Nekromanti Hylla ditt favoritspel!

[God45]

Jag känner att många, jag där ibland, blev väldigt negativa i EON tråden. Så medan jag tycker det jag skrev där stämmer så tänker jag nu göra mitt bästa för att göra forumet lite gladare. Så skriv en bra sak om ditt favoritspel!

Mitt favoritspel är Hunter: The Reckoning. För i vilket annat spel kan du spela en övernaturlig social arbetare med den mystiska kraften att göra folk och monster till bättre människor?

 

[Cybot]

Till skillnad från Wraith där du kan spela en övernaturlig socialarbetare med den mystiska kraften att göra folk och monster till sämre människor?

 

[.113]

Jag måste nog hålla med om Hunter som en favorit faktiskt, då vi har spelat mycket i world of darkness.. Även vampire va kul och demon the fallen, men hunter va ju klart bäst. Något speciellt med att vara en puny human och möta farliga saker Det har också inspirerat mig i många av mina egna äventyr med just den där känslan av att man kan inte spöa allt själv och det finns saker som är för farliga för att hantera utan att tänka till före. Sen har väl d&d en speciellt plats av någon konstig anledning då jag egentligen inte gillar systemet, inte tycker om att slå en d20 (för stor slump), och alltid kör egna världar med massor av husregler... Men det blir ändå alltid d&d tillslut av någon anledning.

 

[RasmusL]

Kagematsu är stömlinjeformat, briljant och fantastiskt jävla bra. Det delar förstaplatsen med Medan Världen Går Under som verkligen inte har förmågan att vara dåligt, det är alltid "spelvärt" eller bättre!

 

[Eksem]

Har ni hört talas om det här papper och penna-fantasy-wargaming-spelet från TSR som heter Dungeons and Dragons? Det är helt otroligt. Det är lite som ett Braunstein, men man utforskar liksom en undre värld, eller så kan man ta över nåns borg eller handla av köpmän och det finns monster och magier. Man styr liksom bara en person i taget fast man kan ha följeslagare också. Det är lite svårt att förklara hur man spelar men det är verkligen ett genombrott, helt unikt!

 

[kloptok]

Det finns ett spel med ett konstigt namn - Lamentations of the Flame Princess. I det kan magiker frammana fruktansvärda monster med en enkel ritual. Förhoppningsvis går ritualen inte åt helskotta, det vill säga världen går inte under. Sedan är det bara att hoppas att den oheliga styggelsen är vänligt inställd.

 

[Botulf]

Barbarians of Lemuria. Självklart helst i R.E Howards Hyborian Age. Simpelt, snabbspelat, improviserad magi osv. Kan göra en rollperson på 2 min. Inte något revolutionerande i sig, traditionellt men väldigt mycket frifräsande. Använder det gärna för att spela med folk som aldrig spelat ett bordsrollspel förut, men kör det också med ordinarie grupp. Inte så bra support men finns några få supplement eller varianter för postapokalyps, spela grekiska hjältar, pulp, matiné och Almuric.

Det har blivit det där spelet man kan plocka fram när man bara vill spela rollspel och inte orkar lära mig något nytt, eller fortsätta komma ihåg en 300+ sidors koloss till spel. Vilket blivit allt oftare.

 

[Ymir]

Eon. Bland de bästa fantasyvärldarna någonsin, och med stor sannolikhet den största fiktiva värld som någonsin skrivits på svenska. Särskilda strong points är att Mundana, jämfört med i synnerhet alla andra svenska fantasyvärldar, är väldigt icke-eurocentriskt, och ur simulationistiskt hänseende ett tämligen trovärdigt och helt fenomenalt ambitiöst världsbygge. Also, de koolaste orcherna i något spel någonsin.

Vampire: Kindred of the East. Den överlägset bästa settingen till gamla WoD, så fantastiskt kool, yet so förvirrad, bristfällig, och orientalistisk, att det kommer fortsätta frustrera mig livet igenom att de inte kunde gjort ett ännu bättre jobb med den. Sällan eller aldrig har jag sett fantasy beskriva så intressanta och komplexa varelser som vampyrerna i Kindred of the East, eller en så fascinerande kosmologi.

Måste jag välja min absoluta favorit bland dessa två antar jag att det får bli KotE, men jag ville slå ett slag för Eon just för att vi nyss haft en hel tråd där vi mobbat det.

 

[Krille]

Det finns många problem med Panty Explosion, men lustigt nog har de inte så mycket med själva spelet att göra. Det första hindret är titeln, som jag håller med om är en skum titel som antyder perverst innehåll. De flesta stannar där. Det andra hindret är själva konceptet, för så fort man säger att man spelar japanska skolflickor så slutar folk att vara intresserade och får i många fall sina förutfattade åsikter om titeln bekräftade. Det tredje hindret är vad man gör, för man jagas av monster, och det låter inte så himla kul.

Men de som kommer förbi dessa trösklar hittar ett finurligt spel med mycket större djup än man kan tro. För spelet handlar egentligen om kamratskap, vänskap och rivalitet, om relationer och problem, om makt och ansvar, och om val och dess konsekvenser, och det lyfter fram dessa ämnen med små kluriga mekanismer som dessutom tar med alla spelare i berättelsens skapande. Med agendornas koppling till monstret får man automatiskt en berättelsestruktur. Med rival/bästis-mekanismen så får man inte bara fram relationerna, utan dessutom är alla spelare med i skapandet, och det utöver scene framing-strukturen. Med mest poppis/minst poppis-mekanismen så lyfts direkt konsekvenserna av ens handlingar fram.

Och det gör att Panty Explosion är världens bästa rollspel. Man ska bara ta sig förbi framsidan för att hitta det.

 

[slanfan]

Eftersom Barbarians of Lemuria och Lamentations of the Flame Princess redan är hyllade så känner jag mig lite rådvill.

Jag vill hylla friform... Spela vad du vill och lös konflikter samt utmaningar på ett sätt som känns rimligt för gruppen i stunden. Ha kul med dina vänner och spill kaffe på något som för en gångs skull inte är ett rollformulär.

 

[kloptok]

Det finns många problem med Panty Explosion, men lustigt nog har de inte så mycket med själva spelet att göra. Det första hindret är titeln, som jag håller med om är en skum titel som antyder perverst innehåll. De flesta stannar där.

Nu finns det tydligen under namnet Tokyo Brain Pop, vilket onekligen får anses som mindre perversionsantydande.

 

[Spider Jerusalem]

Just nu så är det nog Traveller eller Remnants som ligger i toppen för mig. Shadowrun Ligger mig alltid nära hjärtat men det finns en del saker i världen som måste husreglas bort föra att det ska vara riktigt bra.

 

[Lupus Maximus]

Favoritspel?!? Det är väl nästan som att fråga en förälder "vilket barn älskar du mest?"

För att nämna några få...

Drakar och Demoner Expert gillar jag antagligen av nostalgiska skäl. Men BRP är lättmoddat, och det mesta sitter i ryggmärgen.

Star Wars D6, verkligen enkel regelmotor och attityd hos spelskaparen som passar mig, dvs "låt aldrig reglerna komma i vägen."

James Bond, var enkelt att få till stämningen och de enda biljaktsregler som jag känt gav rätt känsla mot fiktionen.

Twilight 2000, sunkiga regler. Men gillar att det är en skitig hemsk värld utan övernaturliga förmågor eller varelser.

Serenity, har inte hunnit spela det tillräckligt mycket för att se om reglerna krackelerar efter ett tag, men gillar enkelheten och smidigheten. Samt... Firefly! :grin:

Western, skitig sunkig värld. Hyfsade regler. Som Twilight 2000, men utan strålning och moderna vapen.

Sedan finns det rollspel som jag fortfarande inte har spelat, men jag älskar att mecka runt med dem och kommer att spela så fort jag har tid, ork och lämplig spelgrupp för det.

Noir, dystopi när det är som bäst. Har kastat ut en del av neo-trad delarna och har egna anteckningar som antagligen bara skulle tilltala Eon folk (invånare per kvadratkilometer för varje "stadsdel" t.ex.).

Exalted, högoktanig fantasy där standardläget är att rollpersonerna har fått gudomliga krafter. Men har också bra stöd för Game of Thrones-aktigt spelande hos "drakbloden" eller Sword and Sorcery genom att spela "heroic mortals". Reglerna är helt klart av "some patching required", men då jag är en kompulsiv moddare passar det mig bara bra.

 

[Templar]

För mig är det tre spel som sitter högt i topp.

Star Wars D6 systemet som är redan nämnd i denna tråd.

Järnringens Symbaroum - som enligt min mening har tagit upp stafett pinnen efter Drakars Erebaltor eran. Äventyrs trilogin Kopparkronan är ett av de 5 i topp äventyren på svenska. Dessa äventyr kommer att vara sådana äventyr epos som man bara måste ha kört. Älskar världen och magin.

Drakar och Demoner Erebaltor - Har med denna värld som en fantasy värld som man har vuxit upp med. Klart en favorit. Särskilt eposet Nidländska reningen. Som jag kommer att spelleda än en gång för ovetande spelare.

 

[krank]

Mutant City Blues. Jag fortsätter imponeras av dess struktur där spelvärld byggs ihop med rollpersons- och äventyrsmakande utan att det blir hippieflum och spelarmakt. Detektivarbete <3

Eclipse Phase. Skitdumma regler men ett fantastiskt världsbygge med väldigt hög detaljrikedom. Mycket att sätta sig in i, men en riktigt häftig värld med cool teknologi och fet metaplot.

 

[chrull]

DCC! Det gör så mycket rätt! Magiker som tatuerar sig själva i pannan för att hoppas på att lyckas kasta en besvärjelse! Halflings som smittar av sig med sin tur! Clerics som till slut får sin gud att skrika åt dem! Parsnip Farmers! Officiella äventyr som är inspirerat av hela Appendix N och inte bara Tolkien eller HPL!

(det kanske inte är mitt favoritspel på riktigt, men just nu är det spelet jag känner mest hype för som inte redan nämnts)

 

[Swedish Chef]

Att spelleda är Eon mitt favoritspel, mycket på grund av att jag kan materialet utantill (lite mindre nu med IV men det kommer nog) och för att jag som läser sjukt mycket fantasy lätt kan improvisera i Eon. Sen var det grymt kul med Svavelvinter också, mest för den galna men fantastiska världen..

Att spela är One ring grymt kul, Dark Heresy har en grym värld och man känner att det är logiskt varför man gör det man gör tyvärr gör level och klass systemet ens rollperson alldeles för låst.

>Human får en shoutout här med då det var sjukt lätt att bygga en egen "värld" i det och regelsystemet kändes välbyggt för superhjälte spelande. Gillade inte 87 så mycket men min egen sandbox blev kul.

Förr om åren var alltid Vampire mitt favoritspel, mest på grund av de långa kampanjerna (Giovanni,Transylvania) och de härliga intrigspelet som kändes naturligt mellan RP, bristen är att man måste spela vampyr, vilket aldrig varit min favoritgrej.

 

[Mekanurg]

Space 1889: Marsianer, kanaler, luftpirater, stora ångmaskiner, galna vetenskapsmän, engelsmän med polisonger och stiffa överläppar, anarkister med slokhattar, Jules Verne (personligen), onda belgare, bal på slottet. Vad mer kan jag önska mig.

 

[Skarpskytten]

Mitt favoritspel är King Arthur Pendragon, peudohistorisk riddar-culture-gaming hemma hos Arthur och Guineiver, med världshistoriens elegantaste BRP-klon. "Pendragon-slag" är en genial spelmekanik och systemet med Traits, Passions, Ideals är skapade i ett simualtionistiskt syfte (dels att tvinga fram ett konsistent beteende, dels att återskapa Arthurlitteraturen i spelform) men går att använda som bomber och flaggor för en mer narrativ spelupplevelse.

 

[Krille]

Jag måste sjunga en aria över Marvel Heroic Roleplayings storhet. Det är nämligen ett superbt superhjälterollspel som verkligen lyckas fånga genren, och utan ironin och den svenska satiriska humorn i Supergänget. Det lyckas emulera alla de grejer som utgör genren, från personliga problem och personliga intriger till episka jäveldängarfajter som kvaddar ett helt kvarter. Det funkar med Black Widow och Thor i samma spelgrupp utan att en hemlig agent som Black Widow känns menlös i närheten av en gud som Thor. Det har en fungerande spelresursekonomi och möjlighet att bidra på andra sätt än att ge skurken på käften till och med i en fajt.

Kort sagt, Marvel Heroic Roleplaying löser i stort sett alla problem som jag någonsin har sett i superhjälterollspel. Om det har någon enda nackdel så är det att det inte finns ett system för att bygga egna superhjältar. Istället för att göra en Wolverine-klon så förväntas det att någon helt enkelt tar Wolverine som sin rollperson. Vill man göra egna rollpersoner så finns det bara riktlinjer för att friforma rollpersoner (typ, "släng ihop de värden som du tycker låter vettiga enligt de här riktlinjerna"), men det behöver inte bara vara dåligt. Tvärtom känns det på något sätt jävligt befriande.

Det har en nackdel till: det är förbannat out of print, efter att licensen tog slut. Jag tror att det har att göra med Disneys köp av Marvel och att licensen blev för dyr för Margaret Weis Production. Så småningom ska ju deras Heroic Roleplaying (utan Marvel) komma ut, men fram till dess, om ni ser en ensam och övergiven Marvel Heroic Roleplaying i en butik nånstans, köp den illa fort!