären som dör kort där efter. Spelaren i fråga var rätt sur på att jag dödat hans karaktär... vilket är rätt skenheligt.
Kan inte säga att jag är förtjust i att det blev som det blev, men samtidigt så kändes det som att det var en dålig idea att bara låta honom hållas och få göra vad han vill utan några som helst konsekvenser... nu råkade det bara bli den ultimata konsekvensen. När den spelaren gick för kvällen så har jag för mig att jag bad om ursäkt för att det gick som det gick... men dom andra personerna var mer eller mindre ens om att han fått vad han förtjänat, att han fick tåla lite av sin egen medicin. Kan inte säga att jag ångrar att jag agerade, men inte heller för att jag specifikt spelade på hur min karaktär verkligen skulle reagera (jag kan ha svårt med det ibland, specifikt om karaktären inte följer min egen personlighet).
I mina ögon ser det ut som att ni har ett system och ett socialt kontrakt som person X bryter när han förstör för spelgruppen och dödar person Y mest för att jävlas. Huruvida det är logiskt utifrån logiken i spelvärlden är irrelevant; så gör man inte vid ert spelbord. Den krocken är nära på definitionen av "dysfunktionell spelgrupp", bra exempel!
Tänk om ni hade brutit spelet när person X började sabotera och lyft frågan? Hade inte det varit ett mycket bättre sätt att hantera situationen? Frågan är då bara hur man vet när man ska bryta och hur man ska bryta och det är kanske något man bör ta upp i förhand (lite som att prata om gränser och slöjor eller vad fan de heter).
Reddokk Fheg said:
Ja det är ju ett brott mot det sociala kontraktet att göra något sådant. I alla fall om man inte kommit överens om att det är ok att vara riktigt asig i spelet och att ingen blir sur för att deras spelare blir dödad.
Men även om så vore fallet måste ju en person som avsiktligt sabbar för gruppen och till sist dödar någon vara beredd på att hans handlingar kan få konsekvenser för hans karaktär.
Dödar jag någon när andra finns i närheten och bevittnar det, eller i alla fall så nära att de märker att jag dödat personen så kommer det ju att få någon form av konsekvens.
Vad detta är beror ju på vem jag dödat, vilka som är närvarande och så. men dödar jag någon som har en vän i närheten så kan jag ju räkna med att denne gör någonting. Vore ju helt orealistisk att någon vare sig det är en SL karaktär eller en spelare bara står och inte gör något när hans vän dödats.
Vad reaktionen blir beror ju helt på vem eller vilka som är närvarande. de kanske skriker och flyr i panik och rädsla. De kanske försöker ta mördaren till fånga för att ställa honom iför rätta. Eller helt enkelt försöker hämnas genom att döda mördaren på fläcken. Eller om de inte tror sig klara detta kan de till och med avakta och spela oberörda för att kunna hämnas någon annan gång.
Allt är möjligt men att det blir någon reaktion kan man ju räkna med
Detta är den enda gången jag har stött på en person som gjorde så här, och "in person" så här oxå (eftersom jag sätt det på nätet oxå). Första gången som jag stött på att någon jag spelat med dödat en annan spelares karaktär. Plus, några som helst koncept av "det sociala kontraktet" kände jag inte änns till vid den tiden, faktiskt så första gången jag någonsin ens sätt/hört "det sociala kontraktet" som ett koncept var när jag började använda denna sida förra eller förra året igen.
Sen är jag inte precis en social människa, pga diverse orsaker (många som jag inte kan igentligen göra något åt). Jag är inte den som i första hand konfronterar personer om deras bull. Men vad jag där emot är, är en väldigt lugn, snäll, och accepterande person... extremt lång stubin, jag blir helt engkelt inte arg. Logik är dock något som jag är väldigt stark med, den tänkande sidan är rätt stor. Så alla dessa grejer kombinerat ledde till att stora delar av vad jag kom fram till, kom från den rent logisk sidan av mig. "Min karaktär borde agera så här." Visst, inte det bästa sättet, men som jag själv sa så var jag ju inte helt nöjd med hur det hela slutet, men tyvärr är det sådant som händer ibland.
I detta fallet så är det ju en bristande del i den specifika spelgruppens uppbyggnad eller vad man nu ska säga. Det är ju grejer som händer med eller utan min närvaro i den spelgruppen. Och som jag förstår det så har han alltid gjort sådana saker. Varför dom lät/låter (vet inte om dom spelar längre) honom vara med vet jag inte, men jag antar att en stor anledning är att dom är kompisar utanför rollspelandet, och att det skulle kännas taskigt att bara lämna honom utanför. Har ingen aning om vad dom må ha gjort för att sätta honom rätt eller inte.
För övrigt, alla andra spelgrupper som jag har varit del av genom åren har mer eller mindre fungerat. Det har alltid varit spelgrupper som har inkluderat åtminstone en av 5 andra specifika personer, de 5 kompisar som jag hittade i början på min gymnasie tid (vi 6 fann varandra under ca 3-4 månaders tid mellan slutet av 95 och början av 96, 3 nybörjare, 2 som spelat lite, och en 10-års veteran som var en handful år äldre). Visst vi stötte oxå på problem ibland, men vi lyckades lösa dom rätt ok. Många av oss spelade till och med amatörs innebandy på Korpen! XD Tyvärr så drabbades våran spelgrupp utav det värsta som kan hända... livet. XD Mellan slutet av 90taler och början på 2000 så sakta, men säkert, så splitrades gruppen. 2002-03 är åren som jag ser som slutet. Endast jag och min kompis kvar nu av den gruppen, hans 11 år yngre (10 mot mig) lillebror tillkom nått år efter.
På temat dysfunktionell spelgrupp. Jag skulle nog inte hävda att mina vänner utgjorde en dysfunktionell spelgrupp, men skillnaden i mitt och mina vänners spelsätt gjorde oss till en dysfunktionell grupp:
Jag njuter som mest när min karaktär drabbas av skrämmande saker. Jag lever mig in i spelet väldigt mycket och känner därför en oerhörd glädje när spänningen tilltar, min karaktär blir skrämd eller nervös. Jag spelar ut denna skrämda känsla och handlar på det sätt som jag tycker är rimligt att en skrämd och emellanåt panikslagen rollperson skulle agera.
Intresset för mina fyra vänner låg snarare på "att lösa uppdraget" än på att spela ut sina karaktärers känslor. Siffrorna på karaktärsbladet var det viktigaste för dem, för där låg lösningarna på hur man skulle klara diverse problem.
Detta ledde förstås till märkliga situationer. Det tydligaste exemplet var då vi hamnat i någon grotta vari vatten hastigt forsade in. Vi skulle alla behöva simma under vattnet till en annan, större grottsal innan vi drunknade. SL berättade de tärningsmässiga förutsättningarna. För resten av gänget var det här förstås spännande, lika spännande som att se om man äntligen skulle nå Norrmalmstorg (när man spelar Monopol) eller om man skulle bli förvandlad till en padda (när man spelar Talisman).
För mig var det helt ofattbart spännande. Pulsen steg och karaktärens oro smittade av sig. Min karaktär, märkbart panikslagen (vilket passade ypperligt med både nuvarande skräckpoäng och hans personlighet) började skrika, stressa och oroa sig. Han misslyckades gång på gång med sina tärningsslag och paniken blev bara värre och värre. Slutligen var alla andra igenom till andra grottsalen men min karaktär drunknade på vägen. Det var en av mina bästa spelupplevelser någonsin.
Efterspelet av detta blev att alla spelare skrattade gott åt vilken fegis min karaktär var som fick sådan panik och misslyckades så fatalt. Ingen verkade ens förstå skillnaden på att jag valde att spela min karaktär på det sätt jag ansåg rimligt, och att de andra spelade sina karaktärer på det sätt som var mest gynnsamt.
Än idag talar de i glada ordalag om min veka karaktär som dukade under.
Kontenta: Jag och resten av min spelgrupp spelade på väldigt olika sätt. Detta resulterade i märkliga spelupplevelser. Jag säger inte att det ena sättet är bättre än det andra, för både fokus på 1) inlevelse och 2) problemlösning är kul. Men det kan leda till en något dysfunktionell spelgrupp om man har fundamentalt olika sätt att spela.
Reddokk Fheg said:
Vet nte om jag skulle vilja klassa detta som en dysfunktionell spelgrupp. det verkade ju inte ställa till några direkta problem i alla fall.
Att man har olika still behöver ju inte betyda att det blir problem vilket ditt inlägg visar.
Jag uppfattade det som att alla hade roligt och fann detta underhållande. vilket ju är det viktigaste när man spelar
(vi får se om jag gör rätt nu för att kommentera på en kommentar)
Nej det drog absolut inte ner hela gruppen i sank, eftersom alla andra hade samma åsikter. Men när jag spelade på ett suboptimalt sätt (för bästa inlevelse) tillsammans med ett gäng som mest fokuserade på att optimera möjligheterna att lyckas med tärningsslag, då gav det alltid mina karaktärer betydligt mindre chans att överleva än resten av gänget.
Det gjorde åtminstone mig betydligt mer omotiverad eftersom jag var den därmed skulle ha sådana stora nackdelar gentemot resten av gänget.
När jag säger att det där var "en av mina bästa spelupplevelser" menar jag alltså sektionen mellan att vatten forsar in i grottan och att karaktären dör. Efterdyningarna var bara tråkiga, eftersom det kändes som att vi inte förstod varandra i gänget.
Som sagt, inget som drar ner gruppen som helhet, så det kanske är fel att kalla det vi hade för en "dysfunktionell spelgrupp". Men det blev i alla fall en intressekonflikt som förstörde min upplevelse. Det är väl jag som är käppen i hjulet. :wink:
Ofta en tråkig insikt. Jag har ganska nyligen lämnat en spelgrupp under goda omständigheter (vi är fortfarande polare och lirar lite one shots då och då men inget kampanjspel) där deltagarna uppenbarligen hade olika preferenser men var totalt ointresserade av att prata om saken. Istället pushade de för sin spelstil genom spel vilket blev någon form av bisarr dragkamp där rollerna bitvis tycktes existera i olika universum (rörande metakunskap, taktiskt spel, etc etc). Dysfunktionellt.
För många år sedan spelade jag och mina kompisar DoD och jag ock en kompis dödade varandras rollpersoner rätt ofta. Jag skar halsen av honom när han sov. Han lejde lönnmördare för att ta kol på mig. Vi slogs ibland. Ofta hamnade våra rollpersoner i luven på varandra. först inte så allvarligt men ofta stegrade det sig tills det kom till ett stadium där de försökte ta kål på varndra.
Detta gjorde dock inte gruppen dysfuntionell. vi hadea alla väldigt roligt, speciellt de andra spelarena hade kul åt oss. Men I detta fall var det ju något vi alla var med på och inte hade något emot.
Kan dock påpekas at detta inte hände jämt utan bara ibland i vissa äventyr. oftast när SL körde imroviserat och stor del av vad som hände berodde på vad vi spelare gjorde. lite lagom oseriösa äventyr men roliga
I Mer "normala äventyr höll vi inte på såhär. Om ni läst tråden "Ge mig era döda äventyrare så ska jag de dem liv igen" av God45. så beskriver jag min rollperson Ubbe där och hans förhållande med rollpersonen Rangal som spelades av ovan nämda spelare
This site uses cookies to help personalise content, tailor your experience and to keep you logged in if you register.
By continuing to use this site, you are consenting to our use of cookies.
