Zorbeltuss said:
Jag har länge undrat om krutvapen kunnat ta en annorlunda vändning om man istället för att gå över från pilar i krutvapen till kulor, gått från pilarna till avkortade armborstlod av metall i en drivspegel av kork. Hade detta kunnat vara en alternativ teknologi som kunnat växa fram eller hade blykulorna varit överlägsna på alla sätt?
Sannolikt inte. Som framkommit senare i tråden (bland en del felaktigheter, som jag återkommer till) är kulan inte en aerodynamiskt perfekt form.
Men om man inte kan veta vilken "sida" av projektilen som kommer att vara framåt - om man inte kan kontrollera det, så är kulan den bästa kompromissen, därför att den är likformig och därför kommer att ha minimal avdrift på grund av okontrollerbar rotation samt en jämnare påverkan av vinden.
Alla äldre musköter et.c. var handgjorda. De var inga precisionsarbeten. Pipan hade någorlunda samma diameter rakt igenom, enbart därför att den borrades upp - på så väl kanoner som på gevär och pistoler. Det var omständigt arbetsmässigt, men enda sättet att lösa kaliberproblemet (och åtminstone tills stålproduktionen och gjuttekniken tagit fart, säg medio 1700 tidigast, att ge ett hållfast gods i pipan).
Precisionen i vapnet var mer beroende av pipans längd (lång, konsekvent acceleration) än något annat (givet att den var rak, vilket är en annan sak...)
Korpen föreslog:
Den enorma fördelen med metallkulor är att de är mycket lätta och billiga att tillverka, det enda som behöves är en gjutform.
Det är inte sant - det är ingen större skillnad på att gjuta en klotformad kula eller t.ex. en torpedkula. Båda kräver en enkel gjutform och en fil. Det är åter precision (eller avsaknaden av den) som spelar in.
(En spetsigare kula kan vara något svårare, eftersom det finns en viss risk att spetsen blir sned och ökar avdriften genom instabil rotation. Men torped- och s.k. ogivalformad ammunition är inte svårare att gjuta.)
Svårigheter med att hålla loppet i en exakt kaliber liksom att tillverka kulor med en exakt storlek - och samma som pipan! - gjorde att den enklaste lösningen var att ha en förladdning mellan kulan och krutladdningen. (Om den var av ett "hårt" material, kallades den redan då för
sabot, för övrigt. Men i musköter et.c. var det oftast linne eller liknande.)
Om en annan projektilform än en kula accelererar genom ett lopp som varierar i diameter, är risken större att den helt enkelt fastnar. Det ökar risken för vapensprängning.
Det är det främsta svaret.
När det gäller att använda lod, pilar et.c. som är lite längre (så att de t.ex. kan sticka ut ut pipan) är det visserligen nästan ingen risk att de fastnar. De behöver inte heller rotera för att behålla sin banstabilitet (särskilt inte med fenor). Men problemet är drivspegeln.
Man kunde göra saboter som låg mellan en (solid) kula och krutladdningen, eller halvfasta "skålar" som kunde rymma mindre delar (karteschladdningar) osv. men en modern gördel/drivspegel är en avancerad konstruktion. Det hade man inte kunnat göra rationellt för särskilt många pilar. Det gjordes - i enstaka fall - och särskilt för lite större hakebössor och liknande, men det var opraktiskt och omständligt. Kulor tog mindre tid och kostade mindre.
Och ett annat misstag som uppkommer senare i tråden:
Vitulv said:
Anledningen till den högre utgångshastigheten är alltså i det här fallet att drivladdningen är, rent proportionerligt, större då själva projektilen är underkalibrerad (mindre än eldröret). Dvs. samma kraftiga drivladdning, men med än lättare projektil = högre utgångshastighet.
Nja. Samma mängd krut och samma längd på eldröret ger samma utgångshastighet. (Se dock nedan om massa...) Gördeln (drivspegeln) som omfattar pilprojektilen har samma diameter som bakplanet på en spränggranat - givet samma mängd drivmedel (samma verkan per kvardratcentimeter) samma hastighet.
Projektilens vikt (el. massa) spelar dock in, större massa kräver mer energi för att uppnå samma acceleration. Men pilprojektiler är inte lättare - i regel tvärtom.
I moderna pansarprojektiler strävar man efter att uppnå maximal massa i minimal tvärtsnittsyta, för att uppnå största möjliga rörelseenergimoment i anslaget. (Googla "Odermatt-ekvationen" om ni är intresserade av detaljerna.)
En sådan modern pilprojektil (eller pansarprojektil, "pprj" om man ska tala korrekt militäriska...) är alltså troligen tyngre än en fullkalibrig men ihålig granat, fylld med ett sprängmedel (som inte väger lika mycket som wolfram eller uran).
Det är senare i banan som pilen håller högre hastighet (retarderar långsammare) pga lägre luftmotstånd. V0 är samma, V1000 är en enorm skillnad...
Odermatt-ekvationen svarar också på varför:
Corvus corvus said:
Nej, en pil har ingen egentlig direkt fördel över en normal ”kula” är det gäller penetration (däremot kan det förekomma indirekta fördelar).
..är fel. En pil samlar mer anslagsenergi på en mindre yta, vilket ger högre penetration.
Potentiellt innebär detta dock mindre verkan (!) i målet.
Den högra anslagsenergin i en punkt, innebär (tillsammans med materialets hållfasthet) att överföringen av energi blir mer koncentrerad till den punkten - därav den ökade penetrationen. Men om inte energin sprids ut, så blir också verkan koncentrerad.
Därför är modern ammunition konstruerad på alla djävulens sätt för att även maximera skadan. Det uran som t.ex. USA kör med i sina pansarprojektiler, uppnår en sådan värme vid anslaget att det börjar brinna - och uran brinner med en temperatur av drygt 4000° C.