Alltså jag tycker att den här frågan är så bra, så central för rollspel. I vår grupp lyfter vi frågan ofta om hur karaktärsspelandet kan bli bättre. Att man ibland är "i karaktären" och det känns superlätt att vara som rollpersonen, hur vi ska göra för att uppnå det snabbare, lättare och behålla det. Ibland är man "ur karaktären" och det man gör känns inte som något rollpersonen skulle göra, och det känns motigt och svårt att komma på hur rollpersonen ska agera, hur ska vi göra för att undvika det.
Det kan vara feberyrorna som talar nu, men jag insåg plötsligt att vi nog har riktat blicken åt fel håll. Vi har mer fokuserat på hur spelaren ska göra för att bättre komma in i sin rollperson och spela rollpersonen så bra som möjligt. Men missat att lösningen kanske snarare sitter i själva gruppen. Det krävs naturligtvis att spelaren Johan föreställer sig att han är Wulfhart, men målet är inte att han ska spela Wulfhart, utan att han snarare ska vara Wulfhart. Johan kan skriva ner på sitt papper hur han kan spela Wulfhart, hur Wulfhart är. Men det hjälper honom inte att känna som Wulfhart.
Det är istället alla andra som kan hjälpa honom med det, genom att behandla honom som Wulfhart. Det är snarare alla andra som borde ha skrivet på papper hur de ska behandla Johan för att han ska känna sig som Wulfhart, och bli sin rollperson.
Wulfhart knackar inte irriterat på dörren och frågar om hövdingen har tid, det är vad Johan skulle ha gjort. Wulfhart trycker in dörren med axeln, duckar för dörrposten för han är fucking 2 meter och 30 cm hög, tittar ilsket ner på hövdingen, för han tittar ner på alla, rycker upp honom i kragen och håller honom nära ansiktet, för det brukar göra folk mer samarbetsvilliga, och frågar honom om han vet något om Iso-maas försvinnande, för Wulfhart bryr sig om Iso-maa. Det är hur Johan kan agera för att spela Wulfhart, men för att han ska kunna bli Wulfhart så krävs det att dörren faller in när han tacklar den, att han slår huvudet i dörrposten om han inte duckar, och måste stå framåtböjd när han är inomhus för att inte slå huvudet i taket, att alla är ett par huvuden kortare än honom och att när han är arg, lyfter upp hövdingen och morrar en fråga så stammar hövdingen omedelbart svaret, blek i ansiktet. Och Wulfhart reflekterar inte över svaret. Han travar iväg mot Jokar för att fortsätta utredningen, för tydligen är det han som vet mer om det hela. De andra rollpersonerna applåderar inte skådespeleriet, diskuterar vad som går på bio eller något annat olämpligt. Antingen gör de inget intryck över huvudtaget, för de är inte där. Eller så försöker de få stopp på Wulfhart, så att han inte gör något dumt. När Torgi ropar till honom att stanna, så stannar han. Inte för att hon, lite över 1,5 m lång på något fysiskt sätt skulle kunna stoppa honom, utan för att hon har den där tonen i rösten som brukar innebära att trubbel väntar om man inte gör som hon säger.
Johan blir inte Wulfhart för att han spelar Wulfhart, utan för att alla andra - inklusive spelvärlden - behandlar honom som Wulfhart.
Det är lite samma som spelarutmaningar. Vi har haft problem med det, tyckt att även om de är roliga så är det Johan som löser problemet, inte Wulfhart. Att de förstör inlevelsen i karaktären. Om tärningarna får rulla istället så löses problemen åtminstone så ofta som det vore rimligt för Wulfhart att lösa problemen. Men det problemet med spelarutmaningar finns bara där när Johan inte samtidigt är Wulfhart. När Johan tänker och känner som Wulfhart, så blir spelarutmaningen rollpersonens utmaning.
Det känns som att förkylningen, influensan eller vad det är jag har peakar just nu. Antingen så är det här dårskap när jag vaknar imorgon eller så behåller jag inlägget...
. Där jag kommer ifrån är det verkligen fighting words. Att någon gång låta slumpen avgöra vilket av ett par alternativ det blir är väl inte att robotisera något? Har du aldrig gjort något och efteråt tänkt att du lika gärna kunde gjort något annat?
