Det var trevligt att få testa på kackerlackan, men det var något som slog mig med Svart av kval och det är att det är hur jag vill spela rollspel.
Jag tänker inte så mycket på temat och hur tajt relationskartan var och hur bra det funkade med scensättning (där alla ville sätta scener nästan hela tiden - bra tecken på engagemang!). Nä, vad jag tänkte på är något som jag har eftersökt och funderat på ett tag, när jag läst om Jeepform och impro.
Vi tog ibland pauser och meta-snackade om var vi var på väg. Bollade lite idéer och sade våra planer. Det här gjorde att vi hela tiden hade fokus på vad vi gjorde. Jag vill ha det här både medan vi spelar och efter spel.
Vicotnik spelade djärvt och gjorde en grej som fick hela spelomgången att avslutas, och jag tyckte det var en väldigt bra sak. Dels att våga ta klivet men också vad som kom av det, när vi snarare satt och diskuterade igenom en epilog av vad som skulle kunna hända. Här insåg jag också hur bra Svart av kval skulle kunna funka som kampanjspel över flera spelmöten.
Just de här diskussionerna skulle jag vilja ha mer av när jag spelar rollspel. Om vart vi är på väg och vad vi kan förvänta oss. Om det sedan händer och hur det händer är ännu oklart tills vi spelat igenom det.
Jag antar att det här hände för att vi var på samma plan hela tiden, och det är inte illa när det kommer till att spela nya spel med en någorlunda ny spelstil och ... för mig ... nya spelare varpå en jag inte hade träffat tidigare.
/Han som tror att alla pauser vi (spontant) tog också hjälpte för att hålla uppe energin så att alla fortsatte att vara engagerande