Principiellt upplevde jag tre problem med att spela magiker i Eon.
Spelsystemet och fluffet inbjöd till optimering. Att döma av Rafalis föreläsningar samt den generella attityd med vilken magiutövande beskrivs, är Eons magi en logisk struktur med regler som kan och bör missbrukas. Implikationen är att en magikers sanna förmåga mäts i hur denne förmår använda regelsystemet till sin fördel. Detta är i sig inte ett problem. Problemet är att det tidigare magisystemet inte höll för den sortens missbruk: det blev alldeles för enkelt att härleda ett fåtal förkrossande effektiva strategier (såsom t.ex. användande av kongelat och alstring av gynnsamma aspekter) som rätt och slätt överlägsna de andra. När nu fluffet faktiskt inbjöd till optimering, då har vi en situation där rollpersonerna själva, genom att inte välja den optimala strategin, i och med det har sagt något negativt om sin rollpersons magiska kunnande.
Spelsystemet och fluffet gick isär. Mitt paradexempel på detta är när Rafali trivialt tänder alla ljus i en föreläsningssal. Rent krasst går sådant alldeles utmärkt att åstadkomma i Eon 1-3 genom t.ex. artefakter (gärna aktiverade magiskt), men skulle man göra det regelrätt med pyrotropi vore det betydligt enklare att fylla hela salen med eld (+Ob10T6 för räckvidd, kantänka?). Detta rimmar illa med det faktum att fluffet tycks premiera subtil och övervägd användning av magi, som nu istället blir en aktivitet byggd på råstyrka. Och vad är att bygga en artefakt i varje ljushållare för sådana tricks om inte en råstyrkebaserad lösning?
Feedbackloopen för magi var tråkig. Detta är mitt egentliga problem med det gamla systemet. Tre-fyra slag istället för ett enda gav två extra möjligheter att misslyckas, med livet och även karaktärskonceptet (för jo, jag anser nog ändå att en magisk variant av Progeria har möjlighet att förändra min bild av min rollperson, på gott och ont) som insats. Jag kan gissa tanken bakom det hela, och den kan ha varit god: att trissa upp spänningen för varje slag skulle ha kunnat fungera väl, om det inte vore för det faktum att även en färdigvävd formel (1) i regel inte var avgörande i någon situation och att (2) sannolikhetskurvan nu gjorde att triviala formler hade tre gånger så stor chans att spåra ur. Det hela ledde till vad jag kallar "snuvad i sista minuten"-syndromet, där man efter att ha svettats genom två komplicerade Ob4T6 - transformationer slutligen fick väva sin effekt på magnitud 2... och då ofelbart fumlade. Magin kändes helt enkelt inte så mycket lockande som helt enkelt missunnsam.
Varför spelade jag då magiker i Eon?
Well, det gjorde jag inte egentligen, jag var primärt schaman. Men med schamanism, iom att det inte explicit var så logikbaserat som magisystemet, kunde man rollspela ganska fritt och ignorera ett regelverk som inte fungerade. Magisystemet var det sämre ställt med. Däremot var det otroligt roligt att ha ett system av byggstenar som hade logiska inbördes kopplingar och stor variation gällande vad man rent logiskt kunde genomföra. Min favorit var effekten Magus Ceranos dalande snö, som kombinerade Frysa med Regn till att skapa snöfall. I och för sig var den inte fullt giltig enligt reglerna, men den gav ändå en bild av vad Eons magisystem skulle ha kunnat vara.
Om det är något jag vill behålla inom Eon så är det nog just det: gör gärna magi mer användbart, men glöm inte att en magikers forte inte borde vara äventyrandet eller eldbollskastning eller konfliktutövande, utan en sökande, forskande och experimenterande tillvaro. En magiker bör helt enkelt fokusera på att vara magiker och utforska verklighetens mysterier, inte agera fältartilleri åt ett gäng vandrande bråkstakar.
